Att födas i en vask 1972.

(null)
Året var 1972.
Jag föddes knubbig och svettig klockan sex på morgonen. Och med klotrunda överdimensionerat stora ögon som sa ”Jag är väck!”

Det finns massa bilder på mig när jag tvättades i vasken. Sittandes där som en hög med smutsig disk.
Tvättar föräldrar sina spädosar i vasken fortfarande? Med rotborste och diskmedel. Så man blir riktigt ren och len i lädret.
Ahmen föölåt jag bara undrar…

Morsan har sagt att jag var näst intill obekymrad som barn nästan inom allt.
Fram till fyra års ålder behövde jag knappt någon stimulans alls. Med eller utan leksak kunde jag sitta i skräddarställning och le nöjt med en liten dreggelnil från mungipan som hängde och dinglande fram och tillbaks innan den landade på vardagsrummets ekparkett. I timmar…som jordens yngsta munk.
Sen hände det väl nåt. Världen och livet började tränga och pressa sig på och lynnet ändrade sig.

Gladast var jag nog när jag fick ha min stålmannen-tröja på mig. En knallgul t-shirt med ett plasttryck med ett glittrande S på.

Ingen unge använder kalasbyxor längre va?
Det var magi ska ni veta.
Så fort man skulle på någons kompis kalas åkte de på. Jag kände mig så jävla fin o tuff i mina kalasbyxor. Mina var röda. Man såg ut som en full och spexig Robin Hood på socialisthumör.
Sen träffades man allihopa på kalaset i sina kalasbyxor och alla var glada.
Hade man inga kalasbyxor kunde man för stunden bli kränkt och bli kallad för ett hittebarn eller något annat fyndigt som var glömt dagen efter när man inte dök upp i kalasbyxor.

Och så klart…skall tillägas på fullaste allvar.
Ibland fattar jag fortfarande ingenting.
Jag känner mig helt väck.
Detta kan förstås vara helt befogat eftersom denna tid och värld i sin tur och otur kan kännas helt väck …och paj och trasig.
Dumheterna kan kanske staplas på hög så man man obekymrat kan bestiga Himalaya.

Sorry för den bitvis torra tonen…eller inte.
Jag är inte negativ. Jag kan bara inte sluta att undra och förundras.

Sen är man ju född i en vask…

Två timmar kvar.

Nu är det bara två timmar kvar. Ändå räknar jag ner.
Nu får de fan släppa ut mig härifrån.
Let my people go, så att säga!

När jag kommer ner till krogen får det baske mig bli en bärs och en gammeldansk så man blir som folk. Det har jag verkligen gjort mig förtjänt av efter 55 timmars svineri.

Pang bara! Så bara!

Hej baberibba och en liten tå mitt upp i rimpen!

Sex timmar kvar.

Ouch, sex timmar kvar nu.
Klockan går lånsammare och långsammare. Snart stannar den väl helt.

Sitter och funderar på allt sköj jag skall göra på min semester.

Grilla kaffe pulver.
Odla törsk i tvättstället.
Dra räva i grus.
Svära under parasollet.
Bli full i garderoben.
Ha enmansparad i hallen.

Det kommer bli fantastiskt.

Se till o snurra runt visarjävvol!

Glad midsommar sa ja te daj!

(null)Midsommarfirande kring stången på traditionsenligt vis.

Glad midsommar sa ja te daj!
Självklart och totalt utan någon som helst bitterhet eftersom jag jobbar idag och hela midsommarhelgen.

Här på kneget är det noll midsommarstämning.
Midsommarstämningen infann sig däremot bussen på väg in till stan i morse. Bagage och klirrande kassar. Midsommarkransar på hoden. Glada miner.
Hört från en snubbe bakom mig så skulle han till Slätta.
-Hoppas det blir roligare än förra året för då höll jag på att bli nerslagen.

Drömde att jag var på fest inatt. Massa människor och ingen jag kände. Festen var på en stor risig gård där det låg massa rostiga vrak och annat junk. Eldar brann lite överallt och folk dansade till dunkande musik. Jag satt på en sten och drack cider (könstigt att det inte var en öl) när en gammal flickvän kom fram. Hon lät mig veta att det hade varit skönt att slippa se mig på alla dessa år. Sen bad hon mig dra åt helvete och gick.
Jag satt och tittade på henne när hon dansade loss neurotiskt. Det brann och sprakade om henne. En snygging till man började dansa framför henne. Hon omfamnade honom och han klämde henne hårt på skinkorna.
Här någonstans vaknade jag och satt upp på loftet. Svettig…

Jag somnade om och befann mig på en annan fest. Min bror satt bredvid mig och skulle tala allvar med mig. Om vad vet jag inte. Jag vaknade igen. Svettig…

Så där höll det på. Somna om och nya fester. Helt värdelöst att gå på fest i sömnen. Man sover oroligt och dåligt och är en trött festprisse.

