Förkylning och lite annat jox.

Råkade bli förkyld i tisdags kväll. Jag märkte det genom att jag nös en gång. Och att jag senare nös igen en gång. Detta strider naturligtvis mot hur mina nysningar fungerar, eftersom jag alltid nyser minst 15 gånger på raken. Den så kallade nysattacken. Märkte även att ena näsborren blev som ett utblåst hål efteråt och att det sved som om jag hade snortat tyskt strudelmjöl i en vecka. Fast sådant trams håller jag inte på med Här dricks bara jordgubbssaft.
Igår när en nysning överraskade mig böjde jag mig kraftigt framåt som en vig poledancer. Kraften i nysningen tog mig med storm. Jag kände hur ryggen och nackens kotor sträcktes ut. Jag kände och hörde hur det knakade. Det var nog bra, tänkte jag när jag rätade upp mig. Sen när jag skulle vrida på nacken åt sidorna tog det stopp. Jag hade alltså sträckt nacken.
Naturligtvis hade jag stönat åt förkylningen innan, men nu visste jag inte vad jag skulle koncentrera mig att stöna åt. Att resignera…
Idag har det hela släppt i nacken lite grann och förkylningen har varit lite snällare.

Har även börjat få spammejl som uteslutande handlar om viagra skickade till min mejl och som inte sorteras under skräppost. Vad baseras det på? Är det min fantastiska ålder eller är det att jag har 44 i skostorlek? Vad är det för knulljeppar som antar att jag är impotent eller ska springa runt med erektion hela dagarna???
Fyskäms och sluta snuska sig!

Nu måste jag gå och vila nacken lite. Den verkar inte känna för att bära upp detta svällhodet för tillfället.

Nu slår vi alla underifrån.

Med blicken i marken och mot nya besvikelser.
-Finskt ordspråk

Om man har inställningen att allt ändå kommer gå åt fanders, så blir man positivt överraskad när det inte gör det, berättade den finska mannen i tv när han delade med sig av detta ordspråk som inte finns i Sverige.

Detta i ett apropå att Finland hade vunnit i statistiken över att vara världens lyckligaste land. Vilket varken verkade överraska eller imponera på honom…

Så om alla överdrivet positiva dickheads som köper broccoli 9 dagar i veckan relaxar lite så kanske vi i detta putsrena, avlånga land kan vinna nästa år?

Men varför är alla bokstäver skeva för, är det jag nu igen?

Min nyckelknippa – en rapport från den högra byxfickan.

Nu ska jag berätta om min nyckelknippa.
När jag är ute och promenerar eller dricker öl eller handlar eller gräver ett hål i gatan så ligger den alltid i höger byxficka. När jag är hemma sitter den oftast i dörrens nyckelhål, omvriden så ingen tjyv eller snygg tjej ska ta sig in när jag sitter och räknar får eller steker ett lass med körv.
För att göra detta inlägg mer spänningsrikt än Strindbergs Röda rummet ska jag nu berätta vad för sorts nycklar som sitter på knippan.
För det första utgörs själva nyckelknippan av en ring där alla nycklar sitter. Exakt mått på ringen vet jag inte och jag orkar inte hämta måttbandet nu. Mitt hode har iallafall en omkrets som räcker till och mer där till. Svällhode med sne fontanell. Men nu var det väl nyckelknippan vi skulle prata om? Kan göra ett specifikt inlägg om min hodeform vid senare tillfälle om intresse finns och om jag har tid.
Två nycklar går till lyan. Wow, fan va tufft, han har alltså två lås på sin dörr, tänker någon nu. Själv tänker jag aldrig på det… Vidare finns en nyckel som går till porten, vinden, källaren och tvättstugan. Alltså en och samma nyckel. Så jävla fränt va! En liten nyckel går till tvättlåset. Nu blev jag lite sugen på ha fest i tvättstugan. Öl och körvsnittar och öppet hus för grannar. Kanske vi kan tvätta varandras kläder och hänga oss en liten stund i tvättlinorna.
En av nycklarna går till en cykel som står på baksidan och blir trist av det här jävla pissvädret. Cykeln är Majas. Den bytte jag till mig mot en dator som hon skulle få av mig. Sen sålde jag istället datorn på Tradera och nu står cykeln kvar. Röd och ledsen. Cyklade på den en gång. Bromsarna gnisslade så det tjöt i hela Linnéstan när jag kom rullande. ”Smörj bromsarna din jävla B-raggare!” väntade jag mig att någon skulle skrika, men det uteblev och jag fick skämmas i tystnad, bromsarna borträknade. När jag sen skulle cykla hem uppstod ett annat problem. Jag insåg att det i stort sett var uppförsbacke hela vägen hem. Och sen dess har cykeln stått där. MEN – alltså om man sätter i nyckeln som nu sitter på knippan där basen utgörs av en ring DÅ – kan man låsa upp cykeln.
Den sista nyckeln vi ska avhandla denna gråmulna afton går till min systers lägenhet. Dit brukar jag gå varje dag och äta kakor när hon jobbar…inte då! Nyckeln går till ytterporten, källaren, hissen, och ytterdörren. Det gäller att vara utförlig när man skriver rapport om sin nyckelknippa. Hur skulle annars världen se ut, för att inte tala om nyckelknippan. Nåväl, en rolig sak med denna nyckel är att jag inte har sett dess potentiella användningsområde fullt ut. Under en väldigt lång period sms:ade jag till syrran när jag var på väg hem till henne för att jag konstant glömde portkoden. Till ganska nyligen när jag flåsade upp för hennes backe där hon bor plötsligt kom på att nyckeln även går till hennes ytterport och att den sitter på min nyckelknippa. Fuckin fab ju!

