En story om en permobil.

(null)
För många år sen, femton år eller mer, så var jag personlig assistent åt en cp-skadad grabb. Han kallade mig mongo och jag kallade honom för nollan.
Han hade en permobil. Den snabbaste sorten. Sportmodell och inget pensionärs-åk enligt hans egna utsagor. Mycket av arbetstiden handlade om detta vrålåk.
Vi ägnade tid åt att försöka trimma den. Enligt honom kunde man koppla om vissa kablar så gick den snabbare.

En vanlig och tråkig mening som man ibland var tvungen att säga var:
-Tror du verkligen det här en bra idé?
Det var det alltid.
Jag skruvade isär kåpan till styr och gasreglaget. Vi mixtrade på i en den där källargången där han hade laddstationen till sin permobil. Han satt redo i sätet när jag skruvade på och tyckte jag var en långsam jävel. När kåpan var på plats drog han gasen i botten och tvärnitade och hoppades på sladdspår på källargolvet.
-Den är snabbare! konstaterade han.

När vi tog oss ner på stan fick jag ofta låna en cykel. Att jag skulle promenera bredvid var inte hans grej. Det gick för långsamt. Och i uppförsbackar när han tyckte jag cyklade för långsamt gav han mig skjuts med min hand på hans axel som innebar vrålspeed så det vibrerade och fladdrade i framhjulet på cykeln.

En annan gång fick han en idé att jag skulle stå bakom honom på permon på den lilla batterilådan. Fäst med en rem runt sätet och min röv så jag inte skulle trilla av.
-Tror du verkligen det här en bra idé?
-Du får inte vara rädd.
-Okej…

Vi glassade och brände runt på stan och inne i Nordstan. Han i sätet och jag ståendes där bak på permobilen. Folk glodde så ögonen höll på att ploppa ut och studsa ut på gatan.
Självklart tog det inte så lång stund innan en snutbil gled upp vid vår sida.
-Det där är inte lagligt. Hoppa av permobilen, ropade de genom sin nedvevade ruta.
Jag hoppade av. När Polisbilen var ur syne igen så var det dags att spänna fast sig för en ny helvetesfärd.

Och en annan gång…av ren vältanke tyckte han att det verkade jobbigt för mig att stå där bak.
Vi fäste en huvudkudde på batterilådan. Sen satt jag där bak med fötterna uppslängda på hans armstöd. Liggandes i tandläkarstol-ställning.
När folk väl fick syn på mig trillade inte bara ögonloberna ut. Deras hakor rasade rakt ner i backen.
Det var fredagkväll och jag jobbade. Sommar och varmt väder. Massa raggarbilar hade samlats på Götaplatsen. Den här grabben var galen i fordon. Han gled runt långsamt och inspekterade varje fordon noggrant. Hans egen antenn med raggarsvans var jag på kudden där bak på permobilen.
Raggarna stod samlade vid ett fordon och inspekterade åket.
Min förare gled upp längs sidan av raggarbilen och ställde sig sen bredvid alla raggare.
-Tjena! sa jag och tittade fram bakom stolen.
Raggarna tittade först på vårt ekipage
-Herrijävlar, fick en av raggarna fram medan de tittade på varann med öppna munnar.
Detta trissade så klart min brukare. Han började köra fram och tillbaka och bromsade hårt om och om igen. Sen körde han runt en cirkel och ställde sig bredvid igen och gav dem en jävligt tuff blick. Här fick jag små impulser av att stiga av. Tyckte cirkusshowen började närma sig sitt slut.
Till slut drog han gasen i botten gasen och brände iväg från platsen samtidigt som han släppte ifrån sig rakt ett jättevrål.
På väg runt runt hörnet tittade jag bakom mig. Där stod ett gäng med tuffa raggers vid sina lika tuffa bilar. Hakorna hängde ner någonstans vid knähöjd.

