Att promenera och sitta ner.

Har promenerat runt. I den stekheta värmen. På gatornas skuggsida, om det funnits någon. Har satt mig ner och svalkat mig och ballarna med en cider (rätt ner med isbitarna i kalsippen bara). Promenerat lite mer. Och satt mig ner igen. Dricker en bärs.
Beter mig som en turist. Det är ju dem två sakerna man gör när man är på storstadssemester. Går oändliga sträckor och sitter ner.
Den enda skillnaden är att jag går på utnötta gator som jag själv har hjälpt till att nöta ut själv under tjugo års tid. Samma gamla vyer. Om och om igen.

Och i helgen har det varit sköj. Väldigt sköj…

Och nu har jag inte mer att säga
vilket inte borde göra så mycket
eftersom ni borde göra något annat
än att läsa här
när ni kan vara ute i sommarvärmen
och äta glass
eller knåda ner varann i närmsta taggbuske.

Vi ses på Broadway!

Smack och smask.

Jag hade en smaskig och klafsig morgonresa till jobbet idag. Helt ordagrant.
På Redbergsplatsen klev det på ett ungdomspar. Nykära och oseparerbara. De satte sig i sätena bredvid mig. Innan vagnen hann starta började de smaska och klafsa och slafsa med sina läppar på varann. Det smackade så det ekade på hela vagnen. Så höll de på ända ut till Angered Centrum. Jag vågade inte titta riktigt. Eller så ville jag inte och gjorde ändå. Hon satt gränsle över honom i full färd med att äta upp honom. Jag kände mig gammal och vimmelkantig där jag satt.
Det där ljudet ”in public” är ändå sjukt iritterande. Som att ta med sig sovrummet ut på stan. Är inte bitter, eftersom jag älskar världen. Lika bra att braka loss århundradets hästaklafsknull mitt på spårvagnen. Det är väl kärlek!

När jag satte mig på bussen kom det en hopplös individ och satte sig bakom mig. Med ett halvkilo bubbelgum i truten klafsade och smaskade och slafsade och flafsade denna tröttande typ igång käkworkouten med vidöppen käft. Hade lust att vända mig om och dra ut tuggumit i våld ur käften på den jeppen och vira bubbelgummet runt hodet på honom.

Ingenstans en lugn stund. Dårar och tjommar överbefolkar stan.
Funderar på att köpa en knippe bananer och gå rakt fram till fölk och klafsa i mig dem med vidöppen trut i ansiktet på dem. Bara för att se hur lång tid det tar innan man får ansiktet inslaget och får släpa sig från platsen på mage med brutna ben.
Gissar på en inte allt för lång tid innan första knytnäven kommer vinande i luften.

Projektet skulle man kunna kalla ”Smaska sönder mig och bananen”

Anna och Lina.

Jag får märkliga mail för tillfället.
Först från en Anna.
Hon älskar mig och hatar mig och lite annat mellan varven. Hon verkar smått temperamentsfull och aningen labil.
Mitt kärleksliv strålar för tillfället…eller inte.
Hon vill ge mig något. Kanske en röd ferrari eller en bomb i brevinkastet.

(null)

Sen har vi Lina.
Tror hon har ett jävla temperament och hon verkar aningen misstänksam av sig. Kanske hon har blivit rejält sviken tidigare i sitt liv.
Lina vill också ge mig något. Kanske ett helvete?

(null)

Vet inte vem jag gillar mest. Anna eller Lina? Vet heller inte vem av Anna eller Lina som älskar heller hatar mig mest. Skuldkänslorna hopar sig och ibland känner jag att jag håller på att kvävas.

-Anna, du är förlåten!
-Lina, jag skulle aldrig försöka lura dig!

-Vad säger ni tjejer, ska vi, alla tre gå och äta en glass tillsammans?
Jag kan sitta i mitten…

Till min syster.

