Att få duscha.

fullsizerender-1.jpg
Duschade i Söndags. För första gången sen jag kom hem från sjukhuset. Detta kan låta snuskigt, att gå runt och vara en smutsgubbe, men jag har tagit raggarduschar i brist på annat. Anledningen att jag inte har duschat förrän nu är för att min skadade höft gör att benet inte har kommit över badkarskanten. Därav har jag varit filthy gubbe.
Men att kliva ur badkaret ren som en ankunge var ren lycka.
Efteråt satte jag på mig jeans och jag krånglade till och med på mig strumpor. Något som tog typ fem minuter per strumpa.
Att hoppa ur (Hoppa och hoppa? Här hoppas då fan ingenting!) sjukhuskläderna och sätta på mig mina egna kläder fick mig att känna mig friskare. Lite som det var dags att gå ut att göra upp med världen. Kanske gå på klubb och dansa knullig samba.
Jag nöjde mig dock senare med att gå ut på syrrans gård. Stort. Första gången utanför lägenhetsdörren sen i Tisdags. När jag sen suttit där en stund tog jag en promenad runt huset. Den längsta promenaden på kryckor hitills. Jag fick stanna några gånger och vila benet/höften. En tre minuters promenad som tog en kvart på kryckor. Gick genom garaget i källaren. Dörren till källargången var tung med svängarm. Det gick precis. Eftersom den öppnas utåt vill man inte ha en knuff i röva av dörren när man kliver in.
En kvinna med barnvagn och en bebis i famnen kom gående bakom mig när jag krånglade med dörren. Jag frågade om hon kunde hålla upp dörren för mig. Det gjorde hon gladeligen. Man glömmer bort hur hjälpsamma människor är. Eller snarare kommer på när man är en invalido uppstöttad på två pinnar.
Promenaden i sig var en triumf. Jag börjar förstå Skinnarmo. Men vad ska han upp i berg och krångla för och förfrysa ballar och tumme för? Taintom Blossom pratar däremot för högt och ler och skrattar för mycket. Till den grad att man bajsar på sig av plötslig sorg.

En av de lyckligaste stunden när jag låg på sjukhuset var när jag fick duscha. Två dagar efter operationen låg jag fortfarande i sjukhussängen klädd i någon slags lång skjorta som jag fått innan operationen . Näckad under skjortan med en pissflaska placerad på nedre hyllan av bordet bredvid sängen. De hade gett mig en kateter när bedövningen efter operationen fortfarande verkade. Nu fick jag nöja mig med en pissflasche.
Efter de personliga assistentjobb jag har haft har jag sett och tömt en och annan pisspåse och flaska.
Märkligt hur avväpnad ens ”värdighet” blir i den där miljön i ens morfinierade läge. Kan inte påstå att jag hade väntat mig att ha en pisspåse fäst vid min sängkarm. Hur som helst…

Dagen innan duschen dök en sjuksköterska upp som tillhörde kvällspersonalen. Syrran var och hälsade på mig. Kvinnan var barsk. I gråhårig pasch och med markerande glasögonbågar som fick henne att se ännu mer osympatiskt ut.
Hon svarade en annan patient i rummet med något otrevligt och drygt. När hon drog för patientens draperi runt sängen lade hon en ljudlig suck, tittade på mig och syrran. Hon småskakade på huvudet, himlade med ögonen och log sarkastiskt åt oss som hon nyss hade besvarat jordens största idiot och som hon hatade sitt jobb.
”Vilken jävla subba”, tänkte jag. Syrran och jag tittade på varann och rynkade våra ögonbryn…
På förmiddagen efter kom hon med min medicin. Jag frågade om hon kunde rätta till mitt lakan som hade hasat ner bakom min rygg. Hon lade ner jättemöda med att knyta lakanens snören runt madrassen och hon var som förbytt.
Med låg röst berättade jag för henne att jag skulle vilja duscha och få lite rena kläder på mig. Att jag kände mig sunkig. Hon sa att de hade det stressigt just nu och att de var underbemannade. Jag sa ”okej” och lät morfinet ta mig i våld istället.
-Men det struntar vi i! sa hon. Det är klart du ska duscha!
Hon försvann och kom tillbaka med en toastol på hjul. Ett jävla krångel att komma i den. Först ställa sig vid en gångstol och sen sitta ner i toastolen. Hon körde iväg mig i korridoren och jag fick se min avdelning för första gången. Fullt med brötiga gubbar och tanter med brutna och spräckta ben i rummen vi åkte förbi. Jag verkade vara klart yngst på avdelningen.
Hon täckte mitt gips med en plastpåse och virade femton meter tejp runt min arm. In i duschen och krångla av sig Ebbot-särken. Det fanns ett duschdraperi därinne. Hon ställde sig gömd där bakom. På med duschstrålen. Rätt temperatur. Vattnet strilade över min kropp. Jag tvålade in mig noggrant. Heaven… Hon stack fram bakom draperiet när jag bad henne tvåla in mina fötter. Sen försvann hon. Samma sak när jag bad henn tvåla in mina rygg.
Hon gick och hämtade rena kläder till mig och jag körde upp strålen under hålet på toastolen, sen tog jag hand om ballarna.
Hon kom tillbaka och hjälpte mig att krångla på mig kalingar och byxor över anklarna.
Nydushad och rena kläder. Sådan lycka. Sånt som man tar för givet i vardagen kan uppenbarligen kännas som rena spalyxet. Spalyx på avdelning 231.
Och när det gäller vissa sjuksköterskor: Vissa har det, medan andra inte har det. Alltså sättet att få en att känna sig bekväm i en egentligen obekväm situation. Och i de där avväpnade situationerna så är man känslig och sårbar. Man lämnar sitt liv i andras händer.

