Hejdå balkongen.

Det ringde på dörren i morse. Det var PLL (låter som en arg organisation), fastighetsskötarna.
De håller på att besikta fasaden i huset där jag bor. Åker runt i en lyftkran och knackar på fasaden. Om man tittar med blotta ögat kan man se att den håller på att smulas sönder.
De klev in i vardagsrummet. Stängde balkongdörren. Skruvade bort handtaget. Satte upp en varningstejp över hålet där det stod avstängd.
När jag frågade hur länge det var förbjudet att gå ut på balkongen svarade de ”tills vidare”. ”Tills vidare” är en sjukt odefinierad tidsram.
Helt perfekt, nu när våren är på ingång. ”Hejdå lilla balkongen”. Jag får väl låta bli att sköja på balkongen. Kanske skulle låta bli att sköja alls.
De trodde att de kommer bli tvungna att riva ut alla balkonger och sätta dit nya. Kan alltså ha gått ut på min balkong för sista gången.
Positivt med det är att man får ny balkong.
Negativt är att man troligtvis inte har någon balkong på hela sommaren och att man kommer vakna klockan sju av ett jävla brötande i ett halv års tid och att det kommer blänga in massa fasadgubbar i fönstret när man ska byta kalsipper.
Kanske det sämsta ändå kan vara om de tycker att det är skäligt att höja hyran med en tusenlapp i månaden när den nya balkongen är på plats. Då blir det bara till att flytta.
I övrigt är det som sagt bara positivt.

Först älskar man inte världen, då älskar den en tillbaka. Sen älskar man världen och då skallar det inga rop tillbaka!

Har vart på ett småknaggligt humör idag. Skjortan har suttit skevt. Jag har dragit till mig hår och damm. Hodet har inte suttit symmetriskt mellan axlarna. Folk har varit smått fula och irriterande. Solen har skinit, men det har inte riktigt hjälpt. Jag har inte älskat världen och den har definitivt inte älskat mig tillbaka.
Nu sitter jag i mitt kök. Social som ett flått apansikte. Jag har ringt upp morsan och babblat ner henne i en timme. Hon var tvungen att vila örat till slut och jag pratade till att jag tröttnade på att höra min brinnande och engagerad röst, och ändå skriker jag efter mer socialt sällskap att ta död på.

Lustigt, ändå…hur det kan svänga på en och samma dag. Kanske till och med olustigt om man tänker efter…
Kanske tur att det inte finns något stackars offer tillgängligt just nu för min kompromisslösa slakt. Det kan ju svänga igen. Och igen.

Slutligen ett visdomsord:
Den som inte har sovit i mina mockasiner har inte dansat polka i Kim Larsens sockeplast.

(null)Nu hänger jag med Svenne istället…

En lunch i solen.

Tar en bärs på Sejdeln efter att ha jobbat hos Ed idag.
Vi käkade lunch ute i solen på linnégatan. Det var så varmt så jag var tvungen att vädra pungen och blev sen tagen av polisen på bar gärning.
-Stoppa in nötterna i påsen igen, sa de.
Nej det kanske inte riktigt var så varmt, men när blåsten höll käften var det riktigt skönt.

Lunchen i sig var rena skämtet. Två små kycklingbitar med ris. Som en förrätt. Eds lasagne var en fjärdedels bit av en lasagne i normal storlek.
När jag sen gick in för att hämta en påtår på kaffet sa snubben bakom disken tack så mycket och gick iväg med kopparna. Jag förklarade för honom att jag ville ha påtår. Han sa att det gick absolut inte för sig. Då skulle jag få köpa två nya kaffe. Jag frågade om han hade dålig humor eller om han var ett skämt.
När jag vidare berättade för honom att om det var lunch och kaffet ingick i densamma så var det självklart att man borde få sig en påtår. Jag har aldrig varit med om något annat. Då undrade token var jag hade ätit lunch någonstans, för det hade han aldrig varit med om. Jag tyckte frågan var mer relevant var han hade ätit sin lunch någonstans, vilket jag också frågade.
Hela tiden stod han och log med ett påklistrat léende som om han jobbade på en stor kedja överdränkt med policy. Funderade på att göra krokar av mina pekfinger och hänga mig med mina 73 kg i hans gipor så det där klibbiga léendet försvann.
Kände hur det bubblade i mig. Var tvungen att lugna ner mig. Berättade för honom att lunchen smakade okej och så, men att portionen var rena sköjeriet. Han svar var mycket proffesionellt. Fortfarande med samma dränerande léende.
”Vad har du väntat dig när lunchen kostar 79 kronor?”
”Ja du…jag brukar förvänta mig att bli mätt. Det är vanligt förekommande när man just äter lunch.”
Vilken yrkesstolthet… Han höll alltså indirekt med om att portionen var ett skämt.
Till slut och mycket motvilligt gick han med på att jag pröjsade för två påtår.

