Nysattackerna…

De där nysattackerna man får. Jag får…

Kanske de är ett skrik på hjälp för att jag hade en svår barndom utan en Commodore 64. Kanske de är en path som säger, nu ditt gamla rassliga arsle borde du ta stegen från det här trassliga stället och leta upp meningen med livet…

Jag onerar minst en gång om dagen. Det håller mina sinnen vakna och när alla andra sover det är då jag är vaken och letar existentiella problem i brödrosten. När andra nattar sina barn funderar jag över vad som kommer möta mig på andra sidan: Ett tandlöst, tunnhårigt monster som borstade sina tänder i grön tandkräm utan fluor. Eller så funderar jag bara om gud hade sorg när han tillverkade mina fula tår och tänkte: ”Om jag är ledsen en dag, och vill fortsätta vara ledsen den dagen, så titta på den där snubbens tår!

Nåväl, stundvis är mina inre oroligheter över. Speciellt efter en nysattack. Då är det som en sjöjungfru dykt genom min kropp och rensat mig ren. Slagg på hennes fjäll.

I övrigt är jag väl en hyfsat glad man som tycker om att ha lite kul ibland…

Det här med att bli så kalllat tungsint är inget för mig!

Ty, jag älskar världen!

Denna hetta och det enfaldiga sköjandet.

Den här värmen sköjar man inte bort, även om man är en sköjare. Det har utfärdats en klass två varning för att landet håller på att brinna upp. Gamla människor lever i farozonen och det ända som verkar frodas är stora insekter som bara blir större och större och fler och fler och verkar vilja flytta in i min lya. Men kanske värst av allt är att det pratas om att det kan råda ölbrist framöver för att humle och dumle bara dör i hettan.
Det är för varmt för att tänka eller att ha en åsikt. Det är för varmt för att ha en tjej eller inte ha någon tjej. Det är för varmt för att skratta eller gråta eller gå runt och tro att jorden är rund. Det är för varmt för att ha en hobby eller äta. Det är för varmt för att sova eller somna eller vara vaken.
Jag har en svalkande öl i kylen, men jag orkar inte gå och hämta den för det är ändå för varmt för att dricka öl.
Och man skall inte klaga. Det säger folk i alla fall. Det är ändå för varmt för att orka klaga. Så jag nöjer mig med att bara konstatera.

För en vecka sen hade jag Putte på besök här.
Just vid den här tiden förra Måndagen satt vi på Kungshöjd i slutet på Kungsgatan och drack öl på en sylta och tittade på regnet som plaskade ner och sköljde stan ren. Vi tittade även på folk som cyklade och kämpade sig upp för backen. Och så beställde vi in fler öl och tittade på folk som skäjtade ner för backen. På Södra Liden, som är ett ruffigt hak, som ligger precis bredvid där vi satt hördes ett plötsligt jättebrak. Ungefär som när ett par hundra tallrikar följt av ett par hundra bestick rasar i golvet. Efteråt följde även ett obligatoriskt vrål toppat med ett vokabulär där det inte var fel på bredden av könsord och svordomar.
En liten stund senare dök det upp en stor snubbe med en stor cykel med jättestora ballongdäck. Han tog sats från gatan, cyklade upp på trottoaren och rakt in i samma restaurang där porslinet nyligen hade krossats. Fantastiskt. Annars har ju piggare alkisar skådats på en uteservering. De flesta satt och sov över sina öl.
Dårar och dårskap dyker upp i varenda hörn. Och det var väl detta vi ägnade oss åt. Att titta på folk och dårar och dricka kaffe. Titta på folk och dricka öl.
Alltså käka, promenera och dricka kaffe och öl. Och åka lite taxi såklart när man inte orkar med allt gående längre. Lite som att vara och bete sig som man är på utomlandsresa i sin egen stad.
Mycket trevlig företeelse det där.
Efteråt när Putte två dygn senare åkte hem och konstaterade att han nog inte skulle behöva se (sicket) fölk på ett bra tag var jag själv tvungen att vila upp mina svaga nerver i två dygn. Och speciellt som jag hade varit ute kvällen innan Putte dök upp, så blev det Hej hopp och Tjena i ölglasets botten och Totalt jävla hej baberibba av komplett sköjande i tre dagar i rad.
Sådana vansinnes-sköjeri-race tar jag inte för mig längre och har inte gjort sedan mina kortbyxor sprack i räva. Men sköjar man, så sköjar man!

Dricker ens aldrig två dagar i rad längre.
För jag gick minsann i Söndagsskola tills jag var elva år. Det ska ni veta edra förfallna luder!