I den sista drömmen drömde jag att jag satt i något mörkt rum. Precis när jag skulle försöka vara trevlig reste sig alla och gick och jag satt kvar där ensam. Sen ringde väckarklockan och det var slutfestat för min del.
Kanske jag fick gå på fest i sömnen denna natt eftersom alla andra baljar i sig sprit direkt ur flaskan denna kväll och skriker att de älskar världen.
Sicka jädra typerrrr!

Två arbetspass kvar efter denna dag. Det räknas ner. Detta kan aldrig sägas för ofta. Sen är det jag som skrattar högst och vackrast!

Glad midsommar!

Total trötthet.

Min brukare tittar på en serie från 90-talet som heter Fiendes fiende. Med Peter Haber i huvudrollen. Den är ganska mossig och träig. Massa torra slipsgubbar som jobbar på Säpo och ambassader och UD. Spioner och dubbelagenter. Det är tydligen en roman av Jan Gullio. Handlingen rör sig långsamt framåt. Lite som i deg. Gubbväldet är totalt. En tid långt innan könskvotering rådde.

Solen lyser där ute. Vem fan bryr sig? Jag jobbar ju.
Somnade halv fyra inatt och gick upp klockan sju. Tröttheten är total.

Och nu hemma igen som en liten segdegad barbapappa. Elva och en halvtimmes vansinne avverkat

Såg två redlösa kvinnor i 60-års åldern vid kungsportsplatsen när jag var på väg hem. Känns inte som en jättevanlig målgrupp till att redlöst ragla runt på stan. De höll sig i stolpar för att inte välta. Den ena kvinnan försökte äta en strutglass. Med hela nedre delen av ansiktet. Hennes packade vännina verkade säga lustigheter hela tiden, så när hon hade tagit ett bett av glassen vrålade hon ut ett hest skratt samtidigt som glassen i munnen flög i en båge och plaskade ner på marken.

Och nu fick undertecknad en välförtjänt nysattack.

Tre arbetspass kvar. 30 timmar vansinne. Sen semester. Det räknas ner, det räknas ner, det räknas ner.

En annan sorts helg, fast ändå samma helg. Fast ändå en annan helg som en annan sorts sammahelg.


Den här helgen blev inte riktigt som det var tänkt från början… Kanske för att jag inte hade tänkt något från början.
Hade tänkt gå ut och vara trevlig och social i Fredags. Dricka öl och le och nicka och kanske flika in med ett och annat runt ord, vad vet jag.
Ganska gött att vara hemma en stund tänkte jag när klockan slog fem. Men regnskur efter regnskur kom å jag gick och köpte ett sexpack. Sen började jag lyssna på Eddie Meduza. Upp med fönstret och spela ”Bonnatwist” på högsta volym. Fantastiskt glad beta som man blir enormt uppåt av…och ölen bara sipprade ner för strupen av sig själv.
Fortsatte med ”inte Börje”, ”De ska va gött o supa pöjkar” och ”Herr Karlsson är ett svin”. När ”Sug mig mina drängar” och ”Jag är bög” kom fick jag dra igen fönstret lite kände jag så inte hela Hem och skola skulle stå samlade i en ring nedanför med plakat nedanför mitt fönster.
När klockan slagit nio funderade jag på att gå ut en sväng. En ny helvetesskur så jag gick och köpte ett sexpack till. Samma snubbe bakom disken i jourbutiken. Jag log ett av mina trevligaste léenden och sa att mina polare hemma är törstiga
”Det är inte klokt, vad de dricker”, sa jag.
Det var alltså jag, Eddie och Börje på fest…
Jag började skicka låtar till Ed och May. Till slut hade vi ett litet Meduza-forum där låtarna skickades körs och tvärs.
Fantastisk kväll, men när klockan var två så var jag så Meduzefierad så jag var tvungen att gå och lägga mig. Dansade välan bonnatwist i sömnen och vaknade som en wokad grönsak någon gång på förmiddagen.

Solen lös därute och det var Lördag. På gården solbadades det och jag grillade mitt hode på balkongen en stund. Funderade senare på om man skulle gå ut och ta sig en eftermiddagssupé någonstans och kanske en bärs. Som en själv e bäste dräng på någon trevlig uteservering. Det var bara det att det var å förbaskat trevligt att ligga raklång lite grann också och bara finnas till.
Efter många om och men (mest men) så tog jag mig ut genom dörren vid fyratiden.
Gick hem till syrran med pizzor, för hon var också hungrig som ett litet troll. Sen blev vi kvar på hennes balkong och snackade om typerrrr och tjyvsamhället vi lever i. Efter några timmar knatade vi ner till morsan och satte oss på hennes balkong. Jag drack upp morsans enorma lager folköl som bestod av två öl och syrran åt glass. Vi blev kvar där några timmar och snackade om idioterrr och tjyvsamhället vi bor i.