Komma här och sköja med lunch-hobby-diktatorn…

Solen lös fint när jag kom ut igen. Nästan som den ville säga:
-Johan, världen är full med dårar, men nu sätter vi i gång och älskar världen.
En klunk kaffe. Ett bloss på ciggen. Sen var det bara att omfamna och le tillbaka igen.

-Ditt lilla hode! Det är ju jättelidet!

Har jobbat helg. Öjöjöj, vad slut jag är gösse och piga!
Vågar knappt ta av mig mössan. Det är den som håller ihop hodet. Vågar knappt ta av mig kalsipperna. Då trillar byggsatsen isär. Jag vågar inte, vågar inte.

Kristus brud i skrud dog med en ölflaska i handen i Mellerud. Poesi av en större poet än din mamma. Här kommer en till:
Magnus Ladulås stoppade in sin nyckel i rumpen på en gås och blev avrunkad av en mås.

Nej, jag vet inte. Man kan tro att jag är full. Jag sitter förvisso och tar en bärs på krog, men jag är nyktrare än din tama apa. Bara trött, så förbenat trött.

Idag var det kaos på bussen när jag åkte från jobbet…
En kvinna på kryckor och rund som en tunna klev på bussen. Hon hade en hund med sig och två matkassar. Jag tror de var från Netto. Kassarna alltså. Hunden var en Krökt Amsterdamspets. Samtidigt klev det på en man med en gigantisk ryggsäck på ryggen och ännu större ryggsäck på magen. Han ställde sig mitt i gången. Bredvid öltunnan. Snacka om skrymmande ekipage. Tillsammans bildade de ett ogenomträngligt kravallstaket. Ryggsäcken på ryggen knullade han upp i ansiktet på en dude som morrade och grimaserade skevt. Som om inte detta räckte stod en bister kvinna och flåsade mig i vänster öra. När bussen körde iväg försökte öltunnan hålla reda på matkassar, kryckor, hund och sig själv samtidigt. Det gick inget vidare. Kryckorna rasade ner på bussgolvet, hunden gnällde, och den ena kassen välte. Jag väntade på att hon själv skulle börja rulla runt som den förvirrade öltunna hon var.
Det kanske gick bra sen. Jag vet inte. Jag ramlade av vid nästa hållplats. Kanske hon rullar runt fortfarande.

Vidare tycker jag fan att man ska införa mobilförbud på spårvagnar innan klockan nio på helger. Fölk eller fä, det är bara att välja, sitter och gapar och sköjar i lurarna som det vore midsommarafton. Att det ska vara ett sådant bedröflikt trix att få lite lugn och ro på morgonkvisten när man ska jobba som en pälslös hund.

Gick och lade mig halvtvå i natt. På tok försent när man ska gå upp tjugo översju för andra dagen i rad.
Vaknade tio i två. Alltså tjugo minuter senare. Genomsvettig. Jag tittade på klockan.
”Neeeeeeej!!!” skrek jag. ”Fack! Nu har jag försovit mig!”
Det tog någon minut innan jag fattade att klockan var strax innan två på natten och inte på dagen.
Jag somnade om. Drömde troligtvis att jag hade superkrafter i form av att förflytta sängloft med brakskitar.

Nu orkar jag inte hålla på här längre. Vi säger hej och försvinn!

Kinesrocken.

(null)Stor Medium-XXLrock.

