Pest och farsot.

Det är en sak som jag för mitt liv inte kan begripa:
Näst intill varenda gång jag är hemma och har nått till den där sköna stunden, då händer det.
Har inte sett till några byggjobbare tidigare på morgonen och förmiddagen, bara hört dem och den där jävla hissen åka upp och ner, dock på rimligt distanserat håll.

Kaffet klart! Jag öppnar fönstret och rullar en cigarett. En första sipp på kaffet. Ett bloss – inhale…världen är vacker! Livet är rätt gött ändå…somliga stunder.

PUNG, PENG, PANG!

Ställningshissen stannar på min våning. Ut drullar tre byggnadsjobbare. Tjoar och brötar. Stökar och vrålar. Naturligtvis har det ett jobb att utföra precis utanför mitt fönster. Om inte så ställer sig bara alla där och röker medan de sneglar in i mitt kök.
Om dålig tajming kan jämföras med pesten så är dessa herrar den största pest och farsot som promenerat runt på två ben sen Adam och Eva tog ett bett på det där förbannade äpplet.

Att fimpa, att stänga fönstret, att dra filten över huvudet…

End of story…

Sköjeri och junkera.

Billys pan-pizza. En sån har jag ätit på jobbet idag. Sicken amerikan-inspirerad junk.
Säkert hur giftig som helst. Det känner man när halsbrännan fräter sönder magsäcken.
I övrigt är jag helt slut. Jobbar helg. De två jobbigaste passen snart avklarade. Bara Söndagen kvar, sen tar jag ett JAS-plan till krogen och beställer in en butelj gammeldansk direkt.

Det är ju Halloween. Också ett sånt där amerikanskt påfund som har tagit sig hit från de däringa staterna.
Inget vidare firande det där heller.
Och är man trött som jag är blir man lättstressad och nervös. Och blir jag lättstressad och nervös då hoppar jag högt om jag ser en sköjarzombie eller ett spöke i plast. Lättskrämd som en gammal tant.
Tycker bättre om originalet som kallas för Alla Helgona helgen (och som ibland felaktigt brukar blandas ihop med halloween eftersom det brukar infalla samma helg), då man tänder ljus och besöker nära och käras gravar.
Sen har jag aldrig varit mycket för att klä ut mig. Det behövs liksom inte. Jag känner mig ofta själsligen utklädd till pajas så fort jag går utanför dörren och hamnar mitt i denna pajasvärld…

Och så blir det vintertid igen. Jävla dålig idé det där också(egentligen är väl allt sommartidens fel). Vi ställer tillbaka klockan en timme så vi får en extra timme av fantastiskt mörker på eftermiddagen . Det behöver vi!
Måste varit någon deppig jävel som kom idén att hålla på och tafsa på klockans visare hit och dit. Alltså inte en sådan positiv jävel som mig som aldrig skulle få för mig något så dumt.

Göran kropp har ingen tumme och Rickard Sjöbergs tänder är målade med tippex. Själv har jag inte tallat loss i sänghalmen på evigheter.
I övrigt är allt fantastiskt!

Att kräkas.

Kom plötsligt att tänka på magsjuka.
Jag har faktiskt kräkts två gånger ikväll utan någon rimlig förklaring…

Och just när man kräks är man ju inte så tuff!
”Oh Jesus” vrålar man, som om man tror på honom en liten stund
Sen plaskar det till i holken. Då går tron över.
Man känner sig naken med kläderna på.

Sist tänker man rakt ut i sin dödsutmattning:
”Ge mig en huvudkudde, jag sover här!
”Det där kaklet är det vackraste jag har sett!”

Natur program och noveller.