Kan berätta en annan gång om en sjuksköterska som inte hade det och skapade en stämning i upplösningstillstånd i mitt rum, där vi var fyra patienter. Jag lyckades själv i vrede ryta till mot henne.

I övrigt säger jag som gamle gode Buk. Nudity is a joke to me…

Hur man som kryckman förbereder och äter frukost.

img_2306.jpgVästra Götalandsregionens egna fotomodell klädd i den senaste kollektionen från 2003.

Försökt samla tankar kring denna obedolycka, om sjukhusvistelsen och för tillfället rådande vardag för att sedan sätta det på pränt.

Under tiden får ni nöja er med en instruktionstext runt förberedelser av en frukost där kryckorna dansar vals på golvet:
Så här kan det gå till i detalj: Krycka sig ut i köket. Ställa ifrån sig ena kryckan som oftare vill välta en stå. Se till så att man står mitt emellan kylskåp på vänster sida och köksbänk på höger sida. Langa ut frukostgrunks och lägga på bänk. Hoppa ett steg på friska benet mot bänken. Frigöra sig från andra kryckan som också oftast vill välta. Balansera och lägga tyngden på det friska benet. Göra frukost. Försöka hålla saker i den gipsade handen medan man tar av och på förpackningar och korkar med den friska. Efter typ 20 minuter när frukosten är färdig får man flytta över allt till en annan bänk bredvid kylskåpet som är närmast köksbordet. Ställa det så nära kanten mot köksbordet som möjligt. Använda den första köksbänken som stöd för att hämta kryckorna. Krycka sig bort till andra bänken. Ställa sig mitt emellan bänk och köksbord. Frigöra sig från en krycka. Ställa ner sakerna på köksbordet. Krångla sig ner vid bordet. Äta, trodde ni… Komma på att man kanske vill läsa något medan man äter. Resa sig. Hämta en Kalle Anka i sovrummet (för man orkar inte läsa någon djupare skit för stunden). Sätta blaskan i munnen. Krycka sig tillbaka till köksbordet. Sätta sig för att… Trodde ni. Ni trodde rätt, för man orkar inte resa sig igen, utan ignorerar och äter trots att man är pissenödig.

End of kryckos-fairytale!

Förmiddags-sms till ”Flytt-Erik”

Haru försökt rulla en cigg med ena handen gipsad? Dessutom med bara tummens topp urstucken ur gipset.
Blod, svett och tårar. But I got it!
Röker nu min första taffliga rullade cigg med en första kopp kaffe sen i Torsdags.
Heaven är det.
Om sen en skitexplosion kommer och jag måste småskutta till dass på vinst och förlust på kryckor och seven gates to hell öppnar sig kommer jag ändå i denna stund hävda att det var värt det till varje pris
💩💩💩💩💥💥💥💥

Snart kommer en lite utförligare rapport om obedolyckan och sjukhusvistelsen.
Har igår iallafall lämnat sjukhuset och är inackorderad hos min syster.

Inlagd på sjukhus.

img_2274.jpg
I Fredags morse blev jag inlagd på sjukhus.
Jag kom in på Ortopedakuten med ett sprucket höftben och en trasig hand.

