Rysk dashcam vid Stigbergstorget.

Har käkat lunch idag. Ute alltså. Sjukt längesen. Betydde att jag kom ut innan solen gick ner vilket inte händer varje dag. Tanken var att jag skulle åka ner till stan och käka lunch, men när jag kom ut till min korsning åkte bussen förbi. Jag gick ner till den andra hållplatsen. Där åkte den andra bussen förbi som jag kunde tagit innan jag hann komma fram till busshållplatsen. Jag andades ut långsamt för att kväva en suck och traskade till en tredje hållplats som ligger bakom hörnet och där en annan busslinje går. När jag promenerat några steg så swoshade även denna buss förbi. Något eller någon eller vad fan det kunde vara tyckte visst att jag borde hålla mig hemma och inte hålla på att gå ut och jönsa runt.
När jag stod där och funderade över vad som är mest fantastiskt i mitt liv så lade jag märke till att jag stod utanför restaurangen som jag brukar gå och dricka öl på ibland.
Klev helt enkelt in för en lunch utan att joxa och mixtra. Tänkte jag skulle vidga mina vyer och äta en högrevsgryta. Käkade denna hipstersmörja på ett gatukök en gång och tyckte verkligen inte det var något att smörja in granen med. Och nu efter att ha ätit det igen förstår jag mig verkligen inte på den rätten. Det påminner väldigt mycket om finpulvriserad köttfärssås. Måste ju passa perfekt för bebisar och gamla eller unga människor som har tappat sina tänder och glömt löständerna hemma. Smaken är väl okej, men köttfärssås är godare. Men jag klagar inte. Jag konstaterar och jag åt upp som en skolpojke.

Efter mat och kaffe tog jag en promenad. Kylan var helbrutal, men jag hade mina raketkängor på mig så jag bara traskade på. Traskade mig varm. Traskade mot svineri och moderaterna och Kd:s budget. Plötsligt där jag promenerade hörde jag ett avlägset bröl och muller. Det stegrade fort i ljudstyrka. När hela skiten brakade genom ljudvallen tittade jag upp snett bakom mig. Tio stridsflygplan i formation 4-3–2-1 som en triangel brakade förbi mig, rakt genom Johanneberg på extremt låg höjd. De slickade verkligen hustaken och det gick att se detaljer på planens underrede. luftrumsprovokation? Kul på jobbet? Eller hade de varit och handlat luciasprit i Fredrikshavn.
I övrigt såg jag inget konstigt på min promenad, vilket är konstigt i denna stan. Kanske förutom två stenade tomtar som kom sprattlande på Första långgatan. Det känns ju ändå standard på något vis.
Gick en långpromenad. Tog säkert 40 minuter. Från Johanneberg till Stigbergstorget. När jag hade kommit till Masthuggstorget svettades jag under pälsmössan. När jag kom till Stigbergstorget, och som slutspurt jobbat mig upp för backen var jag så nöjd med mig själv att jag satte eld på mitt hode. Nästan iallafall.

Gick in på ett ställe vid korsningen. Jag vet inte vad det heter och det kan kvitta, men det ligger bredvid Bengans och det ligger i Göteborg. Ett najs hak iallafall. Trevlig utsikt över en korsning med promenerande pajasar och förvirrade förbundsförvanter. Spårvagnar och trafik. Ett myller av hela konkarunken.
…och långtradare ville jag säga. Efter en stund när jag hade suttit där kom det en långtradare och brände upp för backen. Han gjorde en u-sväng. I bra fart. I väldigt bra fart. Vilka skills, tänkte jag imponerad. Han fick runt lastbilen utan problem och släpet också…såg det ut som. Den förstkommande kanten på släpet så att säga såg ut att kräva lite mer svängrum innan det rätade upp sig och där finns ju lite trafikljus och så…eller fanns. Utan att bromsa så fullständigt mejade han ner trafikljuset. Det trycktes mot gatan mjukt som slime. Inte en tillstymmelse till att bromsa in. Inom att meja ner handlade det om kungligt mejeri, fast utan mjölkprodukter då. Efter en stund stod hela hakets personal och försökte räta upp stolpen. Konstigt nog lyckades de få fast det igen genom att bygga upp stenblock runt trafikljuset som hade slitits upp från marken.
-Nåväl, livet går vidare, sa jag till snubben som satt på första parkett vid fönstret. Han skrattade lite.
Jag återgick till min öl och mitt liv. So fuckin fab änna.
Efter fem minuter kom det en långtradare till brakande upp för backen. den stannade och gav sig på en u-sväng.
Långtradaren gav upp efter halva svängen. Han hade inte riktigt samma skills, men verkade smartare…eller inte. Han började backa istället. Och höll på att ramma ner trafikljuset på andra sidan gatan med bakdelen av släpet.
Killen som satt närmast fönstret reste sig upp och slängde på jackan och utbrast:
-Nej, fyfan nu håller han på att meja ner nästa trafikljus. Jag orkar inte genomlida det här en gång till. Nu går jag.
Han sprang ut genom dörren. Sen var han borta. Personalen sprang fram till fönstret och blängde storögt.
På något vänster efter att backat och trixat och vridit på ratten ett antal gånger så klarade han svängen och försvann sen brötande ner för gatan.
Jag kände också att det var dags att lämna innan nästa långtradare skulle braka in genom krogfönstret. Dessutom var ölen och jag behövde svalka av mig med en promenad.
Det kan ju faktiskt vara farligt med för mycket action på för komprimerad tid.

