Dusch och brunch.

Duschade för en stund sen. En stor händelse som jag kommer minnas när jag sitter på ålderdomshemmet senil och oduschad.
Insåg att schampo och duschtvål var slut. ”Men va fan…” (en mening som för övrigt trillar ur min käft minst ett par gånger per dag). Jag får väl ta handtvål då.
Honungsdoften låg tjock i badrummet som om jag var instängd i en bikupa.
Nu sitter jag här en stund senare…
Håret känns stripigt och smutsigt. Huden känns sträv och klibbig som om man var klädd i en osynlig blöt kroppsstrumpa.
Jag ser framför mig hur skockar av getingar kommer jaga mig genom city. Ska nog köpa kroppsprodukter i morgon.

Skall ut och käka brunch om en stund med mor och siss. Ser en fylld tallrik framför mig med massa härligt klafs. Kanske jag toppar hela härligheten med att hälla en hel burk med honung över alltihop.
Fast nu till den verkliga frågeställningen: Om man har ätit frukost innan brunchen, äter man brunch då? Eller blir det en lunch? Eller blir det en frukost till, fast samtidigt med lunch?
Äh, det här begriper jag mig inte på.
Mycket blir det iallafall. Och så all jävla honung på det.

Grannen ovanför.

Min granne ovanför tar sig i ton. Just nu sitter hon på balkongen och sjunger med jättehögt i någon jättedålig låt. En manlig röst som mumlar med i låten med icke-sångröst hörs också. Manligt sällskap på mitt på eftermiddagen. Jo man tackar!
Annars brukar hon klampa väldigt hårt i golvet när hon går en promenad från vardagsrummet till köket och tillbaka igen. Det låter som en sumobrottare i för stora skor. Har nog aldrig hört någon klampa så i golvet innan. Här eller någon annanstans. Ofta sker det på nattetid. Precis när jag har bestämt mig för att somna. Ibland hörs tre dunk…tystnad och tre dunk igen. Om och om igen. Vad handlar det om?
Så går det när man staplar människor på varann i ett höghus.

Förra veckan när jag skulle titta på någon upplyftande dokumentär om den här fantastiska världen för att intala mig att livet bara är roulit, så drogs århundradets knull igång där uppe. Tjut och stön blandades med den allvarsamma speakerrösten i dokumentären om flådd ångest.
”Men va fan…” mumlade jag för mig själv. Jag tänkte att jag går ut och tar en cigg på balkongen tills det hela har lugnat ner sig. Där ute hördes det ännu värre eftersom de hade fönstret eller balkongdörren öppen. Något som lät som när man klappar händerna letade sig in i ljudbilden också. I en intervall mellan vart tionde stön ungefär. Applåderar de åt sig själva? tänkte jag. Dagens ungdom asså…eller är det ett ”Ingen kan knulla som vi” som utspelar sig. Efter en stund intensifierades stön och tjut och klappningarna. Man kunde verkligen höra hur framdel och bakdel saftade ihop. Klappningarna tätnade också. Och efter varje klapp hördes ett ”Ho!” som kom från henne.
Det där är ju ingen klappningar tänkte jag. Det är ett hästaklafs och han rider henne i galopp rakt upp i den regniga himlen. Med andra ord, ett gammalt hederligt spanking-knull om det nu inte var någon som fattade det, och hela gården fick delta…vare sig de ville eller ej. Åtminstone när det kom till den ljudliga upplevelsen.

Undrar ofta om de här sortens önskningar (om det nu är önskningar) är något man kommer fram till tillsammans som partners eller fuckbuddys innan man lattjar loss i sänghalmen.

Annars kan man gå på spontanitet och känsla. Alla gillar ju överraskningar.
Det gjorde jag faktiskt en gång. Mitt i den mest passionerade kärleksakten. Där låg den. Hårborsten. Inom praktiskt räckhåll. Jag smaskade till henne med den platta sidan av borsten hårt på ena skinkan så det ekade i hela rummet och hon hoppade till i ett tjut.
Dålig stämning, konstig stämning följde…
Ett litet infall och att komma en annan dag.

