Exil i snööknen.

Har precis tittat på något dokumentärliknande program som var roligt utan mening att egentligen vara det. Det handlade om ett gäng snubbar och snubbor från hela världen, som hade en gemensam dröm: att åka hundsläde genom ett vinterlandskap.
Redan på bussresan dit gick det utförs eller uppförs eller snarare inte alls. De blev stående med bussen i snödrivor i tolv timmar innan de kunde fortsätta. Luften började redan gå ur långt innan de var framme. När de väl kom fram var det natt. Efter en kort euforisk tur med hundar och släde var det dags att slå läger och mata hundarna.
Det verkade lite grann som ingen hade räknat med att ett visst slit och släp ingick i äventyret.
De fick koka vatten för att kunna tina köttfärsen till hundarna. En snubbe hade väldigt svårt för sådant slabb. Två andra personer satte upp sitt tält. När de nästan var helt färdiga och körde spaden genom snön uppenbarade sig en djup dypöl där under. När de fick instruktioner att riva tältet började de nästan gråta.
När alla var klara för sin nattsömn var klockan tre på natten. De skulle kliva upp halvåtta för att mata hundarna igen. Stämningen var uppgiven och den där romantiska bilden som alla verkade ha av att bara glida fram i ett tyst vinterlandskap dragna av ett gäng byrackor var kantstött.
En annan snubbe tyckte det var läskigt att sova i beckmörkret. En annan snubbo längtade hem till sin säng. Alla beskrev hur urvridet trötta de var. De var väldigt förvånade hur slitsamt detta liv var, och var överens om att de aldrig skulle kunna leva under sådana förhållanden. Gemensamt för alla var att de rest ifrån sina samhällen där alla bekvämligheter fanns runt husknuten och landat i en snööken. Exil i vinterlandskapet.
På morgonen var det dags att slabba med kokad köttfärs igen. Sen visade det sig att en snubbe hade fått en inflammation i handen efter att ha ansträngt den för hårt under turen med släden. Han fick ett jättebandage, slapp frysa om handen och började gråta, eftersom han troligtvis inte skulle kunna fortsätta på detta lättsamma äventyr.

Själv satt jag i soffan och åt en frysrätt ala biff teriyaki (endast köpt för att det stod ”Hej Japan!” på förpackningen, tyckte jag var sköj. Den smakade dock ”Hejdå Japan!).
Alla ute på den där slädfärden hade gjort vad som helst för att äta detta junk.
Kände hur jag blev alldeles varm inombords av skadeglädje när de kämpade vidare i snön. Gråtande storstadsfånar på lantligt svettjippo! Detta är den roligaste dokumentär jag sett på länge tänkte jag, och spetsade en vattenkastanj på gaffeln.
Lycka till på färden.

Trötthet och stark mat.

Jag är slut bortom alla tvivel. Knegar. Och det brötas något så förbannat här. Som farsan önskade sig en gång, så önskar jag mig ett paket med tystnad.

Äter stark mat. Thai. Där de har tagit bort de starka kryddorna, men tydligen lagt till andra starka kryddor. Jag svettas redan. I pannan och i hårbotten. Det bränner om öronsnibbarna.

Var hemma hos Siss och Kirre och sköjade under fläkten igår. De hade kommit hem från en tripp i Skottland. Vi drack flyplanssprit. Amarulla och skotsk whisky och öl
Så idag har det som sagt varit lite opigg stämning. Inte upplagd för massa jönseri.
Fick ett halvkilo Malterseskulor i present. I en spann. Kan inte minnas när jag blev så glad över en gåva sist. Den ska vila på min mage när jag vilar på soffan.

Men det var helvete vad starkt det var. Det bränner i halsen och i magen. Och nu droppar det från ögonbrynen ner på tallriken. Det tränger även ut svett under mustaschen.
Apu apu och satan i gatan!

(null)En SPANN Maltesers!

En körvätande sköjare i etern

Det här en print screen från Lamottes Webb-Tv och Folkets demonstration och på motdemonstrationen igår.
Men det är nåt skumt med bilden.
Långt där borta i bakgrunden syns en sköjare. Förvirrad och ensam. Lite bakis och nervös. Småmuttrande. Ätandes en bonnakörv med fransk körvdressing och rostad lök (körven syns dessvärre inte på bilden).

