Piss in, piss ut.

Har haft en pissdag. Och ute har det pissat ner. Regn, regn, regn. Det gör det alltid när snön har lagt sig. Hade tänkt åka ner och köpa julklappar, men man sticker ens inte ut nästippen frivilligt i detta väder. Morsan skulle fått en k-pist i julklapp så hon kunde hålla ordning på stökiga typer på gården och syrran skulle fått en säck med bearnaisesås som hon kunde bada i när de stänger av vattnet. Men nu blev det alltså inget med detta.

Det ringde en läkare tidigare idag. Från Mölndalsortopedi. Jag har nämligen krävt en magnetröntgen eftersom smärtan i ljumske och lår inte ger med sig. Hon berättade att det inte gick att magnetröntga om man är en byggsats och har skruvar i höften. Det stör de fina bilderna som tas och det blir bara blurr av allting. Är mina skruvar tillverkade av plåt eller balsaträ?
Det är fullt normalt att ha ont i ljumsken och utsidan av låret lät hon mig veta. Rehabiliteringstid kan vara upp till ett år innan smärtorna försvinner helt. Den förra läkaren sa sex månader och den första sa två månader. Tycker det är jävligt olika bud hela tiden. Man blir både less och ledsen…

Dricker nu en folköl i litet halvljummet vrede. Är hungrig som en tom kastrull. Hade en frysrätt i frysen, men eftersom rätten kändes fel så har jag nu, för andra gången beställt en pizza på onlinepizza. Alltså den första pizzan som jag beställde hann jag betala för. Sen när utkörningstiden skulle visas på skärmen så stod det att jag skulle ringa upp pizzerian för att undvika missförstånd. Något hade blivit fel. Då, när jag ringde till pizzerian sa herr vedugnsbakare att de hade stängt av onlinemaskinen (trodde jag hade kommit till en tips och lottobutik. Onlinemaskinen? HMPFR. Vad är det för märkvärdigt prat?) och de hade hade slutat med kvällens utkörningar av pizzor. Det blev alltså ingen pizza utkörd. ”Kör ni ut julgranar då?” höll jag i min blekfisiga förrvirring på att fråga. Pengarna som drogs skulle sättas in på mitt konto imorgon igen sa bagare Börje.
Nåväl nu har jag alltså beställt en andra pizza från en annan pizzeria. Tog den på 14 dagars faktura. Låtsades att jag hade företag. ”Jag tar det på företaget” mumlade jag för mig själv.”BUNTE IHOP Å SCHLÅ NER” heter företaget. Jag både tomma, luftiga post och brevlådor. Bland annat i Swäjchs och Kambodja. Den här pizzan blev nästan gratis. Så det så era Taco-fans!

24 minuter kvar till pizzan kommer står det nu. Jag tar en klunk öl, och en klunk till och klunk till kan jag nog ta medan jag väntar…

Motvals-stunden.

img_1485.jpg
Har haft en motvals-stund. De dyker upp ibland. Nu skall jag berätta hur en motvals-stund kan se ut….

Vaknade halvnio. Detta var det absolut inget fel på. Fåglarna kvittrar på andra breddgrader och byggjobbarna vrålar på mina.
Insåg ganska snart att jag var tvungen att gå och handla Kaffe, flingor, bröd och skitpapper. Satt kvar på köksstolen i en timme för att vakna till. Slungades ut i världen. Nyheter och andra dumheter på Facebook.

