Gott nytt år!

De kanske fem sista nyårsaftnar jag har firat, så har jag gjort det med min syster tuta och mor skuta. I år bestämde vi oss för att fira på var sitt håll. Så jag sitter ensam hemma på amatörfyllornas afton årets sista dag och begrundar mina synder. Visst, lite ensamt kanske, men ändå helt okej. Jag får tillgång till hela min hjärna utan att någon försöker balsamera den med nylagd asfalt.

Käkat Chicken abstinenskoma från Indisk restaurang. Nu koncentrerar jag mig på mina åtta öl som står i kylen. Där ska ni inte få stå allt för länge lilla vänner…

Kanske låter deppigt. Ska den lilla harmynte, lytta, tunnhåriga farbrorn sitta ensam på årets sista dag. Ja, svarar den samma. Om man inte älskar sig själv som jag gör, hur ska man då stå ut med andra människor alla andra dagar nästa år? Och nästa år. Du kan inte resa till Tumba för att glömma bara för att du inte kommer överens med din själ och dina nio hårstrån. Nej, nu svamlar jag.

Några bärs och Broder Daniel på högsta volym så kanske man vaknar i fyllecell i Köpenhamn i morgon.

Nu sitter jag och läser Fröding. Tvättar öronsnibbarna i skumpa. Lägger smörgåspapper på min tunga. Smyger runt i parken med en hagelbrakare och skjuter knullgubbar i skinkorna.

Nej. allt av det förra stycket var ljug. Här sitter jag och ljuger årets sista dag. Det gäller att välja sina stunder! Det var en gång, men den var sannerligen någon gång förra året. Eller året innan.
Jag sitter faktiskt helt still. Tittar ut genom ett köksfönster som fanns där igår och som kommer bjuda på samma utsikt imorgon. Jag sitter och firar att jag inte firar något nytt år (om jag ska vara saklig). Jag misstänker nämligen att samma dårar kommer promenera och snava runt mina och era fötter i denna stupida värld nästkommande år, var ni än må befinna er.
Oj, oj, oj, vad ledsen jag hade blivit om jag råkade läsa detta innan klockan hann slå midnatt. Eller innan nyårsdagens första brakspya regnar ner i Gustavsbergsholken. Till årets bakfyllepizza borde det ändå kännas okej…

Men till de som betyder något för mig och de för mig så säger jag: SKÅL och GUTÅR!
och så att säga, GOTT NYTT ÅR!

Nej, nu måste jag fira vidare!

Julen var här…

Jaha, det var den julen… Den bara försvann. Nu sitter man här i någon slags vardag igen, de sista dagarna på året. Det är svårt att hålla reda på vad det är för veckodag.

Några dagar innan jul var jag på Tullen. Där frågade jag några stammisar om de gillade julen. De gjorde de inte. De hatade julen. Det var ju tråkigt för er tyckte jag och kände hur julkänslan kom till mig för första gången.
Själv gillar jag julen. Det är kulor i granen, stakar i fönstret och skinkor på bordet.
Man frossar ner sig fullständigt. Jag brukar köra två rundor sill, sen är jag matberusad. De där ägghalvorna med kaviar-rom skall man passa sig för, ty de tar en jävla plats i magen. Morsan är alltid först med att skåla med snapsen och syrran vill alltid sjunga någon julig och granig snapssång. Sen…kaffe och punsch till Kalle och hans polarkompisar. Det där har jag nu sett 45 gånger. Ändock är den där målningen av schackbrädet lika magisk. Den sortens färdigblandad färg är ännu inte uppfunnen och det är 2017. Hallå eller?
Sen får man andas ut lite och så är det klapputdelning. En seans som tar ett gäng timmar. Varje paket som har slagits in med omsorg öppnas med samma omsorg. Vi har råd att ta det i piano eftersom vi bara är tre personer som firar jul tillsammans. Jag, syrran och morsan. Där av öppnas ett paket i taget i clockwise ordning likt regler från kalla kriget tiden. På så vis får omtanken (eller baktanken) när klappen inhandlades den utdelning de förtjänar när de öppnas.
När allt är över brukar klockan vara en liten stund innan midnatt. Sen brukar jag sätta mig i en taxi med en ikea-pöse och detta år även med en krycka och åka hem. Åker hem det gör jag alltid. En öl kan med fördel drickas vid köksbordet innan man klättrar upp på loftet som den tomte man är…
Årets julafton-chaufför påminde mer om en relations-expert. Först frågade han mig om jag hade barn. Det har jag ju inte. Då frågade han mig om jag hade en fru. Det har jag ju inte heller. Har du en kvinna då? Nej, inte det heller för tillfället för bövlars menade jag. När vi stannade utanför min port pekade jag upp mot min balkong.
-Men du, sa jag. Jag har en lägenhet!
Han nickade med en lite tveksam uppsyn. Jag såg lite onödig sorg i hans ögon. När jag hade betalat och skulle öppna dörren så frågade han:
-Hej, vad fan tvekar du på kompis?
-Tomten, var jag på väg att säga, men jag garvade bara åt honom.