Ibland ville han att jag skulle gå och ta ut pengar till honom när han var kvar hemma.
-Ta permobilen, sa han.
Detta var en av mina favoritsysslor. Roligt på jobbet kallas det och det var verkligen bra drag i den där maskinen.
Väl framme vid bankomaten så parkerade jag permobilen. Folks reaktioner var alltid det roligaste. Jag väntade ofta en liten stund med att kliva ur för att breda på dramatiken. Sen reste jag mig på mina friska ben och ställde mig i kön. Vissa människor såg ut att bli väldigt provocerade. Som att jag var en lite väl frisk jävel eller att jag hade stulit brakfordonet eller som att jag drev med handikappade människor.
Enligt min brukare var jag ett mongo, så jag tyckte inte mitt brott var så omfattande. När jag hade plockat ut pengarna gick jag och satte mig i permobilen igen. Sen körde jag iväg igen som om det var jättesynd om mina friska ben.

Min anställning hos denna lirare upphörde när han flyttade ut till skärgården.
För att kunna flytta ut till skärgården måste man ju kunna frakta ut sitt stuff på egen hand.
De två sista veckorna ägnade vi oss åt att få tag i en cykelkärra till permobilen. Storlek XXXL. Jag kan lova att det inte tillhör standard att fästa en stor cykelkärra i trä och stål på en permobil.
När hjälpmedelscentralen fick reda på detta projekt var de redo att bryta det lilla permobilkontraktet. Detta sket han såklart i.
-Tror du verkligen det här en bra idé?
-Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa! vrålade han mig i mitt ansikte.
Jag kände mig ändå inte riktigt övertygad.
När vi hade fått tag i den enorma kärran letade vi oss ner till en bilverkstad som skulle ordna en fästanordnig så schabraket satt fast.
De hävdade att det inte gick, vilket slutade med att han tvingade dem att svetsa fast kärrans handtag direkt i permobilens bakstycke.
Stoltheten som lös i denna grabbs ögon när vi gled därifrån är svår att beskriva. Kraftig uppförsbacke hem. Självklart satt jag i kärran i skräddarställning och höll mig i kärrans sidor för att inte trilla ut medan vi långsamt krängde oss upp för backen.

Min sista dag hjölpte jag honom att packa kärran. Jag fick ner honom i permobilen och satte mig såklart i mitten i kärran med fullt av grunkor runt omkring mig. Han släppte av mig i Nordstan.
Vi tackade varann med en kram för att vi lärt känna varandra.
Han lade gasen i botten och brände rakt genom köpcentrumet. Körde slalom genom folkmassorna samtidigt som hans vrål ekade där inne.
Jag stod och tittade efter honom tills att han var helt uppslukad av den fredagsshoppande folkmassan.

Meat Loaf


Min brukare har snöat in på Köttfärslimpan. Alltså inte en sån i ugnen, utan den där tjöcke jänkaren Meat Loaf. Han streamar videos från youtube. På högsta volym. Han är stökig och gapig den där köttklumpen.
Lite som han är rädd för att ingen hör vad han säger. Men nu säger vi:
-Lugna ner dig din jätteköttbulle, vi hör vad du säger!

Lärde mig att skivan ”Bat out of hell” har sålt 40 miljoner. Det gör den tydligen till den mest sålda skivan någonsin. Det tycker jag är lite konstigt. Känns som massa andra artister borde ha sålt mycket mer skivor, alltså typ som Bruce Springsteen eller Beatles eller Rolling Stones eller Bob Dylan eller Abba eller Kiss eller Roger Pontare.
Nähä, det har en stökig och gapig loaf of köttfärs gjort. Märkligt.

Farsan hade inte mycket till övers för Köttfärslimpan.
Speciellt på 90-talet när låten ”I would do anything for love” spelades på radion titt som tätt. När textraden ”…but I wont do that” dök upp brukade farsan lägga till sin egen textrad efteråt: Cause I’m too fat!
Det tyckte han var hilärijos. Vi kids med…

Minns dock en video som spelades ofta när kabel-tv var nytt på 80-talet. Innan MTV:s uppkomst fanns Sky channel och Music Box. Låten hette Modern Girl. Kom ihåg att jag tyckte videon var häftig. Och lite konstig…
Kunde inte begripa att man kunde köpa små barn i en livsmedelsaffär. Sen var det tufft när köttfärslimpan åkte bak på motorcykel och sjöng. En köttfärslimpa på en MC. All eld var häftig också.
Sen kunde jag inte heller begripa vad det skulle vara bra för att motorcykelcyklisterna skulle slå sönder affären. Verkade konstigt att vara arg på mjölk och bröd. Om inte mjölken var härsken och brödet mögligt såklart.
Den där lyckliga familjen med sin nyköpta unge blev jätterädda.
Fast det var ju ändå lite tufft som sagt.