Tog till slut orken i örat och promenerade ner till Willys på ett friskt ben, ett halvfriskt och EN krycka. Kaffe och julkaffe.Flingor och flingor och flingor. Sen ska man välja. Skitpapper. Det får inte vara för lent. Det får inte vara för strävt. Det skall vara snällt mot rimpens lilla muskel. Jorå så att… Köpte ett fyra-pack jumbo-toarullar.”Nu med ljusare papper än innan” stod det på. Trams – jag ska väl inte skriva en roman på dasspappret heller?
En burk fanta, en burk julmust, en burk cola åkte ner i korgen av bara farten. En enda burk cola fanns kvar. Ibland skall man ha tur…
(och där kom da((aaaaatjoo))gens första nysattack. Dra mig ända till Dresden!)
Hon i kassan var av glad art. God morgon ropade hon ut till mig när hon kom springande. ”Vadå god för nåt?” höll jag på att mumla tillbaka men lavetterade upp mig och svarade god morgon som en nästan normal människa. Fick till och med till ett leende också. Hon skojade med mig och sa att jag hade vunnit på lotto eftersom rabatten för kaffet slogs in först efter jag satte in betalkortet. Sen önskade hon mig en ”tjosan” dag och jag hälsade henne en ”svejsan” dag tillbaka. Det kanske vi bägge två skulle komma att behöva.
När jag skulle packa ner mina grumkor i påsen gled det upp en dude i seniorålder vid min sida.
Han tyckte det var en fin och ny Willys vi hade fått. Jag svarade att jag också tyckte det. Sen berättade han att hans son bodde i området.
Jag hade fått ner alla mina varor i påsen och tog min krycka för att börja gå. Han promenerade med mig med huvudet framstickande vid min axel. Han berättade om den gången när han skulle få tag i lövbiff på det gamla Willys en Fredag. Det fanns inte. Anledningen enligt honom berodde på att det bara bodde 30-åringar i området som levde på sallad. ”Mixa din egen sallad” höll jag på att svara men mitt halvvakna tillstånd hindrade mig. När jag började krycka mig upp för backen gick han fortfarande vid min sida. Jag började undra om jag av misstag hade köpt Gevaliakaffe och nu var påtvingade ett oväntat besök. Han började berätta en anekdot om sin mormor. Hon sa att man aldrig skulle äta lunch efter klockan tolv. När han hade undrat varför (och jag med i min tystnad) så hade hon sagt att då var man tvungen att vänta så länge på ”efter lunch-supen”.
Detta skrattade han högt åt, sen vek han bara av och gick över gatan. Inte ett ”Ha det bra” eller något. Snacka om att bara passera revy. Berätta lite storys som börjar någonstans mitt i livet om sina nära och kära och sen bara gå upp i rök. Tänker att han gör säkert så där med alla han möter och det sker flera gånger dagligen.

Här någonstans började motvals-stunden närma sig…

Jag packade upp varorna. Inga konstigheter. Nu när jag ändå har köpt nytt kaffe och allt kan jag ju lika väl avkalka kaffemaskinen så jag får riktigt fräääääääsht kaffe. Sagt och gjort. Under tiden hällde jag upp det nya kaffet i kaffeburken. Alltså nästan allt. Det i botten kom farande i en jävla fart. Det hamnade på köksbordet. På mobilen. På datorn. ”Jävla kryckmongo” mumlade jag för mig själv. Vad bra, nu har jag en kaffedator. Det klarade sig precis från tangenterna, så det var inte så mycket att gnälla över.
Gjorde frukost. Och DÄR märkte jag att jag hade glömt att köpa smör. På filen kan man ha müsli (här ville stavningskontrollen att jag skulle ha en muslim på filen, men det ville inte jag.) Resten av müslin hällde jag i en burk. Jaaaa…nästan allt. Det i botten kom ylande med en jävla fart och hamnade som en matta på golvet. Det där härliga knastrandet när man går på musli som smulas sönder under trampdynorna vill man inte ha, så det vara bara och kröka sig mot jordens allt och börja torka.
10 minuter senare kunde jag njuta av min frukost.
När man kalkar av kaffebryggaren får man köra den några gånger med vatten efteråt om man inte vill ha avkalkningspulver i truten. Jag sköljde ur kannan noga och hällde i nytt vatten i bringaren som jag sen hällde i bryggaren. Capishe??? Tyckte det blev lite för lite vatten så jag tog kaffebringaren och fyllde på mer. Hade missat den lilla detaljen att bryggaren stod på. Stod där borta vid diskbänken och nästan nynnade för mig själv. Ty alla gamla förtret var nästan glömda. Då flödade vattnet ur bryggaren. Jag stod vid diskbänken och tittade hur kaffebryggarens platta blev en skål med hett vatten. Innan jag hade vaknat till hade vattnet hunnit rinna ut över resten av bryggaren. Vidare ner på fönsterbrädan för att slutligen droppa ner på golvet.
”Faaaaaan!!!!!” hann jag faktiskt vråla innan jag stängde av bryggaren.
Att torka bryggare, fönsterbräda och golv. Inte för att det skall bli rent, men torrt! HMPRF!
Helt slut slet jag upp kylskåpet för att blöta torrheten i strupen med några svalkande klunkar cola. PSHHH. Den smakade lite avslaget trots att den var helt nyöppnat. Könstigt. Jag kände hur det droppade ner i skägget och vidare ner på tröjan när jag drack.
”Vaaa, är det helt fel på min läpp nu också? Jag provade att dricka igen bara för att förvissa mig om att läppen var funktionsduglig. Samma jävla droppande igen. Jag inspekterade burken under kökslampan. Ett litet jack, nästan osynligt, på en halv centimeter fanns på burken precis nedanför öppningen. Som om någon hade skurit med ett rakblad och sen ställt tillbaka den i hyllan. Säkert någon liten slyngel som tyckt sig vara ashumoristisk, men som missade hela det tråkiga skämtet där jag stod och grymtade.