Då kanske någon undrar vad jag har hittat på den här gången. Inom dumheter alltså. Det skall jag snart berätta. Jag kan också berätta att den här gången så var det inte jag som stod för dumheten. Snarare blev jag drabbad av någon an
Nu två dygn senare ligger jag här i min sjukhussäng med en nyopererad höft. En flisa lossat från handens skelett. Handen och underarmen är nu gipsad.

I Torsdags kväll några minuter innan olyckan var framme stod jag utanför Tullen på Andra lång och rökte en cigg och snackade med en utav ställets stammisar.
Plötsligt flög ytterdörren upp och en stor redlös man på 100 kg missar alla trappor på väg ut, kommer flygande och landar med full kraft på mig.

Hur stor otur kan man ha?

Istället för att åka direkt till akuten tog jag en taxi hem i hopp om att smärtan skulle försvinna. Otroligt dumt tänkt. Fick sen åka ambulans till sjukan på Fredag morgon.

Nu ligger jag här. Tredje kvällen i rad. Morfinerad mot smärta. I rehabiliteringstillstånd för att kunna gå normalt igen.

Skriver en utförligare rapport snart.
Under tiden: Akta er från män som kommer ramlande rakt över er från ingenstans.

Willys och Kill Bill.

img_1395.jpg
Hade en gästpoet här på bloggen igår. Kraxus Fixus. Han har släppt både den ena och andra diktsamlingen skall ni veta. Hans bästa är hans minst sålda. ”Jag och mina helrör och ett handfull knull i garderoben” heter den.

Drack några bärs med syrran igår. På hennes balkong och under hennes fläkt. När folkölen var slut åkte vi ner en kort sväng till andra lång. Gatan var nästan helt tom. Rätt skönt tyckte jag. Rätt trist tyckte syrran.
Vi pratade med en förbipasserande snubbe som kan ha varit det fullaste jag sett på länge. Han fick fram ordet jag fem gånger i rad, sen kom han inte längre. Till slut sa han att han skulle gå in i rollen som sig själv när han nu skulle in på krogen. Han vinglade framåt och bakåt. Konstigt nog fick han beställa. Efter fem minuter hade han däckat med näsan två centimeter från ölen. Han vaknade till då och då. Mumlade någon harang och tog en klunk på ölen. Sen däckade han igen.

Nästa vecka öppnar mitt Willys igen. Detta är det största som händer i mitt liv just nu, vilket inte säger lite om mitt överfantastiska liv.
Det har varit stängt i över ett och ett halvt år.
Man har fått kämpa sig ner till ett mini-Willys nere på Utlandagatan. Det är så litet så man når lösgodiset när man står i köttdisken, ungefär. Möter man någon i en gång får man backa ut. Är man bakfull får man panik och börjar mumla eller gråta. Man blir knödd och knuffad på överallt. Är man inte bakfull går man efteråt till Tullen som ligger alldeles bredvid för att svalka ner hela hodet med dubbla par öl. Minst…
Nu, iallafall öppnar det ett mycket större och splitternytt Willys. Som dessutom har öppet till 22. Där ska jag hänga flera dagar i veckan och köpa tomatsoppa, folköl och deodorant. Dessutom ligger det inget dekadent Tullen bredvid, så då kan man gå hem och dricka vatten direkt. Kanske kommer jag börja laga mat nu igen också.

Jag såg om Kill Bill 1 i söndags. Den kom 2003. Då bodde jag i en blåmålad källare på Kville. Jag delade lyan med en britt som jag kallade Sopan. Han samlade på kastruller och stekpannor och hade ett tomt skratt som ekade och som fick krukväxterna att dö. Själv hade jag ångest ganska ofta och gick på socialbidrag.
Fast nu var det ju Kill Bill jag skulle tala om.
Genast märkte jag att något var skumt när jag nu tittade om filmen.
Dels saknade jag den där ormscenen i husvagnen. Jag kan minnas fel. Att scenen är med i den andra filmen. En annan scen som var bortklippt (och detta är jag säker på) är den då Uma väntar på att få sitt samurajsvärd tillverkat. Det tar en månad att få det klart. Under den tiden så tränar hon samurajodojjomojosvärdteknik. Detta var med i filmen när jag såg den 2003 (i min blå källare). Hon tränar uthållighet och springer upp och ner för trappor och läromästaren är stenhård och hon svettas som en hynda. Allt detta var nu bortklippt. Varför undrar sköjaren. Det blir lite konstigt när hon i nästa scen är världens råskickligaste donna med svärdet utan att ens tränat en sekund. Finns ju ingen anledning att klippa bort den där scenen. Ur censurperspektiv menar jag.
Streamade den från viaplay. Där är filmen 1 timme och 46 minuter. När man kollar på wörld wide web så är den 1 timme och 52 minuter.
Nej, jag begriper ingenting…
Däremot kan jag bjuda på lite kuriosa. Anledningen till att vissa blodiga scener är svartvita är att det är en typ av censur. Att det inte är filmat i färg alltså. Svartvit censur kan man säga alltså. De är ju väldigt snygga de där svartvita scenerna iallafall.
Skall nog se andra delen ikväll efter kneget. I den saknas också sex minuter.
Kanske de har klippt bort när Uma äter havregrynsgröt med bapelsiner och stickar en plåtväst till sin mamma.