På Annandagen var det dags för en andra omgång av julmat hemma hos morsan. Först lite mormors dricka i repris: Sherry, så jävla gott änna.
Mer sill, ägghalvor och snaps. En matberusning utan hejd. Efteråt följde stunder där man satt och blängde som ett ihåligt fån. På grund av matberusningen.
Sen tog jag och syrran en annan berusning. Vi tog en taxi ner till krogen. Kan inte minnas när jag var ute på en julhelg senast. Såg framför mig hur människor låg i varje gathörn och kastade upp sitt frosseri likt en likt en strandad val på en matbordell på 1700-talet. Genom taxins fönster var stan helt död. Kanske det här en bra stund att…
Vi åkte ner till andra lång. En salig och tveksam blandning av folk som jag känner och inte känner hade haft bra och sämre jular. Jag frågade dem nämligen med ett lidet vetgirigt hode. En blandning av de som hade haft för skojigt på jul och de som hade haft för tråkigt. En smältdeg som krävde att man undanröjde ägghalvorna och drack ölen i friskt tempo.
Med dårar, ickedårar, ägghalvor, nubbe, slyngubbe så kan det u egentligen bara sluta på ett sätt. Att man åker hem. I ännu en taxi. Ganska oborstad i strupen. Efter att betalat sin nota. På kroghlvetet.

I morgon kanske det kommer ett fantastiskt inlägg. Hur fantastiskt allt det fantastiska är.
Eller så kommer det inget alls…

Atjo och en ölrunda.

Sitter här helt slaktad efter ännu en nysattack i mitt liv. Kan tänka mig att snittet nysattacker om året borde ligga på 300 stycken. Andra runkar eller knullar eller äter gröt lika ofta. Men inte jag alltså. Jag drar en nysattack istället. Jag gör även detta av ren ödmjukhet för att mina grannar skall få en sådan där mysig trivselkänsla inombords när jag drar loss en brakattack och deras tavlor dallrar på väggarna. Det bjuder jag på!

Vädret ute bedrövligt så det behöver vi inte yppa några ord om. Det blåser som svinet ute. Genom mitt fönster som står öppet med en springa lät blåsten som ett muller av jetmotorer som galopperade i skyn. Sömndrucken trodde jag det var kriget som drog in. Jävla dålig tajming, tänkte jag, så här dagen innan julafton. Det får bli snaps och julskinka i skyddsrummet. Men här finns väl ens inte något skyddsrum tänkte jag vidare. Skall man trängas fyrtio grannar i cykelrummet eller?
När jag hade vaknat till så förstod jag att det var blåsten som hade lekt krig, så jag klättrade ner från loftet och haltade mig ut till köksbordet satte mig och tittade på de vajande träden. Är jag vaken eller?