Min brukare har börjat titta på djurprogram på Viasat. Nat Geo Wild, tror jag det heter. Programmen är så långt ifrån Arne Weise-feeling man kan komma. Berättarrösten är en sån där maffig och övertramsig machoröst som låter tuffare än din mamma. Monologen som han utgår ifrån eller om han kör på frihand, endast gud vet, skall ha någon slags komisk ton där berättaren tycker han är roligare än vad han förefaller. Vissa avsnitt är uppdelade efter kategorier. Typ ”så här parar sig olika arter”. Då visas de upp hur obscent beteende djuren har före, under och efter akten och så slänger berättaren in någon sköjig punchline om hur efterblivet beteende djuret har.
Fladdermöss och kameler dyker upp i nästan varje avsnitt. Det pratas väldigt mycket om anus och avföring. En viss sorts reptiler nyser. Här filmades sju olika nysningar i slowmotion. Ju klafsigare och slafsigare beteende desto häftigare. Kunskapsnivån ligger på noll komma brädhög.
Igår fick jag till exempel lära mig att Hyena-honans klitoris är 18 centimeter lång. Jag bara tänkte ”Wow, det var en lång klitta du!”, och sen tänkte jag nu vet jag inte vad jag ska göra med den här informationen. Skall jag skriva ner det på en lapp och ha som raggningsfras på krogen eller ska jag tatuera in den som ett klokt citat på insidan av underläppen?
Nej, de är inget vidare bra de där programmen. De är faktisk rent dåliga de där programmen. Faktiskt helt bedrövliga. Oseriös smörja. Jag hatar skiten.
Funderar på att tatuera in Arne Weise på bröstet bara för att hedra honom och hans nobla Ett med naturen-program.

Sen väntar jag. Jag väntar på ett nytt bankkort, på mitt lönebesked och på en ny iphöne som jag har beställt. Ingenting dyker upp och där ute i verkligheten faller löven och förbi mina fönster regnar det bitar av fasad och här inne faller saker i golvet som jag plockar upp under morrande stön.

Jag har tryckt ner anklarna i härsken mjölk. Efter en paus på tio år eller mer, bortsett från bloggandet, har jag bestämt mig för att börja skriva igen. Noveller alltså. Jag har satt mig ner ett antal gånger. Det går från något slags ”inte alls” till väldigt trögt. Såg framför mig hur orden bara skulle rinna ner för skärmen när jag väl satte mig, ty att sätta sig ner är den svåraste biten, men så har det alltså inte varit.
Det är bara att kämpa vidare. Stånka och stöna och svettas. Sen är arbetsron i det här huset helt under kritik. Den existerar inte. Det är som att sitta i ett publikhav på Scandinavium under en hockeymatch.
I förrgår gick jag upp tidigt. Jag käkade frukost. Hade planerat att jag skulle sitta mellan klockan tio och klockan ett och skriva. Precis när jag satt mig vid köksbordet och hällt upp kaffet och rullat en cigg, kavlat upp ärmarna och lagt en fanfarisk prutt som en ”Lycka till-honnör” för min blödande skaparsjäl så…kommer byggnadsställningshissen farande! Den stannar vid min våning. Ut trillar ett gäng högljudda byggarbetare med kofot och cement och diverse redskap i nävarna. En ställer sig på knäna vid mitt köksfönster. Han börjar bända loss fönsterkarmar. När jag glor upp på honom glor han ner på mig, som att han undrar vad fan glor på. Jag stänger fönstret. Där! försvann hela det blödande skaparhelvetet. Jag sitter kvar och börjar sortera mina skrivbordsikoner på datorn, rengör tangentbordet, häller upp mer kaffe…ger upp.
Jag går in i vardagsrummet. Äter lunch framför Tvn. En trött sallad. Precis när jag kör ner gaffeln i det gröna uppenbarar sig knegarna sig utanför vardagsrumsfönstret. Jag är imponerad av deras ständiga tajming. De börjar bända loss karmarna med kofot och brak. Sen lägger de ny cement längs fönstersidorna vilket gör att man får känslan av att byggjobbaren glor in i vardagsrummet med nästippen tryckt mot glaset. Efter en stund uppenbarar sig de andra byggjobbarna och beundrar hans arbete. Under hela intaget av lunchen ser jag dem i periferin i fönstret.
Till slut blir jag så less på att vara hemma så jag går ut på en promenad. Som leder mig till krogen. Som i sin tur leder mig till att dricka upp mina sista pengar. Den där skrivarglädjen dyker självklart inte upp mer under dagen, även fast jag gör mina små fega försök…

Och nu…betala räkningar.