Siss den fina.
Den här låten handlar om dig och mig. Tillsammans. Det är en kärleksförklaring. Och om det som har varit. Om nuet. De svåra tiderna. Och de mindre svåra tiderna. Och de roliga stunderna. Och de mindre roliga stunderna. Och när man glömmer bort sig själv och tillåter sig själv att skratta. Att ha någon nära. Och att ha någon i närheten när alla andra är fula och dumma i huvudet och man är nästan säker på att man har vunnit och blåsten bara blåser och blåser…och snart måste det bli bättre.

Och nu ska jag på ett lågmält sätt försöka hålla mina känslor i styr,
men när jag tänker efter så klarar jag bara av att säga en enda sak:
-Jag älskar dig syrran.
Mitt liv hade varit tomt utan dig.

Kärlek, din fissekäge!

Tillbaka i de gamla kvarteren igen.

Har hittat tillbaka till mina gamla kvarter. Olskroken och Redbergsplatsen. Har nämligen en synundersökning i krokarna.

Här har jag bott runt i olika lyor och haft ett par före detta görlfriends som har bott i området. Huserat och sköjat runt.

Har precis käkat på Lilla Restaurangen. Det ser precis likadant ut som det gjorde när jag flyttade till Göteborg 1998. Wunderbaum.
Brukade käka lunch här ofta när jag bodde här. Ett av farsans favoritställen när han var vid livet(Det är nämligen väldigt rullatorvänligt här. Inga trappor och breda dörrar.). Vi käkade också lunch här ganska ofta. Jag satt till och med vid vårat bord idag. Bordet närmast dörren till utesrveringen. På dörren sitter en tydlig skylt med följande simpla text: Var vänlig att inte blockera denna dörr. Där ställde farsan alltid sin rullator. Det gick två minuter, så var personalen framme och sa till honom. Varje gång, samma visa.
Skall träffa syrran vid olskroken efter synundersökningen. Vi ska gå till farsans minneslund på Östra kyrkogården. Efteråt blir det någon bärs i området. Precis som på gamla dar.

Helvete nu fick jag en nysattack. Fölk glor in på uteserveringen. Inte så konstigt kanske. Och skjortan spänner runt magen efter den där lammsteken med stekt potatis.

Hört från två gubbar me bree göteboska, i baren för en stund sen när jag beställde en bärs:
-…jag är inte hundra på det.
-Näej, du är en GB-glass. 88:an…med nötter på!

Först lite arg och sen lite ledsen och sen lite glad.

Först var jag arg…men nu är jag lite gladare.
Fick i mig en fiskgryta på Tullen precis. Yipijaja-horeri horera!
Av fisk blir man glad. Tralala. Så glad så att om man försöker hänga sig så går grenen av.
Okej, kanske inte riktigt så glad.

Inatt drömde jag att jag köpte en mockajacka med fransar. Jag köpte den av ett ex. Hon var så icke glad över att se mig, så att minst hälften kunde räcka och jag undrade varför hon sålde en sån ful jacka till mig och varför jag köpte en sån ful jacka av henne. Skulle nämligen aldrig sätta på mig en mockajacka med fransar. Jag är väl ingen cowboy heller.
Nåväl, sen åkte hon iväg i en bil med sin nya familj och hon hånlog mot mig genom bakrutan och där stod jag med jordens fulaste jacka i handen och undrade vad som stod på.
Sen vaknade jag. Alldeles svettig. Klockan var elva och det kändes som det var för sent för frukost. Jag lade mig i soffan och kapitulerade en stund. När kapitulationen var över gick jag ut och städade köket och drack tre koppar kaffe på tom mage.
Försökte återigen, för femtiotolvte att fixa datorn som råmar som en ko bara man går ut på nätet. Alltså datorns fläkt råmar igång som självaste Hitler. Har snart felsökt på alla vis, men problemet kvarstår. Blev helt ledsen.
Till slut, yrslig, så gick jag och duschade. Funderade på ett handjobb utfört av självaste Johan den store, men var rädd för att svimma när blodet skulle börja rusa…
Duschar med en ficklampa tänd i badrummet för tillfället eftersom lysröret har gett upp. Och det är väl inte det enda som har gett upp.
Klev ut ur duschen. Satte mig en stund till framför datorn. Hade kommit på en annan grej som kunde få fläkten att hålla käften. Det gjorde den faktiskt. Hann bli lite glad en liten stund innan datorn stängdes av på grund av överhettning. Blev arg och gav upp.
Försökte koncentrera mig på vilka objektiv jag skulle ta med mig för min planerade fotorunda. Ville ta mig alla sex, men plockade bara ner ett i väskan. Rökte en cigarett. Funderade och funderade och funderade men blev bara mer förbryllad. Klädde på mig. Gick ut genom dörren. Kallt som fan. Gick till bussen. Fick yrsel på bussen och höll på att kräkas. Gick av bussen och mådde lite bättre.
På andra lång var det en snubbe i scarf och långa dreads som hälsade på mig. Visste inte vem det var så missade att hälsa tillbaka.
Så till slut inne på Tullen och sen den där fiskgrytan med sommarpotatis och en jävla hög med räkor och musslor och sås och cocktailtomater så man blev alldeles glad.
När jag satt där och väntade på maten kom jag på vem den där snubben i dreads var. Bara ett stackars offer som fick min kamera upptryckt i nyllet på en av mina redlösa paparazziturer. Fotona är förvånansvärt skarpa för att vara tagna av någon som var så suddig och upplöst i kanterna.
Sen en kaffe och nu en öl och sen är man totalt acklimatiserad till varken-eller-läget igen.