Jag tog en liten ölrunda i Johanneberg/Landala efter sjukträningen i Torsdags. Jag och Siss sågs på Old Town. Där gör de minsann skäl för att vara indisk restaurang. Den indiska gladpoppen sprutar mellan varven ut ur högtalaren och man tror att man är statist i någon bollywoodfilm. Jag och siss skildes åt på Landala torg. Jag bestämde mig för att gå in på den indiska restaurangen på torget innan jag lyttade mig hemåt. De är inte så flinka med ölbeställningar där. Efter att ha sagt till två gånger fick jag min öl efter drygt tio minuter. De har sånadäringa långa soffor där som är riktade mot fönstret så att man kan titta på folk och fä som köper gran på torget. När jag väl hade satt mig kom en av Landalas alkisar och satte sig bredvid mig. Han pustade och smackade och stånkade och suckade pustade och harklade sig så man blev alldeles uppstressad. Han klämde in ett ”Ja, fyfan…” efter varje triss i klunk. När han hade druckit upp sin öl i tre gånger fyra klunkar så gick han. Vad skönt tänkte jag. Sen kom han tillbaka med en ny öl. Nytt pustande och stånkande och svärande. Då var det min tur att hälla i mig ölen för jag hade lite svårt att stå ut för stunden.
Jag gick till Vickis för att beställa en pizza. Tog en bärs medan jag väntade på att den skulle bli klar. En väntöl så att säga. Jordens tröttaste stämning där inne. Man blev genuint ledsen och sömnig. Ägaren tittade på mig surt gång på gång. Lite som att jag hade kissat på hans golv. Han verkar av någon anledning hata mig. Kanske har han någon gång läst något dåligt om sitt ställe på min blogg. Nu får han chansen igen. Hade de inte haft så grymt goda pizzor så hade jag aldrig gått dit.
Sen var det iallafall slut på min fantastiska ölrunda i mina fantastiska kvarter och jag var hemma med en pizza som var helt rund.

Ikväll blir det uppesittarkväll, så här dan före doppare-dan. Det blir nog jag och kanske kryckan som sällskap. Låter det ensamt? Det är det inte. Förutom att jag älskar världen…SÅ ÄÄÄÄÄLSKAR JAAAAG MIG SJÄLV! Och om man inte älskar sig själv kan man alltid älska Rickard Sjöberg(s tänder).
Glögg och ett gäng klappar att slå in. Kanske lyssna på polsk punk. Funderar på att skippa de sedvanliga rimmen som ”Här får du en …… så du slipper min knycka, din lytte fan!” Tänker att jag istället skall skriva enbart limerickar på paketen.

Och imörra är det julafton. Tycker jag är trevligt. Sill och klappar. Hej tomtesvin slår i granen. Och att umgås och dricka glögg. Karl-Bertils jul och klappar och julskinka i skägget och tjosan enda in i påska.

Brie.

Det är uppenbart att jag har brie i kylskåpet som har legat där och sköjat te saj och börjat mogna till sig och som jag kan ha råkat glömt bort.

Det luktar nämligen fan så fort man öppnar dörren. Odörren är oslagbar. Ungefär som någonstans mellan ”Bad Santa” och ”Smelly Santa”.

Men God Jul för all del! Imorgon skall jag leta. I kylskåpet alltså.

Woodstock och munsår.

Jag tittade på Woodstock-filmen igår. En del av den alltså. 3 timmar och femton minuter med rafflande rock och flum.
De verkade inte bry sig så mycket på den tiden, förutom visionen och känslan av att världen skulle bli bättre. Det verkar den inte ha blivit. Men de verkade ha rätt sköj och visste hur man roade sig. Röka hash och maja och bjuda minstingen i familjen på lite festligt braj. Peace & love och hela konkaronken!
Om man skulle dra en tidslinje från då tills nu tycker jag man kunde stannat upp någonstans på vägen. Från att inte bry sig alls till att eftersträva ett överperfektionistiskt samhälle så förlorade man den där känslan av att ibland ska det bara vara gött att leva. Njutning är underskattad idag. Då behöver man nödvändigtvis inte trycka in en joint mellan läpparna på en 6-åring. Det är ju dumt.
Kanske låter som rena flummet, men denna överdrivna medvetenhet som det kämpas med att uppnå idag sätter också käppar i hjulet för att bara vara. Den sista kulmen av ”att skita i vilket-attityd” upplevdes på 90-talet.
Tiden jag dock kan bli mest nostalgisk över var innan smartphonen gjorde intåg och då man inte kunde ta med sig sociala medier utanför dörren. Det har i många fall gjort människor till asociala idioter som har glömt bort hur man beter sig mot varandra ute i verkligheten. Folk pratade faktiskt med varandra innan dess. De till och med tittade ut genom fönstret på spårvagn eller buss fullt medvetna om att världen var där ute vare sig man ville eller ej.

Jag har fått en liten finne vid högra sidan av munöppningen. Den är så liten att den inte syns, men varje gång jag öppnar munnen för att stoppa något i den, vad det än må vara, så svider det till. Lite som den försöker säga grattis Herr Johan du har en mun, men så vitt jag vet så har den suttit där i 45 år.
Om man lägger till svedan i ljumsken och utsidan på låret så blir det en ganska jämn fördelning av sveda över kroppen.
Om man lägger till nysattacker och skakiga händer så har man en perfekt Tinder-text. Allt som behövs att lägga till är några tjusiga bilder på en skev fontanell så är den blivande kärleken snart rodd i hamn.