Höstpromenad.

hostkorsning
Jag har promenerat idag. Vad annat kan en bakfull man göra. Runka kanske? Då hade jag kanske svimmat när blodet rusade söder ut i kroppen. Jag sög in höstluft i lungorna istället. Där ute i världen. Fotograferade höst. Det här är den sista vackra stunden innan det mörka och gråa och disiga tiden kommer in och breder ut sig och mörklägger allt.
Jag åt en grillad kycklingbaguette på Café Tintin. Kopiösa mängder kyckling. Kopiösa mängder currysås och bröd. En unge satt där och bankade med sina små nävar i bordet och tjöt ut sina vansinnesrop. Modern pratade oberört vidare med en annan moder om att hon ångrade att hon inte köpte de skorna istället för de skorna.

Promenerade lite till. Gick in på Konsum och köpte två påsar morötter, en lök och en tomat. Kan vara det nyttigaste jag har köpt. Tänkte jag skulle börja äta morötter. Det är nyttigt. Innehåller massa järn och wellpapp har jag hört. kanske lite guld och masonit också. Kommer det hit någon och hälsar på och frågar om de kan få lite kaffe eller en bärs svarar jag bara: ”Äh, håll käften och ta en morot.”

Nu är kvällen här. Det är inget jag kan styra över. Ska nog lägga mig i lodrätt läge och kolla på en film. Vad annat kan en bakfull man göra.
Det enda kravet är att Pierce Brosnan inte är med i filmen. Eller att den handlar om en kommande katastrof eller ett rugbylag eller kassa tänder. Dålig får den inte vara. Eller att den utspelar sig i Punghult är uteslutet eller att alla rollinnehavare bär läderhorsen eller att den är inspelad någon gång mellan första och tredje April 1991.
Hmmm…att välja film.
Ska nog ta en morot till filmen.

Affären på hörnet.

I hörnet av mitt hus ligger en jourbutik. Den tordes vara ett bra komplement nu när de har stängt ner min Willysbutik och man inte orkar kämpa sig ner till den andra mataffären som ligger längre bort. Något vidare komplement är den dessvärre inte. Antingen är varorna slut eller gamla eller så har de dem inte i sortimentet. Vad de har i sortimentet är ett skämt. Allt sånt en människa egentligen inte behöver. Chips och ostbågehyllan är helt enorm. Likaså lösgodis-sortimentet. Lösgodiset är oftast stenhårt och gammalt. De har en hel frysbox med färdigrätter. Nedpressade på höjden för att få plats med så många som möjligt. Om man enbart skulle handla all sin föda i denna affär så skulle man bli både ruinerad och dö av osundheten inom några månader.
I somras insåg jag att jag inte hade något bröd när jag skulle äta frukost. I pyjamasbyxorna pallrade jag mig bort till denna fantastiska affär. Det var en av de där svinvarma dagarna. Det var dryga fyrtio grader i butiken. Brödutbudet utgjordes av en limpa och ett rostbröd. Stenhårt som knäcke och bakdagen kunde spåras till en dryg vecka tillbaka. Det var bara de gröna mögelblämmorna som saknades.
-Säljer du det här brödet?
-Ja, det är bra bröd!
-Men det är ju stenhårt!?
-Ja, men vi lägger det i frysen varje natt och tar fram det på morgonen igen.
-Jahaaa… sa jag och gick ut därifrån tomhänt.

En annan gång köpte jag en glass. När jag tog av pappret såg jag att hela glassen var täckt av iskristaller. Chokladen var grå där under. När jag tog ett bett av glassen smulades den sönder i min mun. Jag kastade mig upp ur soffan och sprang ut på toan och spottade ut skiten. Det smakade gammal räpa i munnen. Jag började fundera på om de stängde av frysarna på natten.
Dagen efter gick jag in i affären och frågade vad det var för glass de sålde. Svaret kom på rekyl.
-Vår glass är bra!
-Mmm…den är fantastisk! Ni säljer gammal glass och mjukt bröd som är stenhårt. Alltså ni får fan ta och kolla över ert sortiment. Knallbruna bananer säljer ni för halva priset. Det funkar ju inte…
Han tittade på mig med öppen mun när jag gick loss. Jag gav upp.
Jag krävde mina pengar tillbaka för glassen innan jag gick och fick dem utan protester, vilket tydde på att han var fullt medveten om taskspelet.