Ledig i sex dagar sen. Detta ska jag nog fira med ett par bärs i morgon. Fast bara för att jag har så raka orakade ben. Och framför allt för att jag älskar världen.
Där med basta!

En dikt om insikt

Redan nu
så kan jag känna att
jag kommer
ångra mig imorgon…

…för när det fladdrar
i köksgardinen
och solen skriker
ut sitt
vita ljus
och badkarspaniken
sprättar upp nerverna
och pungen sväller upp
i badsaltet…

Treon
rullar ner från röret
och plumsar rakt ner
i vattenglaset
och bryter ytspänningen.

Då vet jag
att gud hör foppatoffla
trots
en eller
två öl
för mycket
(eller för lite)…

Smeta ner mig
med tysk ost
och rulla in mig
en bädd av
wienersnchnitzel
som en liten alpbög

Pieze Pongo!

Reseguiden

Sitter här och hostar och brötar så punghåren krullar ihop sig. Det är den där tomma, torra och envetna hostan som uppenbarar sig efter en förkylning…

Tog mig ut en sväng i Torsdags efter fyra dagar av isolering. Kändes helt fantastiskt att trampa mark. Åka buss och titta ut genom fönstret. Gick till Ed i Affären. Med två överflottiga pizzor. Den första riktiga måltiden sen i Söndags. Fick tillbaka de där kilot som jag hade förlorat under förkylningen. Och det var ju tråkigt. I övrigt en trevlig stund.

Senare träffade jag May på Notting. Det satt en ensam kvinna på uteserveringen och drack en bärs. Jordens vackraste kvinna på den här sidan av året. Hon log åt mig och jag log tillbaka. Jag blev alldeles sprallig i hodet. När May gick in och handlade bärs så passade jag på att prata med henne. Efter en stund sa jag till henne att hon fick sätta sig med oss om hon ville.
Hon pratade knackig engelska, var från Turkiet och på kort besök i den här stan.
Turkisk kvinna/på besök. Det känns igen på något vis…
Hon hade promenerat runt med sin karta och hamnat runt andra lång. Själv satt jag och drack galopper, ty ölen tog som en solbränna på vilken stekhet strand som helst efter förkylningen. Efter en stund hade jag lovat henne att bli hennes Göteborgsguide dagen därpå, vilket hon verkade bli väldigt glad över. Själv hade jag lyckats glömma bort att jag skulle gå upp klockan fem dagen efter och att det var första jobbdagen efter förkylningen och att det skulle kunna bli problem att somna på beställning efter att ha levt helt utan dygnsrytm.
Jag följde henne till Järntorget och såg till att hon klev på rätt spårvagn. Jag åkte med en bit eftersom vi skulle åt samma håll. Jag underströk gång på gång att hon skulle kliva av på hållplatsen Stampen.
När jag kommit hem skickade jag ett sms och kollade om hon hade kommit till hotellet. Det hade hon, men med massa människors hjälp på spårvagnen. Ty, det finns nämligen ingen hållplats som heter Stampen. Ty, den heter Svingeln.
Jag fick skriva och be om ursäkt och berätta att jag var en pajas. Sen frågade jag henne om hon verkligen var säker på om hon ville ha mig som guide. Hon kanske skulle hamna på Island eller i Norge och aldrig mer komma hem till sina två barn i Istanbul.
Jag hade inte förlorat jobbet…hon ville fortfarande ha pajasen som guide.