Resten av dagen har flutit på bra. Något som är högst oroande.
Vad är det egentligen som lurar bakom nästa hörn?

Kinadojor.


Jag var och hämtade ett par dojor igår som jag hade beställt från Kina. Ett par vinterfodrade sneakers. Jag tog emot paketet från utlämningsdisken med bägge händerna. Skor brukar ju väga en del, men insåg att paketet vägde typ 75 gram. Snacka lightweight, ungefär som en liten göttepåse.

När jag väl var hemma slet jag upp paketet som en tok. Ty det hade varit upptäcktsfärd på helt fel postkontor och dansat runt i paketsäckar över halva stan innan det hade hittat rätt.
Det första min åsyn möttes av var något de hade satt fast vid sidan av ena skon som en liten extrapresent: En nyckelring med en sån däringa minion från den däringa filmen Dumma mig. Skulle jag bli glad över detta? Ja kanske, om jag hade varit fem år gammal.

Annars såg dojorna helt perfekta ut. Precis som efter beskrivning. Jag körde ner foten i vänsterskon. Satt som en smäck, fast på foten. Sen satte jag på mig högerdojan. Vad falls-inni-bövlars vad trångt det blev. Jag tog av mig skon och körde in handen. Då hade de stoppat in två innersulor… Men det kan väl alltid vara bra och ha en reservsula till just högerskon!?!
Jag satte på mig skon igen. Perfekt. Sjukt sköna faktiskt.
Jag reste mig upp för att ta en liten halvlytt promenad. Det var fan vad lång man blev då. Det kan ju vara tufft. jag började gå. Men det var helvete vad vingliga de var att gå i. Här fanns stor potential att vricka vristen. Tajmningen kunde ju inte bli bättre nu när man börjar bli bättre i höften också.
Jag tog av mig skorna igen och plockade ur innersulorna. På undersidan av sulorna hade de limmat fast någon slags sluttande klack. Som en kil. Förmodligen för att man skulle bli längre. Den asiatiska befolkningens längdkomplex lös rakt igenom. Och nu är det inte jag som kränker. Nej jag tycker man kränker sig själv om man lägger i en klack – i ett par sneakers. Eller så har man en stor portion humor som inte skall klandras.
Jag tog en promenad till jourbutiken i mina nya vinterfodrade sneakers utan klack. Köpte ett sexpack i ren eufori.

Tänker att jag borde ta hål i örat. Där kan jag ha en ring med min minion hängande och dinglande, så andra blir glada.
Klackarna kan jag sätta dit igen när jag skall fira mitt fantastiska liv på Kinarestaurang. Att vingla in där på kineserian långt innan man ens har hunnit ta en klunk öl och kört ner gaffeln i ett lass med friterade, kränkta räkor.

Vackert!

Kinesisk vinter-klack-sula.