Tror jag skall bege mig upp i nya Masthugget och fota lite. Där är ju lagom fult. Kanske jag stöter på en råmande och stenad kossa som jag kan hänga ut på wörld wajd web.

Flickor i hjälm.

Såg något mycket märkligt i morse när jag var på väg till jobbet. Stod och väntade på vagnen vid Valand.
Mot mig kom en kvinna gående, och det har väl hänt innan, men den här kvinnan hade en heltäckande hjälm på sig som täckte hela ansiktet. Hon är nog trött på denna grymma värld, tänkte jag, men hur ser hon var hon ska någonstans. När hon kom närmare mig såg jag att det var någon slags fäktningshjälm med finmaskigt stålnät för nunan.
Jag försökte att inte vara ohövlig och glo för mycket. Hon gick förbi min hållplats och ställde sig bakom mig utanför systembolaget.
-Jaha, hon var bara törstig, tänkte jag.
Hon drog upp hjälmen så den satt uppe vid pannan. Sen plockade hon fram papper och penna från en ficka och antecknade något. Hon lade tillbaka pappret och pennan i fickan och drog på sig hjälmen igen. Sen, och detta var också märkligt, ställde hon sig i någon slags givakt-position med händerna bak på ryggen. Hon stod så i kanske tio sekunder. När hon var färdig plockade hon upp sin väska från marken och gick mot mitt håll. Hon stannade till vid en ny stolpe. Sen gjorde hon om hela grejen en gång till med hjälmen, pappret och pennan och givakten. Nu började folk stanna upp och titta.
Hon packade ihop sina grejor igen och gick över till andra sidan av hållplatsen. Hon ställde sig vid en ny stolpe. Samma procedur igen. En gubbe i keps och med käpp stod verkligen och blängde.
En spårvagn kom in och skymde sikten. Det var min vagn som jag skulle ta. Nästan skönt att slippa se galenskapen. Man blir ju nervös och huvudet kan ju trilla av och explodera.
Nu blommar det…hann jag tänka innan jag klev in på vagnen. Ut ur samma vagn klev en kvinna till med en likadan hjälm på skallen. Drivs det med mitt lilla hode tro? Kvinnan i hjälmen gick fram till den andra kvinnan i hjälmen. De ställde sig mitt emot varandra med en lyktstolpe mellan dem. De gick upp i samma givakt igen.
Min vagn började rulla.
När jag tittade ut genom fönstret igen så hade de börjat dansa någon slags vals med varann.

Jag ska på synundersökning nästa fredag. Kanske tajmingen inte kunde vara bättre. I annat fall får jag väl gå och sinnesundersökas om det skulle vara så att jag ser saker i syne.
Eller så är det en ny, vedertagen lek som jag har missat.
Annars är det väl bara som vanligt. Den här stan har bjudit på ännu en obeskrivligt märklig scen…