Morgonpromenader.

Ibland vissa mornar, om jag vaknar i rätt tid på rätt sida av hodet, icke iklädd pullover eller jumpsuit, så har jag ibland börjat ta raska morgonpromenader.
Istället för att efter den första morgonciggen sitta och glo ner i mobilen och i ett nedgrumlat morgontillstånd åter bli påmind om att folk är idioter, för att sedan efter cirka en halvtimme tända en andra cigg innan jag äter frukost, så tar jag alltså istället en morgonpromenad. Då tager han sig en promenad…
Allt handlar såklart om en inre ork och om vädret är hyfsat okej för att det skall bli av. Eller att det helt enkelt inte blir för dömysigt när värmefläkten värmer mina ben. Idag blev det iallafall av igen.

Tanken med morgonpromenaden är att bli klar i huvudet. Personligen tänker jag rätt bra när jag går. Man kan säga att det är huvudets spermier som börjar dansa polka när man tar en rask promenaddjävul (alltså jag menar de där glädjegrunkorna som släpps lös i knoppen och kroppen när man gör något bra. Aaaa, freoner tänkte jag ju på). Fast på ett helt icke-knulligt sätt kan man säga, så att säga.
Och det fungerar. När man kommer hem igen känner jag mig renad som en nyduschad luffare.
Tanken från början med dessa promenader på självaste morgonens raserade kvist var också att jag skulle komma hem i detta käcka tillstånd och skriva på mina noveller med nypromenerat och raskt hode.

Här uppstår dock ett problem. När jag kommer tillbaka är jag ju hungrig och måste äta frukost. I mina arbetslösas glansdagar som fortfarande är faktum paktum så blir detta något av en seans.
Först äter jag. Alltid framför Tvn. Oftast brukar jag titta på sådana där ryska dashcams. Fruktyoghurten åker ner i matröret medan folk kör mot rött, eller kör om på höger sida precis vid en avtagsväg och hamnar i ett dike och vrålar ”SUUUKA!”. Jag vet inte varför jag finner det så intressant att titta på. Kanske för att bli påmind om att folk är dårar och beter sig som idioter.

Nåväl, när frukosten är uppäten så måste jag sträcka ut mig ett tag. Jag har ju verkligen gjort mig förtjänt av detta då jag har tagit en morgonpromenad, ätit min mat som en duktigt skolpojke och nästan stått ut med en beskärd del av alla världens idioter. Duktig Johan. Sitt! Apport! Rulla runt som en bäver! Jag ligger alltså kvar där på soffan en stund och slumrar till som en gammal tant.

Efter den här seanstimmen är jag redo för en kaffestund. Brygga kaffe. Diska. Städa och torka i ordning diskbänk och köksbordet för att sen ta mig till nästa seanstimme, som brukar vara i två timmar faktiskt. Dricka kaffe, fundera över varför Gud, Jesus och hans luffarkamrater utrustade mig med så fula tår. Men som sagt, vilket bindar samman hela det här inlägget: Att ta en promenad och bli klar i huvudet och sen sätta sig ner och skriva…
Det enda trista är att jag oftast inte skriver. Först och nu när jag är redo att omfamna världen så är jag ju tvungen att kolla upp vad för skit folk har hittat på nu då på det där slyngliga wörld wajb föck sen jag också fanns med i verkligheten. Sen skulle jag faktiskt göra det där. Sen måste jag kolla lite jobb och sen kom en nysattack och sen efter ett par koppar och ett par cigg så rullar den stora vemodiga bajsnödigheten in. Plötsligt har det gått två timmar. Man blir yr och klibbig i handflatorna av kaffe och njuteriet över att älska världen och sen är det plötsligt dags att äta lunch.
Disciplin som en malaj som fick frisedel.

Men det är ändå en väldigt trevlig start på dagen.
Det där med att ta en morgonpromenad alltså.

Nästa gång kanske jag berättar vägbeskrivningen på min promenad och vad jag såg för sköj eller nedslående.

Nu skall jag äta en handburjare!

Råg i ryggen.

Har ni någon gång nyst så kraftigt så att det brakar och knakar i ryggen när ni böjer er fram och sen är ryggproblemen över?
Och samtidigt (inget man talar högt om) lagt en liten ofrivillig, löjlig pip-fis som avslut?
En klen fanfar…

Nähä, inte det?

Ibland undrar man ju verkligen vad mänskligheten har sysslat med i alla dessa år.
Samtidigt som jag hann skaffa den definitivt sista frisyren.