Och nu… Fem arbetspass kvar. Fördelade på sammanlagt 55 tjöckhodade ångest timmar. Att räkna ner till semestern.
Jag orkar inte tänka på det. Fast ändå orkar jag. För det är det ända jag orkar tänka på. Att räkna ner till semestern. Kanske jag kommer hamna på ett fik i Mölndal eller en krog i Budapest. Ett paradis där jag kommer vankel-ankel-vandra runt i en helvetes-skrud med tjöcka rynkade ögonbrrrryn!

Äh, en säger haj baberibba unt föck!

Sallad och Larsa Kronér.

(null)
Sex pass kvar till semestern.
Känns som jag och min brukare blir mer och mer trötta på varandra för varje pass som närmar sig semestern…och igår fick jag ett utbrott på honom. Kändes inte bra, men helt nödvändigt. Åtminstone när det begav sig.

Har käkat lunch med Ed idag. Vi intog vår restaurang Da vinci. Pizzorna är helt lovely där. Men nu säger magen till mig:
”Hörru pöjkjävel, jag diggar inte din degiga stil!”
Tror inte min mage gillar mig alls längre. Den är trött på att vara en del av mig.
Tänker att jag skall börja mata den med nyttiga sallader så att den minskar och blir mindre pompös och lugnar ner sitt mullrande morreri.

Sitter på en sylta mitt i en korsning på Linnégatan och dricker en bärs. Från detta håll ser denna stora korsning väldigt Paris ut. Detta gör det hela mycket trevligare. Genast låtsas jag att jag är utomlands. Eller att jag är en fransk pajsare som lever på frasiga baguetter.
-Tjö mapäll Sköjarn. Merd. Tjoplait!
Drömmen brister genast när en spårvagn viner förbi och alkisarnas skrål utanför Hagabion skallrar på ilsken göteborska.

Vi såg Lasse Kroner på andra sidan gatan när vi satt och käkade lunch. Han klev in på Manfreds Brasseri. Hans kala hode blänkte vackert i solen.
Tänker att Lasse Kroner verkar vara en helt genuint trevlig person. Trevlig i alla väder kan man säga.
Honom skulle man vilja sitta och hinka bärs med en hel eftermiddag och lyssna på rafflande och skojiga anekdoter.
Det har jag sannerligen aldrig tänkt om Rickard Sjöberg.
Här sitter jag alltså och tänker på Lasse Kroner. Det verkar ju inte riktigt vettigt ändå…

Det blev en sallad. Detta kan man skåda på bilden.
Tycker inte magen verkar vara något vidare gladare för det.

Sug och svälj, trevlig helg…tror jag inte!

For fän mand!
Vad slut jag är. Har knegat helg.

Det räknas ner nu. Hela tiden. Till semestern. Nu har jag sju arbetspass kvar. 14 dygn kvar till semestern. Hela tiden räknas det ner. Av mig.
Fy fan vad jag ska…troligtvis inte göra någonting. Varje morgon ska jag tänka: Idag ska du inte åka till ditt lilla jöbbjävel din lilla jävvol. Idag kan du stanna hemma och vara tysk. Eller dänsk, men nörsk de ger du fan i att va din pajas.
Kanske jag kan ligga i badkaret i fem veckor i sträck. Beställa hem pizzor och indiskt och sexpack från jourbutiken. Släppa upp lite luft mellan skinkorna och låtsas att jag har bubbelpool…
Dekorera vattenytan med räkskal…

Tycker jag har blivit dålig på att fullständigt sköja ner mig efter jobbhelger numera. Prata sönder fölk som en pajsare efter fyra öl, be till mamma efter fem öl, gråta efter sex öl och snubbla ihop och kräkas i ett cykelställ efter åtta öl.
Sanningen är att jag inte orkar. Sanningen är att jag bara vill sitta i ett vitt rum och dra läppen över huvudet och njuta av tystnad och mörker.
Så trött är jag numera efter jobbhelger.
Sanningen är att det är ganska skönt att jag inte orkar.
Fast nu dricker jag ett par bärs ”just for old time sake”, men jag kan stänga munnen tätt och jag grimaserar inte som en tok.

För en stund sen gick Janne Josefsson förbi. Han hade korta kortbyxor på sig. Såna där korta gymnastikbrallor som man hade när man gick i höstadiet (vilka jävla ”man”. ”Jag” för djävolen). Han såg stressad ut. Det var svårt att avgöra om han egentligen var ute och sprang, men hade kapitulerat. Eller att han var ute och gick och kände sig helt uppstressad, med en önskan att egentligen ta en avslappnande promenad.

Nej, nu får det fullständigt räcka med det här fullständiga pratet.
Usch, vad äckligt det var med bärs!
Nu ska jag hem och proppa badkaret fullt med räkskal och dra läppen över hodet.

Adios era lättköpta as!