Den lilla pippidjävolen.

Har en liten fågel som återkommer till mitt köksfönster några gånger i veckan.
Ibland flaxar den stillastående på stället och tittar rakt in på mig. Om fönstret är öppet med en springa brukar den sätta sig på fönsterbläcket och pipa rakt in genom springan som om den vill snacka lite med mig. Jag brukar luta ner huvudet och sen tittar vi på varann. Sen flyger den iväg som om den är nöjd och dyker upp två dagar senare.

Jag undrar vad det är for sorts pippi. Den är sjukt liten. Kanske en brunnäckad akvarietrast eller en förvildad havsragu eller en varmbröstad vankelstrudel.
Nej jag är inte så bra på fåglar. Jag var någon annanstans tankemässigt på biologilektionerna. Troligtvis i ett tjejrum med planscher på Don Johnson och George Michael på väggarna med fumlande händer innanför varandras tröjor i en smal säng.

Men, man blir alldeles glad av den lille typen. Som en liten kompis.
-Hej din lilla pippidjvävol! brukar jag säga med så pippilik röst som möjligt när jag får syn på den.
Då svarar den med ett jävla kvittrande i springan för att sen sticka ut i världen som ett skott.

-Farväl, vi ses lilla pippidjävol! ropar jag med sprucken röst och återgår till mina halvmesyrer till viktigheter.

Inlägg no. 2001

Ojoj, har jag en blogg? Eller är den nerlagd?
Nej jag gick och lade mig och vilade lite bara…

Förra inlägget som jag skrev var mitt tvåtusende inlägg i ordningsföljd. Under 11 år har jag snickrat ihop dessa glada, ledsna, arga, tomma och melankoliska dumheter.
När jag startade denna blogg 2008 hade jag tjej, bil, mer hår på huvudet och bodde i en blåmålad källare på Hisingen. Jag hade ett jobb som jag hatade och jag var mer tålig mot baksmällor. Livet kändes rock’n’roll när man spydde på ett cykelställ…

Nu är bilen såld för längesen. Håret växer vilt på haka och i näsa medan håret på skallen har blivit glesare. På blanketter där man frågar hur många som bor i hushållet skriver jag en 1:a i rutan. Tillbaks på ruta ett igen, fast lite tröttare… Källaren på Hisingen är utbytt mot en lya i ett område där broccolin ständigt är slut i mataffären.
Man har troligtvis fler år bakom sig än framför sig. Man kör in en gaffel skinkan för att vakna till…
Ibland knackar ensamheten på. På en dörr som står på en vid gavel.
Positiv är något man snurrar runt med en vev och det kommer toner. Negativ är en bild som ännu inte är framkallad.
Ajöken spöken, hör fröken göken.
Söv mig med atombomb.
Det här var så poetiskt så jag börjar gråta.
Livet på en pinne, eller åtminstone på en skör gren.

Nu ska jag se på en dokumentär om krig och ond bråd död.

Vi hörs när vi ses. Eller tråkas när vi råkas.

Långt från sanningens ord och sanningens ord.

Känner att jag borde skriva något smart…men jag orkar inte riktigt. Jag tar det en annan dag.
Jag skriver SOCKERBALLE med versaler istället och LUDERKALKON. Känns bättre.
Sitter på Mor och Dotter och det lät inte så trevligt kanske, men det är en restaurang som heter så. Gamla Vickis faktiskt. Ibland sitter jag på indiern eller kinesen. Jag verkar alltid sitta på någon…
Den trötta och enormt tjuriga gubbröven som ägde Vickis är där med försvunnen. Undra vad han gör nu…nej det gör jag inte. Jag har faktiskt aldrig undrat vad han gör exakt nu.
För en liten stund sen gick det förbi en gubbe på andra sidan gatan. Han bar på en jättestor båt. Alltså en modellbåt. Eller båtmodell kanske det heter. Seglen höll på att knäckas i vinden. Slagsida på barbord för att snacka riktigt båtspråk. Slagfält vid barbord för att snacka barspråk…och så en klunk öl på det.

Jag har blivit lite sugen på att testa sådan där tuff elspark som har blivit så jävlans populärt nu. Under den korta stund som jag har suttit här så har det svishat förbi typ tio stycken. Som dammråttor i ruskig fart på trottoarer och vägbanor.
Verkar dock lite väl dyrt eller? 10 spänn i startavgift och sen 1.50 per minut. Vet ni hur många sekunder det går på en minut? Vet ni hur många minuter det går på en månad? Vet ni hur många kilo falukorv det säljs om dagen i Sverige? Nej men det blir ju iallafall 100 kletiga bagare i timmen. För mycket deg skulle jag säga….
Fast de fyller ju sin funktion i denna backiga stad som är byggd som en krater eller latringrop.
Men sen måste jag ju komma med en uppmaning eller snarare åthutning:
Hur fan parkerar ni dessa små manicker era förbaskade svinhoden? De ligger slängda mitt på gator och torg. Mitt på gatan kan de ligga när man är ute och tar sin gubbpromenad. Om det var eran egen sparkdjävol, skulle ni bara kasta den på gatan när det är färdigsparkat? Det tror inte jag. Jag VET att ni inte skulle göra det! General skärpning för bövelen, som min fader skulle sagt!

Sen har jag även en annan uppmaning. Ni som, när man kommer promenerande med en cigg i näven, hostar demonstrativt och glor uppfostrande för att jag har bestämt mig för att korta ner mitt liv…kan inte ni bara vända om 90 grader och gå hem igen?! Och stanna där!
Detta händer minst en gång per promenad jag tar. Det spelar ingen roll vilket håll vinden ligger (oftast blåser det helt åt andra hållet). Hostan som hostas är löjligt tillgjord. Överklasshosta som passar bättre på rävjakt. Fulblickarna är fler. Först tittar de på min cigg sen glor de mig i ansiktet. Som att man ha rätt att fulglo på någon på det viset. Kanske man nästa gång skall stampa hårt med foten och vråla fram ett ödmjukt BÖÖÖH!!! Fast då blir man väl tagen för en tjackis.
För några månader sen skulle jag runda ett hörn i stan. Blåsten låg som ett tokigt svin i mitt ansikte. Jag möter en dam som demonstrativt viker upp kragen på sin jacka för att skyla trut och snok. Sen hostade hon demonstrativt med renaste hals där under. Damen var i 70-års åldern… Hur fan har hon överlevt ända fram tills nu. Om inte avgaser och cigarettrök tog död på henne så borde ju hennes gnälliga inställning för längesen…
Så, snart har ni era rökfria uteserveringar. Då kan ni sitta där och mysa, medan vi bolmar ner er från andra sidan repet. Då är ni väl nöjda? Fast det ligger ju inte i människans natur att gå runt att vara nöjd.
Nej, utrota alla som inte gör som jag. För jag är en egen individ i ett individualistiskt samhälle som måste samsas med miljoner av massa andra egna individer.
Förjävligt helt enkelt. Det är fan inte konstigt att man inte står ut.
Nej, om ni ursäktar…nu måste jag gå och älska mig själv lite till, istället för min nästa.

Ajöken gubbtjyv och fröken!