Morsan ringde tidigare i eftermiddags när jag var ute och handlade julklappar. Hon var ganska stökig och uppstressad. Jag blev på dåligt humör. Gjorde allt för att inte bli otrevlig men hela situationen med en jobbig mor i luren och julstressen och krycka och ryggsäck och fan och hans morsa gjorde att jag misslyckades.
Efter en stund fick jag lite dåligt samvete så jag ringde för att be om ursäkt. Då var hon ännu mer stressad. Gång på gång fick jag bita mig i både tunga och pung för att inte bli otrevlig igen.
Jag lyckades halvt…och när vi lagt på insåg jag att jag ändå inte hade bett om ursäkt.
Kanske skall ringa upp igen och be om ursäkt för att jag inte bad om ursäkt…

Piss in, piss ut.

Har haft en pissdag. Och ute har det pissat ner. Regn, regn, regn. Det gör det alltid när snön har lagt sig. Hade tänkt åka ner och köpa julklappar, men man sticker ens inte ut nästippen frivilligt i detta väder. Morsan skulle fått en k-pist i julklapp så hon kunde hålla ordning på stökiga typer på gården och syrran skulle fått en säck med bearnaisesås som hon kunde bada i när de stänger av vattnet. Men nu blev det alltså inget med detta.

Det ringde en läkare tidigare idag. Från Mölndalsortopedi. Jag har nämligen krävt en magnetröntgen eftersom smärtan i ljumske och lår inte ger med sig. Hon berättade att det inte gick att magnetröntga om man är en byggsats och har skruvar i höften. Det stör de fina bilderna som tas och det blir bara blurr av allting. Är mina skruvar tillverkade av plåt eller balsaträ?
Det är fullt normalt att ha ont i ljumsken och utsidan av låret lät hon mig veta. Rehabiliteringstid kan vara upp till ett år innan smärtorna försvinner helt. Den förra läkaren sa sex månader och den första sa två månader. Tycker det är jävligt olika bud hela tiden. Man blir både less och ledsen…

Dricker nu en folköl i litet halvljummet vrede. Är hungrig som en tom kastrull. Hade en frysrätt i frysen, men eftersom rätten kändes fel så har jag nu, för andra gången beställt en pizza på onlinepizza. Alltså den första pizzan som jag beställde hann jag betala för. Sen när utkörningstiden skulle visas på skärmen så stod det att jag skulle ringa upp pizzerian för att undvika missförstånd. Något hade blivit fel. Då, när jag ringde till pizzerian sa herr vedugnsbakare att de hade stängt av onlinemaskinen (trodde jag hade kommit till en tips och lottobutik. Onlinemaskinen? HMPFR. Vad är det för märkvärdigt prat?) och de hade hade slutat med kvällens utkörningar av pizzor. Det blev alltså ingen pizza utkörd. ”Kör ni ut julgranar då?” höll jag i min blekfisiga förrvirring på att fråga. Pengarna som drogs skulle sättas in på mitt konto imorgon igen sa bagare Börje.
Nåväl nu har jag alltså beställt en andra pizza från en annan pizzeria. Tog den på 14 dagars faktura. Låtsades att jag hade företag. ”Jag tar det på företaget” mumlade jag för mig själv.”BUNTE IHOP Å SCHLÅ NER” heter företaget. Jag både tomma, luftiga post och brevlådor. Bland annat i Swäjchs och Kambodja. Den här pizzan blev nästan gratis. Så det så era Taco-fans!

24 minuter kvar till pizzan kommer står det nu. Jag tar en klunk öl, och en klunk till och klunk till kan jag nog ta medan jag väntar…

Motvals-stunden.

img_1485.jpg
Har haft en motvals-stund. De dyker upp ibland. Nu skall jag berätta hur en motvals-stund kan se ut….

Vaknade halvnio. Detta var det absolut inget fel på. Fåglarna kvittrar på andra breddgrader och byggjobbarna vrålar på mina.
Insåg ganska snart att jag var tvungen att gå och handla Kaffe, flingor, bröd och skitpapper. Satt kvar på köksstolen i en timme för att vakna till. Slungades ut i världen. Nyheter och andra dumheter på Facebook.