Dubbelt dålig människa – Tjackisen

En stund senare efter jag hade pratat färdigt med den där tjejen från rädda barnen som jag berättade om i förra inlägget, så satt jag där med min bärs på uteserveringen i den skrattande solen och log mitt fantastiska solskensleende.
Plötsligt klev det förbi en hemlös med en jättestor sportbag på axeln. Hon såg ut att vara en gammal punkare eller metalskalle. Hon var också det mest pang-tjackade jag skådat på dagar. Hon stannade och frågade om en liten allmosa i form av en liten guldpeng. Jag ljög och sa att jag gick på socialbidrag. Vet inte varför jag sa så. Tyckte kanske det lät mer trovärdigt än a-kassa.
Tycker alltid det rimmar dåligt att säga att man inte har några pengar när man sitter med en vacker öl framför sig och har det gött som Mannes banankompis. Som en dubbelt dålig människa.
-Jag går ens inte på soc, sa hon och la till: Jag säljer mina kläder…
Hon halade fram en fodrad vinterjacka medan vårsolen gassade i mitt fejs. Tre storlekar för liten.
-Vill du köpa den?
-Nej, det är bra tack.
-Jaha, är du kräsen? Jag hittade den i en soptunna där borta.
-Okaaaj…
-Vänta… sa hon.
Jag väntade medan hon grävde djupt i sin jackficka och undrade vad hon skulle hala upp här näst. Medan hon rotade vidare pekade hon med andra handen längre ner mot gatan.
-Kolla, där står min jävla looser till son!
Jag tittade åt hållet hon pekade. Där stod en grabb som kanske var 15 år och skruvade på sig och halvgömde sig bakom ett träd. The other way around kanske…
-Här! Sa hon plötsligt och pangade ner en kupad hand på mitt bord så ölen höll på att välta. Jag satt och tittade på fyra godisar. Två syrliga, en lakritsbit och en mycket passande skumbit i form av en vampyr-tandrad. Godisarna var lite skamfilade och ludd från den undre världen djupt ner i hennes jackficka satt fast här och där på bitarna.
-Oooh tack! sa jag så vänligt jag kunde utan att behöva spela överraskad.
Jag tittade lite till på göttorna och sen tittade jag på henne, men framför mig var det tomt. Hon hade redan börjat klampa iväg med sin jättestora sportbag på axeln. Rakt mot sin looser till son som motvilligt lämnade sin trygga plats bakom trädet.

Nu är ta mig fan våren på gång, tänkte jag. Men man skulle ha ett par solglasögon så man slapp gå runt och le på stan hela tiden.
Jag tog en svalkande klunk på bärsen. Den satt pangig kula pistolmynningen.

Dålig människa – Rädda barnen

Var ute på stan på ett ärende för nån vecka sen.
Solen flörtade ner min ögon så jag knappt inte såg någonting. Det klev fram en tjej till mig med en ajpäd och en tennisboll i handen. Vad är det här för ledsam möhippa, tänkte jag. Själv bar jag på en syltmunk och en prickig keps, eller faktiskt inte.
Hon sa att hon klev fram för att jag hade ett så härligt leende och såg så glad ut.
Jag tackade henne så mycket men insåg genast att det var fusk och illusion från min sida på samma sätt som det var fusk från hennes sida. Att hennes ärende var ett annat än att stå och berömma mitt fantastiska leende.
-Jag log inte, sa jag. Jag grimaserade för att jag fick solen i ögonen.
När jag hade fått berätta det så kom ett ett leende på riktigt.
Hon började berätta om sin tennisboll och att den kostade 7:50. Lika mycket som en banan, en halv kaffe eller en chokladbit. Hon undrade vad jag hade valt.
-Jag har choklad hemma och jag dricker bara hela koppar kaffe, så jag väljer bananen om jag får sitta ner för jag tycker det ser så jävla töntigt ut när folk går och äter banan.
Hon berättade att för en banan om dagen så får ett barn gå i skolan en dag. Var denna bananskola låg lät hon vara osagt.
Jag läste Rädda barnen på hennes namnskylt på bröstet. För 31 bananer i månaden eller 62 bananer, för jag tyckte hon räknade lite högt angående bananpriset, så får ett barn en skolgång. Jag sa som det var att jag inte var en kosingknös för tillfället och hon godtog mitt svar utan att tjata.
Hon frågade till slut om jag hade varit med i rädda barnen tidigare. Det har jag ju och det tyckte hon var bra.
Var på väg att berätta om den där gången som jag inte hade sovit på en vecka och skrev på som månadsgivare med 500 spänn i månaden som var det högsta beloppet man kunde välja. 200 kronor hade den där jeppen föreslagit, vilket jag tyckte var rena tramset.
-Vad är det för snåljåpa-stil! tyckte jag. Ska man skänka ska man göra det ordentligt.
Fick ringa några dagar senare och säga upp min givmildhet.
-Kan du skänka lite mindre i månaden tror du då?
-Nej, jag har inte råd…
Dålig människa javisst. Det bästa av allt var att det var jag som gick fram till honom och inte han till mig, så brukar det ju annars vara. Och så kan det gå när man är sömnbristad i en vecka.
Detta tänkte jag alltså berätta för henne när hon frågade om jag hade varit med i Rädda barnen tidigare.
Lät bli. Gick vidare med mitt fuskleende och hittade en uteservering med sol och skänkte 48 kronor i utbyte mot en öl.
Dålig människa.

En dag när jag får råd skall jag skänka 62 bananer.

Hur många öl blir en banan, eller jag menar hur många bananer blir en öl?