Sköj på balkong och en gammal gitarr.

På fotot i det förra inlägget så var jag inte så nykter… Jag hade slängt i mig en helflaska gin och satt och grät vid köksbordet och läste Bamse och hans vänner.
Nej, riktigt så var det inte…

På bilden är jag nyss hemkommen från min gamle gode vän Erik. Även kallad Flytt-Erik här på bloggen. Fast nu kallar jag honom Sulan eftersom han är skomakare.
Vi hade balkongfest. Fuktade våra organ med öl, alkoläsk och whiskey & cola drinkar till att organen dröp som disktrasor.
Vi pratade om livet. Vad det innehåller och bristen på innehållet i det. Att det är skönare att vara mitt mellan 40 och 50 istället för mellan 20 och 30 och att numera hitta harmoni i att inte förvänta sig någonting.
Vi pratade om syskon och föräldrar och om dödsångest och här någonstans åkte whiskyn och colan fram tror jag. Erik kunde ta fler klunkar på komprimerad tid eftersom det var jag som pratade mest och Erik inte har någon dödsångest. Allt till tonerna av Another perfect day med Motörhead.
Vi pratade även om våra nörderier. Jag om mitt klockfixande som för tillfället mest ger upphov till irritation och svettningar och om Eriks fixande med guror.
Sen blev det väl lite suddigare och suddigare och sluddrigare och sluddrigare och förmågan att avbryta i tid uteblev, men se trevligt det hade vi!
Vinglade ut på Eriks gård vid tretiden med en cigg i mungipan och en gitarr i hardcase som en gammal lönnfet och bortglömd rockstar.

Och den där gitarren har en liten speciell historia. För typ tio år sen eller mer hade jag och Erik och en kompis till honom varit ute pajsat på krogen. När vi kom till 7-11, som man oftast gör när det roliga börjar ta slut, så stod det en ensam och bortglömd gitarr innanför entrédörren. Vi stod och tittade på den länge och tittade på varann. Sen gick Erik rakt fram till gitarren och plockade upp den. Vi gick därifrån med raska steg som inte alls såg suspekta ut. Jag gick väl sist i ledet med ett sexpack.
Vi hade efterfest hos Eriks kompis som nästan bodde granne med mig. Vi och guran. Den skickades fram och tillbaka. Jag vågade inte spela framför dem med mina sex ackord som jag inte tog helt friktionsfritt. Argumenten började hagla om vem som skulle få lägga vantarna på guran. Att såga upp den i tre lika delar uteslöts. Vi var ju hemma hos Eriks kompis och han var bäst på gitarr. Fast Erik hade ju gjort allt jobb och saknade en stålsträngad gitarr. Jag saknade också en bra gitarr och kunde ju lära mig två ackord till.
Jag var först att gå hem från efterfesten. Utan gitarr.
Några år senare när jag var hemma hos Erik stod en gitarr där.
-Är det gitarren? frågade jag.
-Ja.
-Jaha.
-Är det en bra gitarr?
-Ja.
-Jaha.
Det hela kändes lite jobbigt och tabu och prata om. Erik hade fått överta den av sin kompis.

Och nu så där tio år senare så stod jag där på Eriks gård kanonfuller och väntade på en taxi med guran i min hand. Erik tyckte det var min tur att äga guran nu. Dessutom hade han aldrig riktigt blivit av med det dåliga samvetet över tjuveriet så det kändes samtidigt som en lättnad att bli av med detta stränginstrument för honom. Dock ska väl sägas att ingen av oss är den rättmätiga ägaren av denna gitarr. Men lite fint är det ändå att den nu har vandrat runt i ägarskapet, så att cirkeln är sluten.
Skulle nu någon som läser detta veta med sig att han eller hon har blivit av med en kvarglömd gura på 7-11 för en sådär tio år sen, så får man mer än gärna berätta det i kommentarsfältet här på blogga!
I övrigt kan jag även nämna i ursäktande syfte att ingen av oss egentligen är några tjuvar. Vi betalar alla skatt, lider av hög moral och ser på när tjyvsamhället lurendrejar oss dagligen.

Nåväl, nästa gång Erik och jag ses skall vi prata om skägg, IPA och APA, dubbla förgasare, sportbilar och tatueringar. Inget jävla trams om dödsångest.
Vi har även sköjat om att vi nån gång i framtiden skall öppna ett kombinerat skomakeri och urmakeri.
Jag tycker att det skall heta Sulan & Klockan. Detta är naturligtvis något vi får komma överens om i god ton.