Tvättdag, mal och tyskar.

Vaknade i morse av att det ringde någon från okänt nummer. Eller numret stod ju där, men för mig var det alltså okänt.
Googlade på det. Numret visade sig vara tyskt. Nog för att jag vill bli tysk, men jag känner väl inga tyska tyskar i Tyskland?
Kanske han eller hon ville sälja en biljett till en tysk ölfestival. Eller sälja ett par läderhorsen i storlek XXXL. Kanske han eller hon (vägra hen) bara ville fråga hur jag mådde. På tyska.
-Wie gets?
-Prima in die rumpehorsen! skulle jag svarat då.
Och lagt på. Smått obehagad…

Och hur gick det förresten med mina planer att bli tysk och leva på apfelstrudel?
Nej, det gick ju inte alls. Som så mycket annat…
Här sitter jag. Svensk i mitt svenska kök, i min svenska stadsdel, i denna svenska stad, i detta svenska avlånga land och grymtar och vaknar svettig på ett svensktillverkat loft.
Nu måste jag gå ner i den svenska tvättstugan och hänga upp mina nytvättade kläder som till största del är tillverkade i Bangladesh.
Strax tillbaka…

Ööh, sicket slit va. Insåg när jag hade slängt in omgång två att jag hade glömt lakanet i lyan. Fick springa ett extra varv upp och ner för trapporna. Eftersom maskinen redan startat fick lakanet en hel tvättmaskin för sig själv. Heja mig och heja miljötänk. Det vill jag slå ett slag för!
När jag kom upp i lägenheten igen såg jag att det var flera plagg som jag hade glömt att jag skulle tvätta, men nu skiter jag i det för jag är en riktig tvättäkta tvättrebell!
Varför berättar jag ens det här.
De trevligaste inläggen på den här bloggen är när jag har tvättdag. Där har ni svaret.

När jag rotade i min gardin och duklåda (ja, Herrijivlar jag har en sådan.) för att hänga upp en gardin i köket och skymma solen så trillade en mal-larv ner på köksbordet.
De som har följt denna bloggen under längre tid kanske kommer ihåg vilket helvete jag hade med mal i garderoben (sorten som livnär sig på alla ullplagg) .
Då följde jag hela regelboken med att frysa ner varenda plagg och såpa sönder hela garderoben. Det hela tog månader. Det ligger fortfarande en vinterkeps i frysen som souvenir. De små larviga jävlarna är näst intill outrotningsbara.
Numera när jag ser en mal blir jag helt ledsen. Jag blir helt tom i kroppen och tänker: Nu är en ny invasion på gång. Det är ungefär samma känsla som när man zappar på Tv. Man zappar bort en idiot för att mötas av en annan ännu större idiot. Mal och idioter kommer ta över hela världen. Eller så har de redan gjort det.
Nej, jag orkar inte tänka på det.
Jag tänker på påskliljor istället. Soliga uteserveringar. På trebenta hundar som morrar i skuggan. På Rickard Sjöbergs vita tänder…Nej, det gör jag inte alls!!! På glass och på århundradets knull som brakar genom himlen.

Nu måste jag gå ner och hänga lite i tvättstugan. Kanske jag träffar min drömkvinna där. Hon är tysk och älskar bratwürst.

Guten nacht!

Att försova sig från ledigheten.

Hade planer för den här dagen. Men den turned out to be a pannkaka. Pangkaka hade varit bättre, för då hade det jävlar i mig smällt i knutarna.
Hade tänkt att gå upp i tid. Skriva lite här. Sätta mig ner och fixa till lite foton och ta lektioner i Adöbe Lightroom. Gå ut och käka lunch…
Ställde klockan på halvtio i morse. Den ringde som utlovat. Snööze, vem fan behöver det? Somnade visst om. Vaknade från en resa i Thailand, mitt på loftet, kvart i tolv.

Återigen, tiden. Den jäveln. Ska börja gå runt med en väggklocka runt halsen så jag inte blir lurad på en jävla sekund!

Somnade i tjugo minuter till i den klassiska skräddarställningen med hakan mot bröstet. Jag är väl ingen skräddare? Tvingade mig upp.
Satt och blängde vid köksbordet ett tag. Tittade ut: grått. Tittade ut över diskbänken: Förbövlig kakafoni av sketen disk med ingrodd lort i drivor. Blev förbannad och ställde mig och diskade. Fyrtio minuter senare satt jag och mummlade vid köksbordet igen.
Käkade frukost kl.13.30. Och nu…sitter jag här. Klockan är strax tre. Dricker kaffe och tittar ut på en grå himmel igen. Det står två hundägare ute på gården. Hundarna springer runt och skäller som tokar och hundägarna står och pratar med varandra lomhörda över faktumet att det faktiskt är deras jyckar och ett jävla liv på de där byrackorna. Funderar på att gå ner på gården. Springa runt på alla fyra. Bita hundägarna i skinkorna och slutligen strypa mig i deras koppel.
Jajamän, här sitter jag och älskar världen igen. I sedvanlig ordning.