Så nu vet ni vad som sitter på min nyckelknippa. Ni kan min nyckelknippa. Förväntar mig drösar och klasar med undringar som bara väller in här på bloggen. Omkrets på nyckelringen fås i ett PM, som det numera så jävla tjusigt heter.

Bonusen har jag sparat till att berätta om sist. Igår när jag satte i nyckeln i mitt lås såg jag till min brakande förvåning att det sitter en ölöppnare på nyckelringen. Detta kan ha varit roten till att detta inlägg över huvud taget skrivs. Hur länge har den suttit där egentligen? Ett halvår eller fyra år. Jag har faktiskt ingen aning. Och hur har den hamnat där från första början? Det roliga är att varje gång, eller snarare de få gånger man har haft med sig bärs ute i vida världen (det kan vara en på en äng på midsommarafton eller julafton eller på en återvinningsstation på sin födelsedag) så har jag alltid frågat andra:
-Hey har du en öppnare eller?
Ibland har folk tagit fram en tändare och tjoffat av kapsylen eller så har de bitit av kapsylen med tänderna och känt sig tuffa och så jag har fått någons snuskiga baskeluskos på min flaskhals. När jag har varit hemma hos syrran så har det varit samma visa. Varje gång har jag rotat igenom hennes kökslåda för att plocka fram ölöppnaren…och så har den suttit där på knippan hela tiden. Man blir ju yr bara man tänker på det.

Såja! Nu vet ni allt om min nyckelknippa. Jag med, uppenbarligen. Idag kommer min nyckelknippa ligga i höger byxficka ca en halvtimme. Då är jag på willys och handlar otur på burk. I övrigt kommer den sitta i det nedre låset i dörren och vänta på att återigen vridas om.

Tjo faderittan, fyra fingrar runt nyckelknippan!

En inte så rolig jobbintervju.

Var på en jobbintervju i förra veckan. Jobbtitel: Personlig gris för brukare i kris. I Kungälv av alla ställen. Kungälv är mest värt att nämna på grund av Göteborgs kex och att man kan köpa baddare. Vidare finns även Kungälvs fästning och ett hotell som heter Fars hatt.
Göteborgs kex har en affär i anslutning till fabriken som kallas Göteborgs bräck. Där kan man köpa naggade grunkor till kalaspriser. Vi brukade åka dit med familjen och då blev det alltid en påse baddare. Nu har hela skiten gått ner sig. Produktionen har flyttat till något land långt borta och jag har hört att man bara kan köpa baddare två gånger om året. Lika bra och knäcka en folköl istället och tänka på Jesus i solglasögon.
Vad det gäller fästningen så är det en fästning och vad det gäller Fars hatt så fascinerade namnet mig stort när jag var liten samtidigt som det hade varit lika befogat att det hade hetat Mormors Mamelucker. Det brann någon gång på 80-talet. Då var jag uppriktigt ledsen. Varför vet jag inte. Kanske hade jag inte fattat att hus kunde brinna eller varför man anlade bränder.
-Men varför har Fars hatt brunnit pappa? kom jag ihåg att jag frågade.
Varför det var så viktigt att få reda på ett svar vet jag inte, för jag kan inte minnas att vi hade varit där ens.