Tog till slut orken i örat och promenerade ner till Willys på ett friskt ben, ett halvfriskt och EN krycka. Kaffe och julkaffe.Flingor och flingor och flingor. Sen ska man välja. Skitpapper. Det får inte vara för lent. Det får inte vara för strävt. Det skall vara snällt mot rimpens lilla muskel. Jorå så att… Köpte ett fyra-pack jumbo-toarullar.”Nu med ljusare papper än innan” stod det på. Trams – jag ska väl inte skriva en roman på dasspappret heller?
En burk fanta, en burk julmust, en burk cola åkte ner i korgen av bara farten. En enda burk cola fanns kvar. Ibland skall man ha tur…
(och där kom da((aaaaatjoo))gens första nysattack. Dra mig ända till Dresden!)
Hon i kassan var av glad art. God morgon ropade hon ut till mig när hon kom springande. ”Vadå god för nåt?” höll jag på att mumla tillbaka men lavetterade upp mig och svarade god morgon som en nästan normal människa. Fick till och med till ett leende också. Hon skojade med mig och sa att jag hade vunnit på lotto eftersom rabatten för kaffet slogs in först efter jag satte in betalkortet. Sen önskade hon mig en ”tjosan” dag och jag hälsade henne en ”svejsan” dag tillbaka. Det kanske vi bägge två skulle komma att behöva.
När jag skulle packa ner mina grumkor i påsen gled det upp en dude i seniorålder vid min sida.
Han tyckte det var en fin och ny Willys vi hade fått. Jag svarade att jag också tyckte det. Sen berättade han att hans son bodde i området.
Jag hade fått ner alla mina varor i påsen och tog min krycka för att börja gå. Han promenerade med mig med huvudet framstickande vid min axel. Han berättade om den gången när han skulle få tag i lövbiff på det gamla Willys en Fredag. Det fanns inte. Anledningen enligt honom berodde på att det bara bodde 30-åringar i området som levde på sallad. ”Mixa din egen sallad” höll jag på att svara men mitt halvvakna tillstånd hindrade mig. När jag började krycka mig upp för backen gick han fortfarande vid min sida. Jag började undra om jag av misstag hade köpt Gevaliakaffe och nu var påtvingade ett oväntat besök. Han började berätta en anekdot om sin mormor. Hon sa att man aldrig skulle äta lunch efter klockan tolv. När han hade undrat varför (och jag med i min tystnad) så hade hon sagt att då var man tvungen att vänta så länge på ”efter lunch-supen”.
Detta skrattade han högt åt, sen vek han bara av och gick över gatan. Inte ett ”Ha det bra” eller något. Snacka om att bara passera revy. Berätta lite storys som börjar någonstans mitt i livet om sina nära och kära och sen bara gå upp i rök. Tänker att han gör säkert så där med alla han möter och det sker flera gånger dagligen.