Alla sa köttfärslimpan. Ingen sa Meat Loaf. Ingen visste riktigt varför han hette köttfärslimpan. Lät tramsigt på något vis.
Kanske, antog vi, att han bara var helt jävla galen i köttfärslimpa.
Nu och utan att googla så gissar jag på att det är för att han är tjöcker som en köttig limpa!

Att jag hade så mycket att säga om denna gaphals trodde jag inte.
Kanske jag har undangömda kunskaper om trattkantareller och knölsvanar.
Who knows?

Mellanjunket.

(null)
Har precis sett en gubbe i den mest urtvättade hawaiiskjorta jag har sett. Inte en tillstymmelse till färger kvar. Bara mönstret. Som en gråskalaskjorta.
Över detta hade han hängt en trött påse till beige rock.
Alltså det kan verka väldigt ytligt av mig att kommentera människors look på detta vis, men jag trodde faktiskt att man satte på sig en hawaii-skjorta för att man blir lite glad av färgexplosionen. Som att titta på ett avsnitt med Baltazar.
Nu blev jag istället dubbelt så ledsen.
Som att han hade blivit utkastad från en färgglad show kallad livet och nu gick där helt monokrom.
Att han dessutom knappt inte hade någon hals och att hans ansiktsuttryck var det dödaste jag sett bidrog ju inte till känslan av att man vill shäjka rumpen i neon. Vilket jag förvisso aldrig gör, men ändå.

Har druckit ett par stillsamma öl med min syster ikväll. Alltså varken åtta eller en öl, men tre.

En sak som är väldigt roligt med att hänga med siss är att hon då och då kan berätta något jag aldrig hört innan. Det kan handlar om tiderna från vår barndom som jag inte kommer ihåg.
Då får man ändå tänka på att vi snart har dragits med varann i 40 år.
Vi pratade iallafall om någonting som störde oss. Brukar hända ibland. Kommer tyvärr inte ihåg om vad nu…
-Jag kommer ihåg att jag gillade det där uttrycket som farsan sa när jag var liten… sa siss.
-Vilket då? undrade jag.
-Ja, ”Stoppa världen – Jag vill kliva av!”

Min farsa var en jävel på att snappa upp uttryck (om han inte kom på dem själv) och peta in dem i de mest klockrena situationer…

Fullt funktionellt uttryck kan jag känna eftersom jag förstår mindre och mindre för var dag som pågår i denna samtid hälsar denna alienerade sköjare.

Kan bli texten på min nästa tygväska som kommer hänga och slänga på min axel.

I fredags när jag tog nattvagnen hem satt det en tjej där som var ordentligt upprörd. Hon pratade högt om sin kille med sin väninna och undrade vad det var för jävla fel på honom. Antar att de hade grälat.
Det satt ett gäng killar några säten bort i vagnen som lyssnade och småflinade.
Hon var av utländsk härkomst och jag misstänker att hon var arg på sin svenska kille som inte befann sig på vagnen.
Hon tittade på killarna och ropade rakt ut till dem:
-Vad är det för fel på er svenska killar?
Killarna skruvade lite på sig.
-Är ni män eller är ni mellanjunk???
-Nja, nu tycker inte jag man skall göra det här till en rasfråga, svarade en ölsmakar-skägg-pyntad hipster i jeansskjorta snusförnuftigt. Vi har sett förbi rastänkande 2017.
-Ja, eller hur din pajas, tänkte jag för mig själv och tittade på honom.
Den redan upprörda kvinnan blev ännu mer upprörd.
-Ääääh, bara håll käften ditt jävla mellanjunk!!!
Och det gjorde han faktiskt…

Härligt med en dos temperament ändå. En liten humörsbomb i det grådassiga tröket.
Och själv har jag väl aldrig varit speciellt mycket mellanjunk.