Själva intervjun skulle ske på ett café i Kungälv. En så kallad ”fikaintervju”. Antar att man väljer och kalla det så för att det ska låta lite mer avslappnat. Där skulle jag träffa brukaren och kvinnan från själva företaget.
Det hela började rätt dåligt. Eftersom jag är ett geni så hade jag kollat upp var det där fiket låg innan. I god tid var jag också som hämnd på att jag aldrig fick vara med i elevrådet när jag gick i skolan. Halv tre skulle intervjun vara. jag gick och ställde mig utanför fiket redan tjugo över två. Sen stod jag där som en röksugen polis. Jag tittade in genom fönstren på fiket flera gånger, för att se om de redan satt där. Men ingen verkade reagera. Jag hade dessutom skickat med en bild i mitt Cv (på min första cykel) så de borde ju känna igen mig. När klockan hade blivit några minuter över halv tre, tänkte jag fuck this fiskpinne och klev in. Då var det dem som hade suttit vid fönsterbordet och blängt på mig varje gång jag tittade in. Det hela var lite svårt att förstå. Varför hade ingen av dem (för med fanns även en assistent) käckt gått ut och frågat:
-Är det du som är Johan eller?
När jag hade skakat hand och hälsat laget runt (och slagit hodet i lampan över bordet två gånger) såg jag att de redan hade verkat fika färdigt, för alla deras kaffekoppar var tomma. Jag försökte vara en najs dude och undrade om någon ville ha påfyllning på sitt kaffe när jag skulle gå och handla nåt att dricka, men de blängde mest förvånat som svar. Herrskapet kändes ärligt talat lite långsamma och debila, tänkte jag där jag stod i kassan och väntade på min tur.
När jag kom tillbaka började den segaste, stelaste och mest oflytiga, hackiga och obekvämaste intervju jag har varit med om. Som att cykla uppförs i snöstorm. Jag öppnade min bank med frågor och försökte samtidigt berätta om mig själv för att få till lite av ett samtal. Det brukar ju fungera så i det verkliga livet. Att brukaren själv var lite svårflörtad och inte drev på är inget jag säger nåt om, men när både assistenten och HR-människan från företaget bara sitter och blänger varje gång tystnaden uppstår och inte hjälper till ett skit…det säger jag allt om. De enda få gånger av den här hela timmen som den här helvetesintervjun pågick så gick assistenten och Miss HR igång på samtal om hundar och katter och hur de hade inrett sina sovrum och vad en tvårumslägenhet kallas på norska(????). Hur mycket skiter inte jag i det? Annars satt de där tysta och glodde så fort tysta och glodde. Jag fick alltså själv styra in, tillbaka på lite mer väsentligheter gällande intervjun. Eller skulle vi prata om vad glasspinne heter på tyska också? När tystnaden återvände överraskades jag dock av att jag hittade något mer att fråga om. En relevant fråga kan vara att fråga hur en dag kan se ut hos brukaren. Så den frågan ställde jag. Jag fick svaret att den började med att han åt frukost…
-Jaha, svarade jag imponerat som det var det mest originella jag hade hört.
Tystnad igen. Här kunde man då tycka att de andra två mähäna kunde hjälpa till. Jag gav dem två korta blickar som sa: hjälp till lite nu för fan då! Nej, de tittade på mig och log lite osäkert. Där någonstans tog intervjun slut. För mig. Efter en stund tystnad till så ställde HR sin första och sista fråga till mig:
-Har du nåt mer du vill fråga om?
Det hade jag sannerligen inte. Frågan kändes som ett hån, så jag tog en jätteklunk av min läskeblask och reste mig upp och släppte min roll som intervjuoffer och blev lite mer av mitt alldagliga jag. Jag krånglade på mig jackan och höll på att få med mig lampan och sa högt:
-Men va fan! Nu sliter jag snart ner den där lampan och tar med mig skiten in till stan!
Jag skakade hand, lite hårdare än nödvändigt och gav mig av därifrån. Jag kände hur de stirrade på min rygg där jag gick mot busshållplatsen. Fick en känsla av att vilja sätta mig på huk och slingra ut en körv på gatan…
HR-pajasen lovade att ringa dagen därpå och ge mig besked. Ett besked som jag redan visste. Önskade dock att beskedet skulle vara att de ville ha mig, så jag kunde berätta att jag inte ville ha något med dem att göra.

Nåväl, kan lätt vara den konstigaste och obekvämaste intervju jag varit på. Lite som en date där man redan efter en kvart känner att det från och med nu är lika bra att supa ner sig. Man blir ju fan ledsen va!
På bussen, på väg in till stan igen började pumpen dunka normalt igen.

På Fredagen, alltså fyra dagar senare fick jag ett formellt mejl. HR som bara måste stå för HÅRIG RUMPA besvärade sig ens inte med att ringa som hon hade lovat. Hon kan ju inte vara särskilt rädd om det där företagets rykte heller. I mejlet stod det naturligtvis att tjänsten hade gått till en annan sökande. Det önskades dessutom lycka till med fortsatt jobbsökeri å mina vägnar. Kanske kan behövas…för maken till idioter som man måste möta på vägen saknar ju fullständigt motstycke.

Fan va sugen jag blev på en baddare nu!