Frågan är nu bara hur man skall tackla sin storhet utan att drabbas av hybris mitt i offentligheten. Hälsa på alla, skriva autografer eller stint titta ner i gatan?

(null)Att stå och äta körv…

Baguetteäventyret.

Tack för att ni har stängt ner min mataffär! Jävla bonnrövar!

Efter många om och men med, ett visst huvudbry hade jag bestämt mig vad jag ville äta.
En Big & Hot. Vad är det för något undrar ni. Är det en luftballong fylld med mjöl? Eller en jättetomte i marsipan dränkt i sparrissås?
Nej det ska jag minsann berätta. Det är en kvarleva från gamla Krasnapolsky café. En stor baguette som man ballar på massa goa grunks på och tjoffar in i ugnen. Gradantalet i ugnen avslöjar jag ej. I mitt fall är det skinka och en massa brie.

Jag gick alltså ner till det andra Willys som ligger längre bort från mig. Den Willys:en har mitt gamla Willys sagt till mig att det är min nya affär. Tack så muchos! Till min stora fasa såg jag att baguetterna var…slut. Köpte resten av junket.
Man kan ju alltid åka ner till konsum Aveny och köpa en baguette, tänkte jag.
Missade bussen perfekt, så jag fick promenera ner till Korsvägen. Svinkallt och utan cigaretter. På ett ofrivilligt äventyr. Liseberg hade premiäröppnat idag så det var svinmycket, svingapiga småsvin överallt.
En spårvagn kom till sist och jag var äntligen på Avenyn. Var smart och kollade när nästa buss skulle gå hem. 21 minuter. Det blir till att handla långsamt tänkte jag. Kräla fram i korridoren som en berusad snigel. High on life. Insåg även att jag hade gått in med påsen med mina tidigare inköpta varor. Fattades bara att jag blev beskylld för att ha snott varorna och ställa tillbaka dem där jag tog dem.
Letade baguette…Letade baguette…letade baguette. Helt tom i varenda korg. Men det var väl fan också!
Gick ut därifrån. Low on life.

Gick in på Caféet på våningen ovanför.
-Hej, har ni några baguetter?
-Nej, vi har bara det som finns i montern, sa den otroligt icke levande människan bakom disken
-Ja, men asså, har ni några baguetter. Alltså bara baguettebröd? Hon tittade på mig länge. Det var svårt att utröna om det var mig eller sitt jobb som hon hatade mest.
-Nej, vi har bara det som finns i…
-Okej, jag fattar!

Gick in på ett annat fik. Tror ni de hade baguetter? Nej, det tror jag inte. De hade bara det som låg i montern. Och det var fan inga baguetter. Surbröd hade de däremot så man hade kunnat starta ett slagsmål.

Gick besegrad bort till bussen. Skiter i det nu, tänkte jag. Vill ändå inte ha någon baguette.

När jag satt på bussen på väg hem igen passerade vi ett promenerande par. Kvinnan tog sats med hela armen. Spände ut den bakom huvudet och skickade ut handen och gav sin kille en rungande lavett. När vi hade passerat dem och jag vände mig om i bussen stod hon och gapskratta honom i ansiktet. Trevlig Lördagskväll.

Stannade till vid Pizzerian på promenaden från busshållplatsen. Beställde en pizza med räkor, lök, champinioner, banan, curry och vitlök. Det är ju också bröd, tänkte jag och gick hem och åt.

Gubbkeps-trauma, en romansvit i bedrövligt många delar.

Har nu varit nere i Nordstan och provat gubbkeps. Flera gubbkepsar i flera olika affärer.
Tror inte jag passar i gubbkeps. Huvudet såg platt ut och öronen stack ut under kepsen på ett löjligt och käckt sätt som inte klädde mig. Skägget stack ut på sidorna som på en galning på psyket som hade smitit ut på otillåten permission.