Tänker att den där scenen var raka motsatsen mot den där urtvättade hawaiiskjortan.

Färgsprakande i sitt skeva och ostämda utförande mitt i verkligheten.

Är tennisboll ett stjärntecken?

Först lägger man en obekymrad pruppis i godan tro.
Hey facker, nö öffense!
Sen rassel och knussel i magsäcka.

Krig i tarmarnas Mellanöster.
Oh, men herri satans keps kommer jag hinna till den lilla stolen?
Oooh! Yes det gjorde jag.
Oh Gud, sen brakar det till.
Det plaskar ner en tennisboll i hölkens stilla vatten.
Ska vi spela tennis eller jöns nu?
Sicken liten pers.
Rannsaka sig själv…
kung carl gustaf hubertos har vatten i knäna!

Sen går man och lägger sig och tänker:
Allt jag vill ha är lite pice on örth!

Permobiler och rullatorer och sköjare.

(null)
Det här brakfordonet stod parkerat vid mitt bord tidigare idag på uteserveringen på Old Town (på Gibraltargatan i Johanneberg i Göteborg på Västkusten).
Det är alltså inte mitt nyköpta vrålåk (naj, han den där sköjaren gick och tog ett banklån på 100 fjärsingar och köpte sig en permomoppe för han tyckte det var tråkigt att gå…). Bäst att säga det så ingen tror att benskörheten nu har slagit till på allvar.

Märkligt det där med äldre gubbar och sina hjälpmedel och deras lössläppta sätt att parkera…
-Ah det blir bra. Jag ställer den här!
Bra, i det här fallet menas med att ta upp en tredjedel av uteserveringen.

Farsan var likadan med sin rullator…
-Ah, jag ställer den här. Det blir bra!
Bra i hans fall betydde oftast blockeringar av dörrar. Gärna till dörrar som ledde någonstans. Som en dörr till en uteservering. Om det dessutom var en nödutgång så var det ännu bättre. Sen kom personalen fram och sa till honom:
-Du kan inte ställa den där för du blockerar dörren!
Han blev lika förvånad varje gång.

För en liten stund sen kom gubben ut och satte sig på moppen här.
Jag sköjade med honom och sa att jag hade vaktat den hela tiden.
-Jaha, tack så mycket, sa han helt allvarligt som han inte fattade att jag sköjade och att jag var en permovakt.
Jag log till svar och tänkte att man skulle tagit en runda på den där mojängen och åkt och köpt ett sexpack när tillfälle bjöds.
Detta fick mig att känna mig som en dålig sanningssägare och en fantastisk ljugmänniska på en och samma gång. Alltså, att han tackade.

Hej jag heter Johan och är en självutnämnd sköjare. Jag är personlig assistent och har varit i en si så där 20 år. Jag fyller 45 år om drygt två veckor. Det kan man inte tro…utan en viss fantasi.

Självklart älskar jag världen!

Här var det dåligt tjo under granen!

(null)
Har knegat helg. Pustat, stånkat och stått ut och stått ut och pustat lite till…

Nu sitter jag på en uteservering och står ut utan att ens behöva anstränga mig.
Det kom en snubbe cyklande här nyss. Han satte sig med ryggen mot gatan på uteserveringen på ett extremt skumt och asocialt vis. Ungefär som att han inte hade så mycket till övers för mänskligheten. Undra hur det känns?
Sen satt han där och blängde in i väggen och rökte en cigarett. Plötsligt helt utan förvarning ropade han rakt ut:
-Ooooh my god!!!
Jag smygtittade på honom och undrade var hans gud befann sig. Osynlig, obefintlig och försvunnen. Han lade en brummande jättesuck och kapitulerade. Sen ett nytt utrop:
-Herrijävlar, oh fy fan, oooooh my god!!!
Jag smygtittade på honom från ögonvrrrån.
Han fimpade sin cigg. Reste sig upp. Promenerade förbi mig och hoppade upp på sin bike och cyklade vidare som att han aldrig hade suttit där.
Bara gud vet mot vad han cyklade…

Fast så här har det varit hela helgen. Till och från jobbet. I väntan på spårvagnar och bussar – tokskallar överallt. Att vara på sin vakt.
Kan bli väldigt trött av människor i dessa lägen. Som det är något gravt fel med arten kallad människa. Och det är det ju i stort. Det har faktiskt inte jag kommit på helt själv. Vill mest stanna hemma mellan mina skeva väggar och under mitt målarfärg-rasande tak.