Här någonstans började motvals-stunden närma sig…

Jag packade upp varorna. Inga konstigheter. Nu när jag ändå har köpt nytt kaffe och allt kan jag ju lika väl avkalka kaffemaskinen så jag får riktigt fräääääääsht kaffe. Sagt och gjort. Under tiden hällde jag upp det nya kaffet i kaffeburken. Alltså nästan allt. Det i botten kom farande i en jävla fart. Det hamnade på köksbordet. På mobilen. På datorn. ”Jävla kryckmongo” mumlade jag för mig själv. Vad bra, nu har jag en kaffedator. Det klarade sig precis från tangenterna, så det var inte så mycket att gnälla över.
Gjorde frukost. Och DÄR märkte jag att jag hade glömt att köpa smör. På filen kan man ha müsli (här ville stavningskontrollen att jag skulle ha en muslim på filen, men det ville inte jag.) Resten av müslin hällde jag i en burk. Jaaaa…nästan allt. Det i botten kom ylande med en jävla fart och hamnade som en matta på golvet. Det där härliga knastrandet när man går på musli som smulas sönder under trampdynorna vill man inte ha, så det vara bara och kröka sig mot jordens allt och börja torka.
10 minuter senare kunde jag njuta av min frukost.
När man kalkar av kaffebryggaren får man köra den några gånger med vatten efteråt om man inte vill ha avkalkningspulver i truten. Jag sköljde ur kannan noga och hällde i nytt vatten i bringaren som jag sen hällde i bryggaren. Capishe??? Tyckte det blev lite för lite vatten så jag tog kaffebringaren och fyllde på mer. Hade missat den lilla detaljen att bryggaren stod på. Stod där borta vid diskbänken och nästan nynnade för mig själv. Ty alla gamla förtret var nästan glömda. Då flödade vattnet ur bryggaren. Jag stod vid diskbänken och tittade hur kaffebryggarens platta blev en skål med hett vatten. Innan jag hade vaknat till hade vattnet hunnit rinna ut över resten av bryggaren. Vidare ner på fönsterbrädan för att slutligen droppa ner på golvet.
”Faaaaaan!!!!!” hann jag faktiskt vråla innan jag stängde av bryggaren.
Att torka bryggare, fönsterbräda och golv. Inte för att det skall bli rent, men torrt! HMPRF!
Helt slut slet jag upp kylskåpet för att blöta torrheten i strupen med några svalkande klunkar cola. PSHHH. Den smakade lite avslaget trots att den var helt nyöppnat. Könstigt. Jag kände hur det droppade ner i skägget och vidare ner på tröjan när jag drack.
”Vaaa, är det helt fel på min läpp nu också? Jag provade att dricka igen bara för att förvissa mig om att läppen var funktionsduglig. Samma jävla droppande igen. Jag inspekterade burken under kökslampan. Ett litet jack, nästan osynligt, på en halv centimeter fanns på burken precis nedanför öppningen. Som om någon hade skurit med ett rakblad och sen ställt tillbaka den i hyllan. Säkert någon liten slyngel som tyckt sig vara ashumoristisk, men som missade hela det tråkiga skämtet där jag stod och grymtade.

Resten av dagen har flutit på bra. Något som är högst oroande.
Vad är det egentligen som lurar bakom nästa hörn?

Kinadojor.


Jag var och hämtade ett par dojor igår som jag hade beställt från Kina. Ett par vinterfodrade sneakers. Jag tog emot paketet från utlämningsdisken med bägge händerna. Skor brukar ju väga en del, men insåg att paketet vägde typ 75 gram. Snacka lightweight, ungefär som en liten göttepåse.

När jag väl var hemma slet jag upp paketet som en tok. Ty det hade varit upptäcktsfärd på helt fel postkontor och dansat runt i paketsäckar över halva stan innan det hade hittat rätt.
Det första min åsyn möttes av var något de hade satt fast vid sidan av ena skon som en liten extrapresent: En nyckelring med en sån däringa minion från den däringa filmen Dumma mig. Skulle jag bli glad över detta? Ja kanske, om jag hade varit fem år gammal.

Annars såg dojorna helt perfekta ut. Precis som efter beskrivning. Jag körde ner foten i vänsterskon. Satt som en smäck, fast på foten. Sen satte jag på mig högerdojan. Vad falls-inni-bövlars vad trångt det blev. Jag tog av mig skon och körde in handen. Då hade de stoppat in två innersulor… Men det kan väl alltid vara bra och ha en reservsula till just högerskon!?!
Jag satte på mig skon igen. Perfekt. Sjukt sköna faktiskt.
Jag reste mig upp för att ta en liten halvlytt promenad. Det var fan vad lång man blev då. Det kan ju vara tufft. jag började gå. Men det var helvete vad vingliga de var att gå i. Här fanns stor potential att vricka vristen. Tajmningen kunde ju inte bli bättre nu när man börjar bli bättre i höften också.
Jag tog av mig skorna igen och plockade ur innersulorna. På undersidan av sulorna hade de limmat fast någon slags sluttande klack. Som en kil. Förmodligen för att man skulle bli längre. Den asiatiska befolkningens längdkomplex lös rakt igenom. Och nu är det inte jag som kränker. Nej jag tycker man kränker sig själv om man lägger i en klack – i ett par sneakers. Eller så har man en stor portion humor som inte skall klandras.
Jag tog en promenad till jourbutiken i mina nya vinterfodrade sneakers utan klack. Köpte ett sexpack i ren eufori.

Tänker att jag borde ta hål i örat. Där kan jag ha en ring med min minion hängande och dinglande, så andra blir glada.
Klackarna kan jag sätta dit igen när jag skall fira mitt fantastiska liv på Kinarestaurang. Att vingla in där på kineserian långt innan man ens har hunnit ta en klunk öl och kört ner gaffeln i ett lass med friterade, kränkta räkor.

Vackert!

Kinesisk vinter-klack-sula.