Ett besök hos läkaren.

Har varit hos läkaren idag och kollat om man kunde amputera bort huvet. Känns som jag har tänkt klart. Kanske kunde donera hodet till ett museum för förvirrade svear, götar och gutar.
Nej, så var det inte. Kan ni begripa varför jag måste skoja till det för jämnan, med eller utan alkohol, med eller utan strumporna på?
Nej syftet med detta besök var att få tillskansa mig lite insomningspiller. Sömnen eller snarare insomningen häckar med någon annan någon annanstans. Inte hos mig iallafall.
Det kan ta från en till tre timmar innan jag somnar. När jag ligger och läser en bok så kommer jag på mig själv att jag plötsligt ligger och blundar. Det är ju svårt att läsa då. Då läser jag tre meningar till och kommer på att jag blundar igen. Den där proceduren kan upprepa sig tio gånger. Jag släcker lampan och lägger mig till rätta. 30 sekunder senare är tröttheten som bortblåst. Sen ligger jag där vaken som en sprallig hingst.

Ah, du tänker mycket!? sa den kvinnliga läkaren som var vacker och någonstans från Mellanöstern.
Ja, det är klart jag gör, svarade jag. Idag verkar det populärt att inte tänka och det finns väldigt många som inte tänker alls, så jag har tagit på mig det ansvaret.
Hon undrade vad jag trodde var huvudorsaken till att jag inte somnar. Eftersom jag knappt vet själv och att det alltid varit så här i perioder så visste jag inte riktigt vad jag skulle svara. Jag gav bara ett exempel att om det till exempel börjar klia i en tå så vet jag att jag inte kommer somna. Att jag blir rastlös och sprattlig. Jag insåg genast hur dumt det lät.
Varför kliar det i tån? Har du eksem? undrade hon på rekyl.
Nej, nej, nej, svarade jag med samma rekyl.

Nåväl det rådde inga tveksamheter att jag behövde mina Imovane. Av bara farten slängde hon med en näve Atarax i gottepåsen också. Det dämpar ångest och oro berättade hon när jag såg ut lite som ett frågetecken. Hon läste mig som en öppen bok eller efter omslaget på boken. Propavan och Theralen gillade du ju inte, mumlade hon för sig själv som jag kunde fått med det också om jag ville. Godis i lösvikt…

När jag kom hem läste jag om Atarax. Det är även ett läkemedel som lindrar klåda och eksem. Eksem på tå…som jag inte har.

Några ord om njutning. Det där ordet som försvann från vokabulären.

Har nu suttit och stirrat på skärmen i tjugo minuter. ”Skapa nytt inlägg” står det. Men jag försöker väl för helvete!
Kaffet smakar rost. Det bubblande vattnet smakar saltvatten och ciggen skapar en sandstorm i munhålan.

Jag och syrran satte oss i en park i veckan. Med medhavd matsäck i flytande form omgivna av kylklampar. Det kan man göra om man vill ta en cigg till bärsen. Mycket trevligt faktiskt. Dök inte upp en enda tjackis eller kriminell eller polis heller. Det får man faktiskt ännu göra göra i detta land. Sitta i park alltså och leka skorsten. Fast snart kommer väl Annika Strandhäll med sina breda käft och allväders-stövlar klampande och sprutar ner en med brandskum.
Sen gick vi ut en sväng efter den där parkstunden…
Annars handlar det väldigt mycket om rökförbudet nu. Ungefär varje gång man reser sig upp från uteserveringen för att gå till andra sidan gatan för att tända en cigg. För då kommer det ofta nån tomte och hakar på och finner mötet öppnat för diskussion. Kan känna mig rätt färdigpratad på den där punkten.
Jag saknar inte att sitta och bälga i mig oresonliga enheter bärs och streckbolma röksignaler en hel kväll på en uteservering tills man är en tokig pajas. Nej, det jag kommer sakna är det lilla och enkla. Som den där sköna lunch-seansen. Man käkar. Man känner sig mätt och förhoppningsvis nöjd över att maten smakade fab (or not). Sen tar man med sitt kaffe ut och tar en välförtjänt cigg och kanske tänker: ”Fan jag kanske älskar världen ändå?!”
Eller när man har sprungit runt på stan. Svettats och svurit och bara hatat allt lite lagom. Man har provat byxor och svettats och fått en nysattack i provrummet. Man har kämpat sig upp för en backe som borde planas ut. Man har beblandat sig med primater. Man har plågats och grillats i en ilsken sol. Man har krigat med getingar. Man har gråtit med ena pungkulan i kläm. Då, och just då har man gjort sig förtjänt av en stund njutning. Man går in på närmsta sylta. Sen sätter man sig där på uteserveringen och tar en klunk av sin vackra öl och tänder en cigarett och dagen vänder till något bättre och man njuter av stunden så man blir blöt i ögonen.
Detta saknar jag redan…
Den där eftermiddagsölen som man kunde se mig dricka på en uteservering tas nu på balkongen i väntan på att en granne endera dag ska låtsashosta högt med öppet fönster för att sen tjonga igen det så hela huset rämnar.