Bytte uteservering. Det var bara för lummig stämning. Gick till Konsum och köpte en banan. Sitter på Tullen på Avenyn nu. Kvällens sista och tredje öl.
Kanske en sista fölkis vid köksbordet. Har ett sexpack hemma. Det brukar jag nästan aldrig ha nu för tiden. Köper inte sexpack så ofta längre. Och speciellt inte när jag varit ute på krogen.
Och om jag köper ett försvinner det direkt. In i truten och ut i porslinskålen. Men nu har jag alltså ett sexpack hemma. Så de så..
Eller det är ju bara fyra kvar. Köpte det sist när jag var ute på krogen. Det var en luffer som gav mig den goda iden. Han frågade om jag kunde köpa en folköl till honom på 7-11. Han gav mig massa mynt.
-Äh behåll ditt jox, sa jag. Jag köper ett sexpack.
Hörde hur tuff och myndig jag lät när jag sa hela meningen.
Direkt när jag hade betalat sexpacket bröt jag det vid disken och skickade upp en öl i ansiktet på honom. Han hummade nåt om att jag var en hygglig människa, sen kom min bil. Färdtjänst, permobil, taxi…
Knäckte genast en öl när jag kom hem. Drack två klunkar och undrade vad det här var för sköjeri.
Släpade mig upp på loftet. Hotade mig själv med stryk.
Somnade troligtvis på mage och väckte förhoppningsvis grannarna från sin skönhetssömn med ljudet från en hel snarkande valrossarmé
Yo foxy thang!

Fack var trök det är att vara själv bäste dräng när man har jobbat helg. Då vill man ju helst snacka höl i hodet på folk!

Oh, vad ledsen jag blev.

Fan! Hade planerat att skriva ett hej-riff-raffigt inlägg här idag, men jag lyfter på hatten och avslöjar att jag orkar inte.
Tröttheten slog mig plötsligt så hårt i huvet att jag blev ledsen.
Den första människan jag hörde öppna munnen på ett käkställe sa följande:
-Markoolio is the shit!
Bra musiksmak eller inte hade jag tänkt i vanliga fall. Nu blev jag bara ledsen. Om jag inte hade dyrkat band som Broder Daniel, Hästpojken, Lana del Rey, Bad Cash Quartet, Amy Winehouse och David and the citizens så hade jag också varit en glad människa.

Regnet kom och piskade upp mitt ansikte till oigenkännlighet tillsammans med blåsten när jag stod och väntade på en vagn vid Grönsakstorget.

Det som brukar få mig att skratta i sarkasm här på bloggen fick mig bara att vilja skicka ut hela mänskligheten i rymden till en planet med knapp syre.
Och sen. Jag blev ledsen…

I väntan på vagnen gick en kines fram och tillbaka på hållplatsen och skrek i sin mobil (att han var just kines vet jag för han pratade om kinesiska examenspoäng hela tiden). På sin ryggsäck hade han fäst en cykelhjälm som svängde fram och tillbaka som ett hårt jätte-konkelbär. Den slog i mitt lår varje gång han vände precis framför mig.
För en gång skull radade sig alla upp sig längs sidorna av spårvagnens dörrar och lät folk gå av först. Han plöjde rakt genom folksamlingen som en torped.
Alltså människor som pratar i mobil och försöker göra något annat samtidigt beter sig som ett-åringar utan kognitiv förmåga.
Jag hade skrattat i vanliga fall, men nu blev jag ledsen…

På spårvagnen knöddes folk som om det vore sista resan till glädjen. Falsklarm hälsar jag och blev ledsen.