Ibland brukar jag ändå förnedra mig med att köpa något där som jag verkligen behöver. För stunden. Mjölk eller öl eller ciggpapper. En gång lyckades jag köpa ciggpapper som sakanade klister. En annan gång så lagade jag köttfärssås och insåg att jag hade glömt att köpa röd paprika. En paprika fanns kvar bredvid en ledsen gul lök. Halva paprikan var mörkbrun. Jag fick den för halva priset….Yeeah!

Nu har det börjat jobba en tvivelaktig figur därinne.
Han ser ut som en efterbliven mans-baby och beter sig likadant och pratar med bäbisröst (”Stop act lik a retarded man-baby” som Hank Moody i Californication säger till sin vän Charlie). Det gråa håret är framåtkammat och pottklippt och sitter på ett huvud som bär formen av en badboll. När man kliver in i butiken gungar han runt därinne på sina korta ben och med sin klotrunda överkropp som en badtunna. Som en förrymd snögubbe på ankfötter…och sprider sitt obehag.
Varje gång man handlar av honom tittar han på varan en liten stund innan han plockar upp den från disken. Sen ler han ett konstigt leende för sig själv medan han tar betalt. Något med det där leendet gör att munnen hamnar alldeles för nära näsan. Kusligt. Ibland försöker han säga något vitsigt som mynnar ut i obegripligheter. Per natur så ogillar man honom direkt. På händerna bär han vantar och han smeker en lite grann på insidan av handflatan när man får tillbaka växeln. Med ett irriterande flin och en lika irriterande pillemarisk blick och med babyrösten önskar han en bra dag.

En bra dag som börjar om man har tur, när man har klivit ut ur affären.

Skulle bara hälsa till er som läser här fortfarande…ni är en handknippe. Vad är ni förresten för arbetslös och hobbylös skara? Eller till och med två handknippen? Eller tre och fyra med lite tur!
Jag håller på med ett inlägg som ligger vilande och är ganska fint eller fult eller retarded eller vackert som jag publicerar senare. Måste bara jobba elva timmar först. Sen måste jag bara avsluta den här nysattacken och klia tillbaka när det kliar på ryggen. Också måste jag bara tänka lite…

Jag saknar och jag längtar om vart annat. Och nu för första gången på länge så börjar jag bli sugen på att kludda ner orden om allt som har hänt och varit. Det kan nämligen vara så att det finns mer i backspegeln än i vindrutan. Just därför.
Och nu vill jag döda den här texten för att det är det töntigaste jag skrivit. Samtidigt är det rätt okej när jag tänker på filmen ”Henry Fool” och när han kräks rakt över en kvinnas röv när han går in i snabbköpet och köper ett sexpack till sin kompis som hävdar att han är enorm författare.
Och den där kvinnans vackra röv som får honom att kräkas för att han aldrig har varit i närheten av en kvinna eller att han aldrig själv druckit bärs och sen när han väl har satt sig ner för att skriva så har han skrivit den mest fantastiska boken någonsin som får den stora författaren att framstå som en pajas med en stulen penna.

Saker blir bättre med tiden och dagarna blir färre. Det kan vara svårt att tro på. Att ätas inifrån känns inte lika attraktivt längre. Det är för jobbigt i längden. Att ätas utifrån och rakt in i hjärtat kan få mig att vilja leva, eller dö, kliva upp, slicka fitta och somna i en famn som jag vill ligga kvar i fram till hungern skriker i magen och sen kanske tänka eller skriva ord om livet som är en gåva.
Döden ingår i livet, men det har ni väl redan läst någonstans eller räknat ut? I tystnad.
Ingen pratar om det. Och helst inte alls.

Nu måste jag sova!
Spela kula med mina ballar.
Må bäste man vinna,
men när ni är färdiga
lägg dem i Jesu krubba
sju loft upp!

Ty, det är där det händer.

Det kollektiva.

Det är Lördag och jag sitter i ett rektangulärt hus mitt i världen. Jag tittar ut på byggnadsställningarna utanför fönstret. Byggjobbarna har återigen bett oss boende att vara hyggliga och ha överseende med buller och bång trots att det är helg.
Genom det blå porrnätet ser jag människorna i huset mitt emot ha någon slags gårdsdag. De krattar löv och klipper gräs. Nu äter de grillad korv som belöning för att de har varit duktiga…man kanske skulle helt objuden, gå ner och berätta hur duktiga de har varit och norpa åt sig några grillade slangar.