Var inne på en second hand affär idag. De hade 50% rea på alla vinterplagg. Hittade en fantastiskt snygg vårjacka/vårrock. Helt ny med alla lapparna och allt kvar. Aldrig använd. För 100 spänn. Och sen halva priset på det.
Jag provade plagget. Yeä pöjken i guldenkalsipperna va snygg rock!
Jag ser ju ut som VD:n för ”Fermenta nestle/noll komma jordhög”!
Sicken slick böy! Om man ändå fick sätta på sig själv!!!
Men är den ändå inte lite kört i ärmarna? Nej, inte alls. Det är storlek XXL, och jag är ju Medium i allt jag tar mig för. Annars sitter den ju som ett brathel på mitt tempel!
Gick fram och frågade den unga invandrartjejen i kassan. Kände mig ändå lite osäker. Har aldrig passat i XXL.
-Den här sitter ju perfekt på mig. Eller tycker du den är för kort i ärmarna?
-Nej, den sitter ju som figursydd på dig! Vilken snygg rock!
-Ja, men varför står det XXL? Den borde ju inte passa mig då!?
-Ja, men du får ju tänka på att det är en Kinesrock!
-Va?
-Ja, men den är ju gjord för små människor I Kina. Och de är ju så små där borta! Kineserna!
-Skönt att DU sa den där meningen, svarade jag. Om jag hade sagt det så hade de på något vis låtit mer rasistiskt. Jag tar Kinesrocken!
-Var det bra så?
-Ja, men imorn kommer jag in och köper allt kinesiskt porslin också!
-Okej, det blir 50 kronor. Ska du ha en påse också?
-Ja, tack.
-Då blir det 52 kronor.
Jävligt dyr påse, om man jämför med den billiga rocken!

(null)Medium-sköjare i stor jädra kinesrock.

Att spraylackera en dator.

I fredags bestämde jag mig för att spraylackera min dator. Fortfarande den där datorn som jag fick från Ed’s datoraffär, där jag har min praktikplats. Mitt livsprojekt…
”Spraylackera en dator? Är han galen? Och varför?”
Jo, förvisso. Men det visste ni väl redan?
Tyckte datorn var lite sliten av sig. Eftersom den har stålchassi så borde det fungera bra, tänkte jag. Själva höljet fick bli blanksvart och datorns insida mattsvart. Maskerade datorn norgrannt som en tok. Den såg ut som en tejpbomb när jag var klar.
Den blev rätt snygg redan efter de två första lagren med färg. Om man bortser från diverse dammkorn och ett skäggstrå som blev fastlackerad i höljet. Sprayhörnan upprättades på balkongen efter första lagret som sprayades i köket. Ty små troll med skeva näsor marsherade runt på mitt rutiga köksgolv i färgångorna och doften var mer än spännande. Såg väl ut som ett sinnessjukt vansinne där jag stod i mörkret i ljuset av mobillampan och en sprayburk i högsta hugg.
Efter att ha fått bort diverse skavanker och skäggstrå lade jag ett nytt lager där det även följde med lite nytt damm och lite spray färg som pruttade sig ur sprayflaskan så det bildades små oönskade färgklumpar. Blev förgrymmad…och tappade lite geist.
Började även se vidden av mitt projekt. Som alltid när jag tar mig för något så blir projektet så mycket större än vad det var tänkt från början. Och utan möjlighet att dra sig ur eller spola tillbaka.
Dagen efter åkte jag ner till stan och köpte slippapper. Det är där någonstans jag är nu. Att slipa ner och spraya. Att slipa ner och spraya. Börjar dock bli klar.
Jag hade ju läst att det skulle vara så enkelt. Eller hade jag det? Och den där kanten där chassit böjer sig så fint i en liten nerförsbacke…är en härd för att färgen ska rinna om man råkar spraya lite för mycket.

Så här i efterhand skulle jag säga till någon som fått för sig att spraylackera sin dator:
”Nej gör inte det! Det är fan så mycket svårare än du tror. Ett helvetesprojekt.
O andra sidan, har jag aldrig hört någon som har fått för sig att göra något så dumt.

Ett inlägg om längdåkning och lite annat tjafs.

Satt och tittade lite på målgången i damernas längdåkning. Vissa trillade ihop efter målgång och lade sig i fosterställning. Gemensamt för alla åkare var att de hade frysta dregelklumpar på hakan eller jättelånga dregelsträngar som hängde från läpp till navel.
Förnedringen har ganska låg tröskel i sportsliga sammanhang. Att dyka upp med en dinglande dregelpendel på hakan på eftermiddagste hos någon skulle inte anses okej.
Lite som mannen som sprang Göteborgsvarvet med bajset rinnande längs låren. Helt okej faktiskt.
Angående längdskidor var det de enda sorts skidor jag kunde åka. Tyckte det var bland den tråkigaste företeelse man kunde ta sig för. Jag ville ju åka ner för backar. Det var blott ett litet hinder. Så fort jag gjorde så trillade jag i fosterställning eller åkte in i en buske. Intrasslad med skidor och stavar i en häck.