Äntligen framme vid en av mina favoritkrogar där jag har stammispris på bärsen hade de tydligen glömt bort att jag var stammis. Utsuddad och sen blev jag ledsen.

Jag sa ju att här blir det inget blogginlägg minsann.
Jag ber om ursäkt.
Jag är ledsen…

Åsså en nysattack på det.

Att förnedra sig och de glada(?) dagarna.

(null)
Jag har precis varit i en vintagebutik och försökt att lämna in lite kläder för försäljning. Fina kläder. Märkeskläder. En del från 70 och 80-talet. Fyra tröjor och tre jackor. Släpa på Ikeapåse och se ut som en luffer.
Hon köpte bara två tröjor. Så nu har jag släpat runt på den här jävla påsen. Den står bredvid bordet och på bordet står en öl…

-Nej, den jackan har jag för många av.
-Jaha?!
-Nej, den jackan är fel modell.
-Jaha?
-Nej, den jackan är för varm nu.
-Va? sa jag. Den jackan hade jag varenda dag varje sommar i min glada dagar.
Jag såg mina glada(?) dagar framför mig när hon höll upp jackan framför sig.
-Jaha, sa hon. Den är väldigt sliten.
-Den är väldigt använd, kontrade jag när jag förstod att hon inte ville ha den.
Jackan är annars en otroligt cool 70-tals mockajacka med luddig krage och uppvikbara luddiga armar. Kort modell. Sjukt rock n roll. Från den lyxiga lokala kläddesignern Johan Skoglund.
-Men nu har jag växt ur den (och mina glada(?) dagar), lade jag till. Jag har blivit kraftig i vuxen ålder.
Hon log tvingat. Här någonstans började inse att jag lät som David Brent i The Office, så jag tystade ner mig själv.

När man packar ner sina saker i sin påse igen (som står på golvet och man hukar sig) känner man sig som en dammsugarförsäljare med obefintliga säljarsiffror. Totalförnedrad.
Hon köpte två av tröjorna iallafall…till ett pris av åtta syltmunkar eller fyra öl. Eller köpte. Hon tog in dem på kommission. Så jag får väl komma ner och hämta pengar om någon månad eller huka mig igen.

Vet inte varför, men jag känner mig otroligt löjlig när jag promenerar runt och försöker sälja stuff i affärer. Nu har jag inte utsatt mig för det på kanske tio år (den gången var den absolut sista droppen. Sålde typ 20 cd-skivor och fick en hundralapp som jag genast brände på bärs på närmsta uteservering. Bye bye nudlar). Man vet att den jäkeln bakom kassan är en räv som mjölkar ut den största vinsten. Så mycket vinst för affärens rörelse som möjligt och så lite snaskpengar till mig som möjligt. Ändå så är deras affärsverksamhet uppbyggd på att fölk lämnar in grunks. Kommer ingen in och förnedrar sig så har de inget att sälja.

Jo, jag vet varför jag känner mig löjlig. Förr i tiden. På mina glada(?) dagar så sålde jag grejer (mest delar av min hela tiden sjunkande skivsamling) till vrakpriser för att jag behövde pengar. Mestadels för att kunna köpa folköl och nudlar. Den personliga ekonomiska krisen är idag inte alls på samma våglängd. Thänk göd!
Fick ofta lyssna på att de inte kunde ge så mycket för ”den skivan” för att den inte hade något större värde. Sen när man kom tillbaka en vecka senare så hittade man sin skiva för tjugofemdubbelt pris mot vad man hade fått betalt för den.
Men väldigt många gånger fick man packa ner allt sitt junk i påsen igen och förnedra sig medan människan bakom disken väntade på att man skulle försvinna ut genom dörren.
-Tack så mycket, sa jag alltid. I ett försök att hålla dammsugarförsäljar-själen intakt.
Men ärligt: ”Tack så mycket” för vad?
-Tack så mycket och Fack off! hade på något vis känts bättre.

(Kanske letar upp ett foto med mig och mockajackan på och publicerar här. Från mina glada(?) dagar när jag var en skinny bastardo.)