De gånger jag har varit ihop med en kvinna och de där ”göra fint på gården-dagarna” har utspelat sig så har vi låtit bli att dra upp persiennerna. Sen har vi ätit helgfrukost och druckit helgkaffe och kanske till och med fått till ett helgknull. När det sen har varit dags att gå ut i världen har vi tagit källarvägen ut för att slippa stöta ihop med någon av trädgårdstomtarna.
Att frivilligt utföra saker kollektivt i en kollektiv grupp med människor som man egentligen inte har något att göra med verkar helt vidrigt att utsätta sig för.
Många skulle nog hävda motsatsen eftersom det verkar ligga i tidens gång att jogga genom stan i en klunga med människor man aldrig har träffat förr. Vad skulle hända om man märker på den där springturen att luften tog slut och att man måste luta sig mot ett träd och kräkas? Man skulle vara jag i det här fallet. Skulle hela gruppen ställa sig och klappa mig på ryggen då? Som en enda stor familj. Eller skulle de stötta upp mig mot trädet och springa vidare? Kollektiva sysslor med vilt främmande människor påminner om gruppsex, fast utan sexet.
En annan påfrestande sak i det kollektiva med totala främlingar är att det alltid är en person som är ledare. Väldigt sällan är det någon av hans underhuggare som har utsett honom till ledare. Det har han gjort själv. Och anledningen att jag skriver han är för att det oftast är en han. Denna han är troligen äldsta brodern i sin syskonskara, har varit ordningsman i skolan, ser lumpen som den lyckligaste tiden i hans liv. Han tycker han är fantastisk som självutsedd ledare samtidigt som alla vill shlö ner honom.
Ja, herregud. När ska dumheterna ta slut.

Hemmafester brukar funka som en kollektiv grupp där man inte känner alla. Folk sitter ofta i små grupper som känner varandra. När sen alkoholen börjar flöda löses grupperna upp och man befinner sig i en situation där man pratar med människor man aldrig pratat med innan. Det brukar funka. Det kan man tacka alkoholen för. Man behöver inte heller vara särkilt orolig för att man träffar på dessa människor igen eller så gör man det fast ingen är medveten om att man har träffats förr.

Det kollektiva är uppenbart till för andra… I övrigt är jag för att älska alla människor. Alltid, eller nästan. Eller ibland. Sällan med andra ord. Eller väldigt sällan. Kanske inte alls.

En bra lunch och en dålig promenad och övriga ord om det helt fantastiska.

Har käkat lunch med morsan idag. På Joe Farelli’s. På Avenyn.
Någon slags färsbiff med gratinerade rotfrukter. Smakade riktigt bra faktiskt. Kommer dock alltid tycka det här med att byta ut potatis, pasta eller ris till något grönt är konstigt. Man kan väl få både och för bövlars?! Morsan fick en hög med kyckling på en grönsalladbädd. Efter den här trenden med att välja bort basingredienser så kommer fölk kasta kokt potatis i munnen på varandra på samma sätt som man gör med vindruvor och jordnötter. Ris kastar man ju på brudpar fortfarande. Kanske ska börja kasta överkokt pasta på brudparet istället eftersom det gamla inte verkar duga längre…
Morsan var hur som helst nöjd. Det är roligt att äta lunch med morsan när hon tycker det är gott. Hon säger det nämligen väldigt många gånger. ”Gud vad gott det var!” säger hon när vi sitter och äter. Sen säger hon det tio gånger till när vi dricker kaffe och sen säger hon det fem gånger till på promenaden efter den goda maten innan man skiljs åt.
De gånger maten är kass och trist får man höra det lika många gånger. Då är det lite mer tröttsamt.

Och nu dricker jag en dansk öl på Dansken. Poff! Helt sänkt blev jag. Som genom ett trollslag. Tröttheten slog en kil mellan hjärnhalvorna.
Och det är någon här inne som skrattar för högt. Revbenen får sprickor av det där skrattet.
På varje krog, café, inrättning, park, biograf, instans, affär, uteservering, spårvagn så finns det alltid någon som skrattar för högt. Ett sådant där skratt som suger livsglädjen ur en. Som får tändernas emalj att spricka. Tänk på det och bli glad.
Ska jag berätta en rolig historia? …tror jag inte!