Nu kanske det är dags att ta hand om de där bilderna…

Tiden. Den jäveln.

Sitter här och tänker på tiden. Den jäveln. Och hur fort den rusar. Hela tiden. En dag är ingenting. En kväll är ingenting. Ett dygn, ingenting.

Käkade pöskmiddag hos morsan igår. Äggen och sillen och nubben stod mig upp i halsen till slut. Sen gick jag och Ed ut en sväng på pub. När vi skulle gå vidare så hade klockan flyttats fram en timme och idag har det regnat och huvudvärken har hälsat på hela eftermiddagen. Satans trix.
Nu ska jag äta pizza.

Tiden är ett hål i huvudet. Tiden är en sönderklämd apelsin. En clown utan clownnäsa.
Nu ska jag äta glass.

Har Pablo Escobar maraton ikväll. Det skjuts och dödad och exploderar på löpande band. Jag kommer säkert spendera natten med att drömma att jag är medlem i kartellen.
Kanske ska äta lite ostbågar sen också.

Det här var mig ett märkligt inlägg. Förstår faktiskt ingenting.

Sista dagen på praktikplatsen (En rubrik som låter lite som uppsatserna man skrev när man gick i årskurs 3. ”Mitt sommarlov” etc.)

DSCF4105En paparazzi din närhet!

Jobbade min sista praktikdag i dataaffären i Onsdags. Spenderade förmiddagen med att plocka isär en mobiltelefon eftersom vi har små planer att börja byta glas på telefoner. på vissa modeller behöver man en värmepistol för att separera innerglas från ytterglas. En värmepistol kan komma upp i 900 grader. Lagom temperatur att torka håret med när man kliver ut från duschen. 200 grader behövs för att limmet mellan glaset ska lossna, sa den andra praktikanten till mig. Jag mätte med en termometer som också såg ut som en pistol som skickade ut en infraröd stråle som mätte avstånd och temperatur. Kände mig riktig hightech där jag stod med pistoler i både händerna och vrålade:
”Is there any pissråtta who slowly wants to die in here?”
Nöjde mig med 130 grader. Tyckte den vita plastramen runt glaset började se lite grillat ut. Värmde lite till, just in case… Nu såg även glaset lite bubbligt ut. Den vita ramen hade svällt och så nu ut som en grillad marshmallow. Om det hade varit en kunds telefon, hade han haft den hetaste telefonen i stan, höhö.
Tydligen hade jag missat att ytterglaset hade en sån däringa skyddsplast på. Det satt nu fastsmält på ytterglaset. Rätt snyggt faktiskt. Man lär sig av sina misstag. Det är verkligen något jag tror på!
Jag slängde hela skiten i sopen och gick in till Ed och frågade om han ville att jag skulle byta glas på hans telefon också. Han tyckte jag skulle träna lite till på några andra telefoner innan jag grillade upp hans mobil. Jag spelade totalt oförstående till denna idé.

Vi gick ut och käkade lunch istället. I solen. Den var där, solen alltså. Perfekt till det att maten kom ut så gömde sig solen bakom ett kyrkton. Vi har pratat om att vi ska meja ner det där kyrktonet. Ed har tagit på sig uppgiften, men varje gång vi kommer tillbaka till den är uteserveringen så är kyrktonet kvar. Jag sa till min chief på skarpen!

Efter sista jobbdagens slut tyckte Ed att vi skulle fira min sista jobbdag med EN öl. Man kunde riktigt se hur glädjen brann i hans ögon över att bli av med denna beniga röv, som får telefoner att brinna upp och datorer att slockna genom att bara titta på dem. Jag sa att jag kunde tänka mig TVÅ öl, men inte FJORTON, eftersom jag skulle jobba elva och en halv timme dagen efter.

Så! Vi gick ut och tog en öl. Till att börja med. Efter rådande reglemente och muntliga föreskrifter fick Johan och chiefen även sig en andra öl. Bra så!
Om vi hade varit en regering i ett korrumperat land så hade vi gjort jobbet perfekt inom att tänja på lagarna. Den tredje ölen gick ner av bara sig själv.
Sen ville chiefen, Ed Patron gå och käka. Bra, tänkte Johan. Då kan jag ta en öl till. Bryter man mot lag och föreskrift lite grann kan man lika gärna göra det ordentligt.
För varje öl som gick ner åkte kameran upp ur väskan med allt kortare intervaller. En paparazzi jobbar bäst under press (speciellt om han jobbar för pressen, höhö.). Jag fotade allt jag kom åt. Tog med mig kameran ut när jag rökte. Fotade folk på gatan. Frågade alla förbipasserande om de ville ställa upp på ett foto. En del sa nej, men de flesta säger ja faktiskt, Skjut dem i ansiktet. Klick! Klick! Klick!
Avtryckaren glödde och ölen flödade.
Kom faktiskt på ett fotoprojekt som kändes fantastiskt, men som jag inte tänker berätta om än. I nyktert tillstånd känns det faktiskt som en bra idé fortfarande. Något som idéer sprungna ur alkoholdimmor inte brukar göra, så där dagen efter. Med tanke på alla miljoner läsare jag har så vill jag inte avslöja det här. Det är då högst troligt att det står någon förvriden Jeppe på denna plats och har snott min idé rakt av. Sådant tjafs kan man inte bjuda på.