Sitter på en indisk restaurang nu och dricker en öl. Lite håglöst så där.
Det är jättemånga indier som äter här inne.
Deras engelska med indisk brytning låter väldigt glad och trevlig. Det klär dem som vissa klär i gubbkeps. Som att de älskar världen, och det vet ju jag allt om.

Skiter i det här med gubbkeps nu. Det kan dra åt fanders. Jag är ju gubbe ändå.
Kanske om jag känner att jag vill förstärka det intrycket så kan jag skaffa hängslen eller sätta glasögonen på huvudet och sen gå runt och leta efter dem i hela lägenheten.
Enklast är dock kanske att skaffa ölmage. Ölgubbe-ölmage.
Har ju egentligen aldrig gillat gubbkepsar. Skit.

Mitt område.

Ah men det är ju för slött tempo här på bloggen just nu. Ber om ursäkt för detta, men ibland måste man hinna dra upp kallingarna mellan varven också.

Käkade lunch för en stund sen. På ett nyöppnat fik i huset bredvid mitt. Kyckling med pilaffris. 55 spänn med dricka och salato. Gött som fan var det också. Sånt gillar sköjaren…och nyss hittade jag en hundralapp.
Det är min nedslagna blick som gör att jag hittar stålar på marken mellan varven.

Sitter på Tullen i mitt område, ute i solen och dricker en kaffe. Solen är ett fint och gult klotjävel som lyser och sen lyser med frånvaro. Solen är äldre en Jesus gamla kortbraxor.

På min Iphöne har jag en skärmbild på en lättklädd kvinna som cyklar. Hon står på tramporna och kjolen har blåst upp i vinden.
På min Ipad har jag en skärmbild på en annan kvinna som stretchar i bara trosorna. Båda bilderna är tecknade och charmiga och inte alls porriga.
Själv är jag en sexuellt frustrerad gubbe i min bästa ålder som fortfarande är på jakt efter gubbkeps för att förstärka mitt riktiga jag.

För ett par månader sen stängde de ner den bästa pizzerian i mitt område för renovering. De har inte öppnat igen. Och på lördag stänger de ner Willys. Byggnaden skall rivas och det skall byggas ett bostadshus där. För de som har råd. En 1:a kommmer kosta drygt 2 mille och en 3:a kommer ligga på runt 4 miljoner. Jag skall bara hitta några hundralappar till, sen ska jag jävlar i mig slå till!
Ingen pizzeria, ingen mataffär och min balkong avstängd.
Det går framåt…

Nu ska jag åka ner till stan och leta gubbkeps!

Spårvagnssäten och en ”ekivok” sång.

Har funderat över att en del säten på spårvagnarna är hårda (gud vad spännande. Nu måste jag ju bara fortsätta läsa, tänker ni).
Vissa säten är som en skål och det känns som stoppningen är försvunnen. Den främre ramen på sätet skär in i undersidan av låren och det känns som man sitter i en djup balja.
Tänker att det måste vara en enormt fet människa som måste ha dunsat ner på sätet så plåtunderredet har gnisslat och brakat ihop till en skål.
Förbaskat obekvämt är det och man måste genast byta säte.

En vän tyckte att feta människor borde betala dubbla priset på spårvagnsbiljetten eftersom de tar upp två platser. Kanske man skall gå ett steg längre och tredubbla priset eftersom även sätena knakar sönder.

Tittade på nyhetsmorgon på fyran idag på jobbet. Tommy Körberg och Peter Dalle var med.
Tommy framförde en låt med en text som handlade om en flicka han hade varit kär i när han hade gått i skolan. Eller kär? Kåt på, snarare. Han sa att texten var ekivok.
I sista versen fick han träffa samma kvinna i vuxen ålder. De blev fulla och skulle knulla ”men då fick jag inte upp min snopp”, sjöng den lite för gamla Tommy för uppgiften.
Ofattbart töntig text som var tänkt att vara lite fräck. Kände den röda ketchupfärgen svälla ut över kinderna.
Medan han framförde mästervärket somnade Peter Dalle i soffan. På riktigt. När de svepte med kameran över studion såg man hur han föll i djupare och djupare sömn. Sista gången de svepte med kameran låg hans huvud över ryggstödet på soffan och munnen var vidöppen. Magen guppade upp och ner. Han har nog inga sömnproblem…som en annan.
Hans sömnstund gjorde sig mycket bättre i rutan än den ekivoka sången.