Var ute och tog en promenad i eftermiddags. Efter lunchen med morsan. Promenerade som en tok med Johnossi i lurarna. Upp för Sprängknullegatan och ner för Linnégatan. Brukar gilla den där promenadrundan och den där musiken, men det kändes tomt och poänglöst.
Dessutom brummade och vibrerade det i magen efter den där färsbiffen. Efter halva rundan fick jag ont i vänstra benet. Ända upp till ändan. Den gamla värkande vänsteraxeln började värka. Jag började svettas och blev skitnödig.
Lika bra att kapa av hela vänstersidan av kroppen och hoppa runt på höger ben tänkte jag och satte mig på en iskall mur och tog en cigg.

I övrigt finns ingenting att klaga på. Skulle väl vara den här jävla svinkylan då…

Stabil Söndag.

Jag har letat mig ut i någon slags verklighet efter att ha blivit ”Hank-ifierad” av femton avsnitt av Californication.
Landala restaurang. Ett gäng alkisar. En barnfamilj. Ett kärlekspar.
Alkisarna snackar om lökar(?). Vet inte vilken sort. Det finns väldigt många olika sorts lökar här i världen (själv gillar jag gul lök, purjolök och sådana där underbara ting som sitter en bit nedanför kvinnans armhålor eller en bit ovanför kvinnans mage)… Ungen i barnfamiljen säger ”Oj! Oj!” varje gången en gaffel med en friterad räka kommer farande i luften. Kärleksparet upplever troligast den mest romantiska stund de någonsin kommer uppleva innan de går skilda vägar. De viskpratar med varandra.
Sen sitter det en sköjare här som inte alls känner sig det minsta sköjig för tillfället och iakttar allt detta. Klädd i mössa för första gången efter den här sommaren. Höstkylan är här. Huvudet känns bortskjutet.
Man kunde ju lite smått humoristiskt placera en friterad räka mellan axlarna och sen sätta sig och skriva en roman på 3800 sidor om ingenting, men jag är inte på humör. En början ett slut och där emellan ingenting.
Nu har ungen som är i fyra års åldern tröttnat på friterade räkor och sprungit fram till drickarnas bord. Han försöker rulla iväg rullatorn som tillhör någon av dem, men den är låst. Alkisarna vinkar till ungen. Ungen glor med suspekt blick tillbaka.
Fuck…måste härifrån. Jag blir helt deprimerad här inne. Ölen är ändå slut. Ska bara försöka byta tillbaka den där friterade räkan mot mitt huvud först.

Tar nu en andra öl på Vickis.
Det finns en nerv som det har börjat rycka i allt mer och mer på sista tiden. Att få den där tilltänkta novellsamlingen skriven. Den har varit tilltänkt i flera år, men något hindrar mig. Kanske det är samma nerv som det har börjat rycka som hindrar mig. Jag har skrivit mer eller mindre aktivt i två decennier. Format mitt språk. Som är mitt.
Men tänk om jag har förlorat lystern? Språket. Berättandet. Att jag har förlorat förmågan. Tågan. Det bubblande blodet. Staken, ballen. Att allt bara blir en trött och tyngd säck med skeva och överdimensionerade pungkulor så fort jag sätter ner pennan mot pappret. Eller att jag får kramp i huvudet. Som en friterad räka.
Nåväl, att den där nerven hoppar allt mer under mitt halvtransparenta skinn ju längre tid det går borde ju betyda att det hela kickar igång snart. Så fungerar jag: Jag reser mig upp och vrålar ”Nej nu jävlar får det räcka!”, sen är jag igång igen. Tidspannet brukar röra sig någonstans mellan tre dagar och tio år…

Obs! Pungen och ballarna var en metafor. Det är kanske bäst att jag tillägger det. Det kommer alltså inte dyka upp någon bild på min sack of balls. Varken här eller på mitt instagramkonto inom resonlig tid. Kanske först efter det att novellsamlingen är nerplitad…
Tänkte bara meddela detta, om nu någon blev hoppfull och exalterad. Ni får alltså nöja er med andras ballar under tiden.

Under tiden så tar vi det jävligt piano!
Right?