Efteråt gick vi till Pustervik. Får alltid komma in där numera. Är istället portad på Järntorgets brygghus, men det är ju ett jädrans ställe, så det vilar ju ingen större sorg över det.
För några veckor sen bjöd jag ut en av bartendrarna på Pustervik på dejt i beklädnad av ”rund-under-fötterna-pajas”. Hon sade att hon redan hade sällskap. Smart kvinna! Efter en stund gick jag fram och bad om ursäkt om jag hade obehagat henne. Hon svarade att hon hade blivit glad och smickrad att jag hade frågat.
Nu var jag alltså där igen. I samma sorts beklädnad. Och log under tystnad när hon serverade mig en öl. Sen åkte kameran upp. Nej, jag fotade inte henne. Däremot allt annat som promenerade runt där inne på två ben.
En snubbe som är kompis med chiefen och som ofrivilligt hade blivit fotad under kvällens gång började tröttna på vimmelfotografen och frågade mig till slut:
-Va fan fotar du om? Är du någon jävla paprazzi eller?
Vad annat kunde jag svara än ”ja!” på den frågan?
Blev lite nervös att någon kommer banka in hela kameran i mitt huvud någon gång så den får opereras ut ur hjärnan på mig. Får nog ta det lite lugnare i fortsättningen. Det är bara det att lagombeteenden aldrig har legat mig speciellt bra i skålen. Vilken jävla skål förresten. Jag är ett med avtryckaren på kameran kan man säga. Det säger bara klick!

Det är långfredag idag. Trots att detta dygn har precis lika många timmar som alla andra dygn. Dagen uppstod då tuppar och hönor och kycklingar drog i sig linor med vitt pulver och dansade salsa till det att solen gick upp. Det är därför vi ställer dessa sköjardjur i fönster och ritar könsorgan på sönderkokta ägg. Så nu vet ni det, era historielösa monster!

En fotodag.

Var ute och fotade igår. Och letade objektiv i second hand affärer. Fotade runt centralstationen, men vågade inte ta det fullt ut inom att gå ner på knä, klättra upp i lyktstolpar och slänga mig på marken. Var på lite fegt humör. Dåligt när man är papparazzi.

Folk lägger inte märke till andra människor som står och plåtar med sina mobiler. Det är så vanligt förekommande att folk ens inte verkar se det. Har man en riktig kamera så ser man att vissa reagerar. En del glor surt och vissa tittar bara nyfiket.
Rätt som det är har man väl krossade käkben och en krossad kameralins.

Bakom centralstationen och över leden ligger Holmens marknad. Snuskmarknad som köper bohag och säljer till överpris. Privatägt av en och samma släkt har jag läst någonstans.
Ibland kan de ta typ femton hundra spänn för en gammal sunkig fåtölj med gammalt ingrott nacksvett på ryggstödet. Öppnade tandkrämstuber och gamla bajsblöjor verkar inte heller vara några problem att kränga.
De hade iallafall ett gäng objektiv. Inga passade tyvärr till mitt kamerahus så det sket på sig.

Fotade Hisingsbron och lite annat tjafs på väg in mot stan igen. Tyckte inte jag lyckades med en enda bild.
När jag kom traskandes med kameran i näven utanför Operan kom en glad prick gående rakt emot mig. Det såg ut som han ville säga nåt.
-Hallå kompis, hur e läget? sa han. Och såg misstänksamt glad ut.
Jag försökte komma på om jag hade sett honom tidigare, men det hade jag inte.
-Ute och fotar idag eller?
Jag sa att jag var det. Han tittade på min kamera.
-Här ska du få ett bra foto!
Han ställde sig och började posera. Jag knäppte några bilder. Fick bort honom från motljuset och in med hans ansikte i solen. Sa till honom att vrida på sig lite och knäppte av några bilder till.
Han fick se bilderna och verkade rätt nöjd. Han frågade om de var för privat bruk eller om de skulle ut i den sociala världen . Jag sa att de var privata, annars kanske han skulle be mig att radera dem.
Sen vinkade han och gick och önskade mig ett bra liv. Fortfarande lika glad. Skön dude asså.
Hade börjat frysa vid det här laget så jag småskakade när jag knäppte av. När jag kom hem såg jag att bilderna inte var helt skarpa.
Skärpning och förbannade oskärpa!