Och just det…njutning är ju inte något som står så högt på listan längre i detta avlånga fjantland.
Att ha det gott. Det är gott att ha det gott, brukade vi säga när vi knäckte första bärsen och tog ett fett bloss.
Ordet njutning (eller begreppet njutningsmänniska) försvann i samma stund som medvetenheten slog knut på sig själv. Alltså det är inget fel att vara medveten, men när man aldrig får utdelning i form av något slags njut mer än lite smält smör på broccolin på fredagen då kan jag tycka att det är dags att bädda om…så att säga.

Men nu skiter vi i det här. Jag och syrran säger mer ofta en nånsin att vi måste flytta härifrån snart. Någonstans där vi kan ha det gott. Och då pratar jag nödvändigtvis inte om rökförbudet. Nej någonstans där skitnödigheten inte har strypt njutningen och där civilster inte i varje stund är självutnämnda poliser.
Fast det kanske är en utopi?

Får man göra som man vill på saturnus?

Tjuven.

Det är mycket med klockor nu.
Skönt att jag har hittat ett substitut för allt knulla som annars brukar rasa över mig.

Var nere på Kjelle och Kompanius tidigare. Var tvungen att inhandla lite IpaClean som jag brukar tvätta klockdelar med i min lilla gölliga UL-tvätt.
När jag hade betalat så gick jag iväg en bit för att stoppa ner den ordentligt i tygpåsen. Jag ställde mig vid en hög bordsfläktar. Lade upp påsen där och placerade Ipavätskan längs östra väggen i tygpåse, tittade åt söder, kliade i den norra näsborren, bögade lite med den norra pungkulan. ”Böga med mig” sa den och jag är ju faktiskt rätt ödemjuk och inlyssande. Alltså var i helvete försöker jag komma????

Jag traskade ut därifrån. Glad som en burrig gök. Efter kanske fem meters promenad ropade någon efter mig. När jag vände mig om stod expediten där. Tänkte att jag hade glömt mitt kort igen, vilket säkert har hänt fyra gånger den sista månaden.
-Ursäkta vad stoppade du ner i väskan?
-Va? Jag visade honom väskan och sa att jag stoppade ner min IpaClean.
-Jaha okej.
-Ja, vad trodde du jag stoppade ner?
-Haha, nej jag trodde du stoppade ner en fläkt.
-En fläkt?
40x40x50 cm. Rakt ner i tygpåsen. Poff, så bara. Hur fan tänkte han där? Jag går väl inte runt med en soppåse på axeln?
-Du, om den hade fått plats så hade jag stoppat ner den direkt! berättade jag för honom.
Han log. Jag log…
När han hade hunnit några meter ropade jag efter honom:
-Sen hade jag tagit en under armen också, för man vet aldrig när värmen slår till!
Det log han knappt alls åt.
Man kan väl få skoja lite med de som man tror skojar med en?

Kanske skulle bli yrkestjyv. Det är ju aldrig för sent för att byta karriär.
Från pangig sköjare till hedersknyfflig tjuvajävel!