Gubbkepsen.

Jag har bestämt mig.
Jag har kommit till en kritisk punkt i mitt liv…
Sista tiden har det krupit närmare mig. Åldersnojan. Oviljan att bli gubbe.
Men, kom jag på. Jag har varit gubbe länge. Så istället för att streta emot är det dags att bara kapitulera och omfamna och sen bara vara gubbe
Jag har muttrat på balkongen. Nu när balkongen är avstängd har jag muttrat i köket.
Håren kröker sig, växer på fel ställen och brösten flyttar ner och det gör ont när bussen skakar till och kör över ett gupp.

På måndag går jag och köper en gubbkeps! Har alltid hatat gubbkepsar, men från och med på måndag är det snyggt!
Jag har även beställt en t-shirt från ett gammalt oidentifierbart metalband från 80-talet (detta talar ju förvisso emot gubb-omfamningen och kan tas som värsta åldersnojan) som nästan bara jag och några handfull till känner till.
-Vad är det för band? undrar en liten yngling.
-Men lille vän…det här bandet fanns långt innan jag blev gubbe och du låg och dammade i din mammas mage!
Jag mumlar och grymtar på loftet. Jag pratar mellan varven med ett språk som om jag gick runt med käpp. Fisksufflé, fyllda paprikor och banana split är fan det godaste som finns!
Sicket jävla samhälle! Va, sicka jävla typer! Lurendreja ut mig i ladan!

Jag är uppväxt under en tid då hoten från Sovjetunionen haglade i skyn. Tiden kallades kalla kriget. Papporna gick runt med handväskor i fuskskinn och med handledsremmar. Det röktes Glenn och Stanton. Jag åt falukörv två dagar i veckan. Jag sålde GT. Även den där dagen efter att Olof Palme blev mördad. En mås valde att skita honom i pannan, alltså på den där tidningen som vilade på min underarm (antar att måsen hade ett och annat att säga om socialdemokraterna). Ibland har jag vissa problem att förstå min samtid…

Jag muttrar och svär.
På måndag går jag och köper en gubbkeps.

Den häringa betan är numera min psalm, hamen!

Lofthelvete.

Nu har jag öppnat en folköl. Bara för att jag är fräschast i hela min stadsdel. Jag är alltså nyduschad. Till kvällsmat ska jag äta två kilo rå broccoli. Kanske även gör 250 armhävningar (på en arm) om jag kommer i stämning…

Åt köttfärssås och spagetti idag. Efteråt borstade jag tänderna. När jag nu dricker den här folkölen (fortfarande fräschast i stadsdelen) så blir blandningen av alla smaker ”gammal taskspelares stödstrumpa”.

Har varit på väg ut hela dagen, men jag blev kvar här inne. Känns som det har hänt förut. Och jag lurar mig själv i sömnen. Vaknade klockan åtta helt övertygad om att jag skulle någonstans, men somnade till slut om. Sittande. Tror inte jag har sovit en hel natt på ett halvår utan att vakna och sätta mig upp på lofthelvetet.
Drömde även att jag skulle skjuta någon, men jag hade glömt pistolen hemma. Kanske var den jag skulle hämta när jag satt där uppe på loftet.
Och loft är en jävla uppfinning. Man sätter sig upp när man skall sova och det duger knappt att knulla på utan att få bulor i huvet när man slår i taket.
Vem fan uppfann loftet egentligen? Var det den Kamprad eller?
Och det är ju knappast så att jag njuter av utrymmet som skapas under loftet. Jag sitter ju inte där på en stol och läser bibeln. Nej där under står en byrå med kläder och ett skrivbord som jag aldrig sitter vid.
Nej, nu blev jag så upprörd så jag måste knapra på en broccoli och göra 125 armhävningar.

Borde verkligen gå ut en promenad. Kanske ta en bärs någonstans. Måste bara sträcka ut mig på soffan lite först…