Verkar kanske könstigt att jag inte lägger upp några bilder här. Som om jag hittar på att jag är ute och fotar och gör mig viktig och egentligen bara ligger hemma och äter ostbågar.
Väntar bara på att knäppa den där fantastiska bilden.

En låt, tjackisar och fotografi.

Såg eller hörde eller hörde och såg precis en låt med Freddie Wadling på Tv 4:as nyhetsmorgon. ” Nu lyfter vi” tror jag den hette. Fantastisk låt.
Freddie Wadling och Leif GW påminner om varann till utsida. De verkar ständigt braka och knaka i deras kroppar.

För några dagar sen läste jag en krönika om tjackpundare. Eller snarare bristen på dem. Att de verkar vara försvunna. Krönikören skyllde på det nya samhället. Svaret var tjackpundarna hade tagit vägen uteblev.
När jag tänker på det själv så stämmer det. Man ser nästan aldrig några tjackisar längre.
Senare på eftermiddagen efter jobbet skulle jag handla tobak på Angered centrum. När jag klev ut ur affären kom en tok ilande mot mig. Enormt ärrad och senig i ansiktet. Han gled upp längs min sida. Utan att bromsa in och i farten väste han i mitt öra:
”Skaru köpa brass eller?”
Jag skulle precis svara ”nej tack”, men han var redan borta. Härlig och diskret försäljningsteknik.

Sov bedrövligt dåligt inatt. Vaknade ungefär fem hundra gånger. Periodvis visste jag inte om jag var vaken eller sov. Drömde att jag räknade enorma mängder sedelbuntar och paketerade kokain.
Pablo Escobar dyker upp i mina drömmar och tvingar mig döda människor jag känner bara för att ifrågasätta min lojalitet.

Har kommit igång att fota ordentligt. Mycket porträttfoton. En del stads och gatufoton också.
Tog mycket foton den där eftermiddagen jag och Ed var ute. Klev helt sonika och orädd fram till folk på krog och utanför krog och frågade om jag fick fota dem. Som en riktig paparazzi-slyna. Förvånande många blir glada och säger ja. Knäppte loss enda till jag hade fått det där fotot jag ville ha.
Avslutade kvällen med att fota folk på Mc Donalds. Sen gick jag över till att börja fota personalen. Något som uppskattades sådär. Personalen sa till mig att stoppa ner kameran eftersom det rådde fotoförbud där. Då tvingade jag istället personalen ta bilder på mig.
Trött och motvilligt knäppte kassabiträdet några bilder på mig.
”Blev det bra eller?”
”Blev det bra eller?”
” Blev det bra eller?”
”oh…vad bra det blev…”, svarade han helt oengagerad.
På bilderna ser man en suddig och ivrig pajas som gestikulerar med armarna och glor helt skelögt snett ovanför kameran.
Kort sagt skådas en idiot.

Klantsonen.

Himlen är rosa där ute. Jag är mörk under ögonen och befinner mig i något slags dyartat lågvatten.
Jag började fundera över mitt liv, men kom inte längre än så.

Solen kom fram i Onsdags. Den lade sig perfekt över en uteservering i Guldheden. Klockan var väl två på eftermiddagen. Sen satt vi där. Jag och Ed med varsin öl i näven. Som gifte sig med nästa och nästa öl och nästa…till att mörkret och månen fanns där och vi befann oss på andra lång.
Fick ringa till mor och ställa in den där middagen som hon egentligen skulle bjuda på. Hon blev inte så glad…
Igår var ångesten stor. Tittade på tio avsnitt av ”Pablo Escobar-serien”.
Ringde till mor igen för att försäkra mig om att hon inte var ledsen på mig vilket jag blev försäkrad om att hon var. Ångest. Dålig klant-son…

Jobbar helg igen. Det blir ingen glad av. Speciellt inte jag.

Nu är han med Sveriges vitaste tänder på Tv. Känner hur glädjen spirar genom hela kroppen.

Snart…

…är klockan tjugo över kuken.
Det tycker jag roulit!
Sen, dagen efter när man reser huvudet från kudden,
Biffen är en springande boll på fyra tandpetare,
bananen är en möglig båge och stunden en skål med clowner.
Man är inslagen som i ett litet rosa paket på pösta!
Innehållet är inget vidare.
Man har sett det förr…
Karamellen är ångest och man kan ha mått bättre.
En promenad i sitt område bara för att andas lite bättre,
och sen hoppar man in i en buske och rättar till frisyren!

Stålmannen gå hem och lägg dig.
Klockan är tjugo över elva!
Det där med ångest:
vad är det för jävla trams!