En trevlig krönika om rökförbudet.

Ojdå, det var ett tag sen jag skrev här, om man borträknar mina fantastiska inlägg druckna efter tio öl.

Såja, nu slipper ni läsa fler inlägg som börjar med ”sitter på en uteservering och tar en bärs. Därmed är mina betraktelser från desamma över.
Ja jag tänker på rökförbudet…
Kanske börjar inläggen med ”sitter på en bänk och dricker en festis och tar en cigg”. För på bänkar i park och på gata får man röka.
Det gjorde jag förra veckan förresten. Jag hade tagit en promenad och fick syn på en bänk. Jag satte mig och sträckte ut benen. Flera bänkar på rad och inte en enda sittande människa. Perfekt för en cigg, tänkte jag. Efter kanske tre bloss kom en Vasastadskvinna gående (Detta såg jag såklart på hennes klädsel och uppsyn. Det var bara de fem skotska terrierna som saknades). När hon kom närmare mig tittade hon mig ögonen. Jag tittade tillbaks. Sen tittade hon på ciggen i min hand. Sen tittade hon på mig med avsky och ögon som om hon tyckte arkebusering var det enda straff som var nog för mig. Vet du inte lilla tantjävel att jag kan skicka dig över muren här bakom, tänkte jag. Allt handlar om ork bara.
I begynnelsen av min promenad traskade jag runt med en cigg. Jag lyssnade på pippijävlarna och räknade får i mitt huvud där jag gick och nynnade på ”Släpper du en plupp så kommer det nog en till”, en slagerdänga från 1958. Hur som haver för bövlars hilvidi! På denna korta promenad möttes jag av två olika personer som låtsashostade när de gick förbi mig. Då skall det understrykas att vinden inte var sugen på att blåsa åt deras håll. Dagen innan stod jag och väntade på bussen tio meter från hållplatsen vid en utplacerad soptunna med askfat. En kille i glasögon och tofs och rollspelsmage viftade hejvilt med ena armen framför sitt fejs när han gick förbi med lika överdrivna gester som han troligtvis har när han klär ut sig till en tröttsam Robin Hood på sina rollspelsweekends i den glesa tallbarrskogen. Kände mig genast trött och uppgiven. Människor som går runt och som …
Nästa människa som demonstrativt vill visa sitt avsky för mitt beroende utan att bli drabbad av själva röken för att bevisa sin ståndpunkt kommer jag gladligen vilja svarva ner i närmsta soptunna.

Tidigare i veckan gick jag och syrran och tog några bärs i det nu rådande rökförbudet. Resultatet var en Andra långgata med uteserveringar som var helt tomma. Den gata som troligtvis har flest rökare per meter och centimeter i kubik. Här och var stod en och annan och rökte mitt på gatan, där bilarna kör, med osäker blick utifall att de gjorde några överträdelser. Och ja, precis som alla har förutspått så såg gatan tio gånger jävligare ut vid kvällens slut med nedskräpning av fimpar än det gjort förr, eftersom alla askfat är bortplockade. Utanför Tullen promenerade folk fram och tillbaka som ett gäng med Baltazar medan de blossade på. Säkerligen i osäkerhet var man kan stå eftersom det i den korsningen krogentreer överallt. Det hela såg ganska löjligt och desperat ut. Och lycka till (och det säger helt utan minsta gnutta av sarkasm) alla som vill njuta av sin fina fisk på uteserveringen när det står ett gäng och blossar på andra sidan gatan och vinden och röken kopulerar med varann och uppsöker edra näsborrar.
Allt medan rökaren känner sig som ett äckligt utpekat svin. Men det är väl precis så hon vill ha det. Den där Annika Strandhäll som sa att ”rökning passar inte in som norm i dagens samhälle!”
Jaha? Så nu är man alltså inte normal så länge man är rökare? Och detta har en bredläppad hagga bestämt som borde sticka sig en onepiece med tyngder i och ta sig en simtur på djupt vatten…
Är hon socialminister eller självutnämnd gud eller?
Fyfan.