Lyssnade på några kvinnor på bussen igår. Den ena hade skickat ett mail till den andra.
-Jag skickade mailet tio över fem, sa den ena kvinnan.
Det tyckte den andra kvinnan var väldigt konstigt.
-Jag fick inte mailet förrän tjugo över fem, svarade hon då.
Detta tyckte kvinnan som hade skickat mailet var ännu konstigare och undrade om det var fel på den andra kvinnans dator.
-Ja, det kan det vara. Det blir ofta så.
-Går klockan rätt på din dator?
Det gjorde den enligt den andra kvinnans utsagor.
Det ryckte i mitt datorexpert-ögonbryn. Var på väg att luta mig framåt och föreslå att hon skulle öppna sin dator och skruva loss sin mailadress och sätta i den i en annan dator och kolla om den funkade där. Gjorde den det så var det fel på hennes dator.
Lite drygt kanske?
Ungefär som när någon frågar på spårvagnen hur många stopp det är till centralstationen. Man är glad att kunna hjälpa till. När man samtidigt kliver av så inser man att man räknat antal stopp helt fel och nu är personen på väg ut till Angered…

Igår såg jag även vad som sägs vara den legendariska bajsmannen. Ni vet han som roade sig med att välta baja major och kleta in sig i bajs och sen jaga människor på Hultfredsfestivalen.
Har fått honom utpekad som bajsmannen av andra ett antal gånger så jag utgår från att det stämmer att det är han. Man såg honom ofta förr utanför krogarna på andra lång med en jättekasse med folköl. Alltid i jeansväst och kortbyxor. Oavsett årstid.
Igår såg jag honom på hemköp i Nordstan. Vid burkmaskinerna. Han hade med sig minst ett tjog med påsar med tomburkar. Februari-månad och sex minusgrader. Iförd, mycket riktigt kortärmat, jeansväst och kortbyxor. Pantade med van och stabil hand. Burk efter burk. Han borde vara några år äldre än mig och faller klockrent under epitetet ”Mannen som inte ville bli stor”. Beundransvärt.
Ett epitet som kan appliceras på undertecknad mellan varven.

Söndags-sköjandet.

Min planerade fridfulla kväll i Söndags, framför Tvn gick åt fanders. Plötsligt satt Em mitt emot mig på Tullen i Johanneberg.
Det här var ju trevligt konstaterade vi efter ett par timmar, men nu stänger de här. Det var ju synd…
Vi började promenera ner till Avenyn i jakt på bedrövligt ställe på bedrövlig gata. Insåg snart hur tråkigt det var att promenera, så jag hängde mig på luren och ringde till minitaxi. Till slut svarade de:
-Minitaxi, vart vill du åka?
-Öh, någonstans där det är öppet, på Avenyn alltså.
-Jaha?
-Vet du nåt ställe som är öppet eller?
-Park Lane kanske…
-Nä fyfan! Det stället gillar vi inte! Vet du nåt annat?
-Nej, då får ni åka till Avenyn och titta själva.
-Jaha?
-Var befinner du dig någonstans?
-Öh…vid nån körka och vägen slingrar sig lite!
Klick.
-Hallå…hallå! Em, hon la på…

Vi promenerade ner till Korsvägen. Jag hade ett par ormbunkar med mig i en papperspåse som jag köpt tidigare på Willys. Dessa svingades nu i en vid och vild båge fram och tillbaka.
När vi kom till Korsvägen stannade en taxi. Av någon anledning började jag fråga även honom om han visste något ställe som var öppet. Han räknade upp några ställen…som inte dög.
-Men vi vill ju dricka öl, sa jag.
-Lycka till, sa han och gjorde en rivstart så det sprutade grus. Det var bara och promenera. Lite promenad har väl ingen jävel dött av.

Vi hamnade på Lilla London. Inte ett ställe som kopplas ihop med mys och harmoni, men hola baloa i hem och skola var det.
-Hur var det här då, undrade den skeptiske vakten.
-Det är bara fantastiskt, svarade jag. Jag har med min marijuanaodling som jag tänkte att ni kunde hålla ögonen på. Jag pekade på ormbunkarna.
De log och släppte in oss. Konstigt nog.
Allt blev bara roulit.
Efter att ha fått i oss ett gäng öl var och när det var dags att stänga, så var vi naturligtvis sist ut från stället.

7-11. Ett 6-pack måste man ju ha med sig hem.
-Nej ta två, skrek Em.
Självklart. Två 6-pack måste man ju ha. Sen taxi. Hemma. Sitta och sköja i köket. Dricka upp den överblivna konjakspetsade glöggen. Sköja, sköja, sköja. Sega i sig varsin folköl och spela musik till åtta på morgonen. Gå och lägga sig till ljudet av folk som springer i trappen, på väg till.

Vara ett geni och fantastisk. Nästan hela tiden.