Vad jag däremot förlorade var den där ”En god natts sömn”. Inte en jävla blund på hela jävla natten. Null jävla timmar och sen gå upp klockan fem och jobba i nio timmar. Hoppades ärligt att hon inte skulle höra av sig så att jag bara fick komma hem och sova.
Klockan fyra kom det ett sms där det stod att hon var i shoppingcentret Nordstaten och att hon var ”Excited to meet me”. Jag var också excited att se henne, men det gick helt enkelt inte. Såg framför mig hur guiden skulle kollapsa på trappstegen upp till Skansen Kronan.
När jag varit hemma stund ringde hon och jag svarade…inte.
Jag lade mig på soffan. Slumrade och vaknade om vartannat. Rosa elefanter, ballonger och barbröstade alkoholister uppenbarade sig i dröm efter dröm. Plötsligt var klockan åtta. Jag skrev till henne att vi fick ställa in. Guiden var tvungen att sova. Hon skulle åka hem till Istanbul dagen efter. Hon skrev att hon förstod och att hon väntar på mig om jag kommer till Turkiet någon dag.

Jag ficken impuls att jag skulle köpa två sexpack och ta en taxi till hennes hotell. Istället blev det kyckling med ris och curry. Framför massa idioter på TV. Så mycket för kvinnlig fägring…som det känns är det detta jag behöver allra mest här och nu.
Kanske hon bara ville ha en romans på ett hotellrum. Vad vet jag. Detta är inget sköjarn hade sagt nej till heller. Samtidigt hade jag kunnat trilla dit i Kärlekens tecken. Livsfarligt och jättedåligt med en kvinna som bor i Istanbul med sina två barn…

Somnade klockan elva på soffan. Vaknade med en nil av dregel längs kinden klockan ett på natten.
Idag är allt som vanligt och hon är tillbaka i Turkiet.

Hejdå Simin.

Förkylning och Edward Blom.

Man kan tro att den här bloggen är nerlagd. Det skulle säkert glädja någon medan vissa…well dream on baby!

Faktum är att jag är sjuk. Detta tycker sig nog en annan redan räknat ut sen längesen, men nu pratar jag om en saftig, hederlig förkylning som hindrar mig från att tänka klart. Hjärnan är fylld med ärtsoppa.

Blev sjuk i Söndags. På jobbet. På mitt fancy jobb så är det svårt att kalla in någon annan menchen om man plötsligt blir sjuk. Det tycker jag är sjukt.
En gång för massa år sen blev jag seriöst magsjuk på arbetstid. Ingen kunde hoppa in för mig. Jag sprang fram och tillbaka på dass och spydde kaskader. Låg på badrumsgolvet och svettades och sen ut igen för att ta hand om min brukare som ville hitta på nåt roulit.
Och igår var det bara att jobba vidare som ett litet svinoffer. När jag sen kom hem på kvällen var jag pangförkyld med värkande kinder, rinnande näsa, uppsvälld höger skinka – inte, och allmänt bedrövlighetstillstånd.
På natten fick jag byta t-shirt fyra gånger eftersom jag svettades som en flodhäst.

Min mor kom nyss hem till mig med matvaror. Jag bjöd henne på te på balkongen. Tänkte att det kunde vara hyggligt att inte hosta ner henne mellan fyra väggar.
Jag visade henne min e-cigg, som hittils faktiskt har fått mig att dra ner den vanlig rökningen med en tredjedel. Hittills. Hon tyckte den luktade fantastiskt när jag begravde henne i ett moln av ånga.
-Titta, nu är molnet försvunnet, sa jag.
-Oh, vad det luktar gott!
-Ja, som om man är på en liten bögklubb, skojade jag.
Detta öppnade samtal för något annat…
-Men är det inte konstigt att den där Edward Blom inte är bög? undrade morsan. Alltså han har fru och allting?! Det tycker jag är konstigt. Och han är inte gammal heller!
-Nej, och lär inte bli så gammal heller med sina 28 bilringar och sju dubbelhakor omgiven av diverse flott och sju sorters kakor, fyllde jag i. Stackars blodpump.

Nej, det var allt en liten trevlig stund vi hade jag och min mor.
Man blir smått sällskapssjuk när man har gått runt och lodat tillräckligt länge i sin söndersnorade värld.

Har aldrig varit så mycket för te egentligen…men fy jävlar vad gott te(english breakfest) gifter sig med e-ciggen (som nu är fylld med juice med vaniljsmak). Det är ju bara shuba direkt och fyrverkerier i mormors underböxa!

Nej, nu måste jag lägga mig och vila lite. Annars kan man få för sig att jag är frisk, vilket det säkert råder delade meningar om…