Tillfälligt avbrott.

Fantastisk låg idag. inte det minsta fantastiskt med andra ord. Det bara kom över mig för en stund sen någonstans mellan att jag öppnade kylskåpet och fick se en ledsen tomat och sen lyfte upp locket till toasitsen. Som en sprucken påse skit rakt i ansiktet.
Förr i tiden kunde det där tillståndet göra fälleben på en när man minst anade. När man rättade till kalingarna i kön till uttagsapparaten. Eller hörde en tråkig människa säga något obarmhärtigt tråkigt. Eller så kom det bara över en som en blöt, kall handduk inuti bröstet någonstans i själshöjd helt utan anledning. Dag eller eftermiddag. I stekande solsken eller i stänkande regn.
Inte lika ofta nu för tiden. Förr brukade jag skriva om det. Numera låter jag bli. Med andra ord går det alldeles utmärkt att se det här inlägget som ett undantag. Under tiden tar jag en klunk av ölen i ett försök att ruska av mig diverse demoner.

Förkylning och makaroner

Blev sjuk förra veckan . Lagom sjuk eller kraftigt förkyld. Inga överdrivna excesser i form 68 grader feber eller att delar från näsan lossnade. Rinnande näsa, ond och bråd death metal-hals och jävligt trött och matt. Under dessa fem dagar så flåsade jag mig till mataffären två gånger. Jag lade ner saker i min korg. Medan andra flåsade sig upphetsade över stjärnfrukter och fryst helgklubba så intog jag formen av död vandrande man som måste äta för att inte dö helt och hållet.
Annars har det varit hemskt mycket serie. Samma serie fast jättemånga avsnitt. Ligga ner, ligga ner, ligga ner och bara ibland hurtfriskt sitta upp och blänga. Kan man ligga upp och stå ner förresten?
Har haft oturen att överlag sova ganska dåligt också. Jag vet varför, men det orkar jag inte snacka om…annars kan ju det vara själva sinnesfröjden med att vara sjuk. Att sova i överdivna portioner med överdrivna proportioner.

Drömde en febrig mardröm också. Drömmar som utspelar sig på höga höjder har börjat dyka upp och återkomma. Att balansera med en fot på spetsen av ett kyrkton. Eller att stå på ett fönsterbläck på högsta våningen utan att kunna ta sig därifrån. Det slutar ofta med att jag tar ett jättekliv. Antingen så kan jag ta rejäla månsteg och landa på en annan byggnad eller så ramlar jag rakt ner. Då vaknar man ju såklart. Svettig som ett svin. På loftet som är onormalt högt för att vara en säng. Drömde fönsterbläcksversionen denna natt. När jag somnade om befann jag mig i en dröm där jag låg nerbäddad i min säng. Madrassen svävade fritt på några meters höjd utomhus. Genom parker och huskvarter. Jag gled förbi folk som kämpade med sina promenader. De försökte sträcka sig efter mig, men jag gled bara vidare. Ibland slöt jag ögonen och höll på att somna. jag drömde alltså att jag höll på att somna… Lugnet och harmonin i drömmen var total. Jag tänkte att jag alltid skulle glida runt sådär…men sen vaknar man på loftet som man alltid gör förr eller senare och det knakar både i ben och trapp när man åter står förvirrad där på golvet.

Var på Willys för en stund sen. En morsa frågade sig själv eller sin unge: Men var är havregrynen? Då började ungen stortjuta och skrek att hon ville ha makaroner. Hon skrek det gång på gång. Jag vill ha makaroner!
Tänkte att det rådde ransonering i den där familjen eller att makaroner ansågs som väldigt onyttigt. Modern ignorerade ungens tjutande och fortsatte leta efter havregrynen. Tror aldrig jag har hört en unge skrika i vånda efter en basvara. Problemen brukar väl uppstå när man passerar godisavdelningen?

Två taxichaufförer och lite annat löst snack.

Jaha, det var den ledigheten.
Först var det jul. Två rundor sill, snaps och julöl. Kalle Anka och Karl Bertil, punsch till kaffet och julklappsöppning. Allt lika obligatoriskt som trevligt. Och sen en minitaxi hem med alla klapparna och en stunds reflektion med glögg.
Förrförra julen åkte jag hem med en taxichaufför som hatade julen. Det började med att han såg att jag hade massa klappar med mig, vilket han kommenterade bittert. Sen gick han genom allt han hatade med julen. Gemenskapen tyckte han mest illa om. Han hatade julgranen och kulorna som satt i den. Han hatade tomtar och skinka. Hela tiden satt han och suckade och skakade på huvudet. När jag klev ur taxin höll jag på att säga God Jul till honom, men jag var rädd för att det skulle bli handgemäng.
Den här julen åkte jag hem med en taxichaufför som kan ha varit det mest positiva däggdjur jag åkt med. Han kastade konstant ut positiva kommentarer. Hur underbara kunder han körde och hur mycket han älskade att sitta bakom ratten på julafton. Om hur fint vädret var, trots att det var mörkgrått och regnade och blåste och var svinkallt. Jag behövde inte säga någonting. Det positiva snacket flödade bara vidare. Ändå var det något som gjorde att han kändes ensam och ganska deppig. Strax innan vi var hemma berättade han för mig att han alltid är så här positiv och att han är positiv som människa och att man aldrig ska klaga på något. Jag sa väl något i stil med att det var väl bra eller nåt. Då svarade han att det var ganska jobbigt att vara så positiv hela tiden. För att vara honom så lät det plötsligt väldigt negativt. Resten av resan satt vi tysta lite som att han hade sagt färdigt det han skulle säga och som vi aldrig hade pratat med varann.
Jag sa inte God jul innan jag stängde dörren den här gången heller. Man vet aldrig när det snäpper till för folk i huvudet…

Ja och så var det nyår då…vilket jag sket i. Syrran började med att skita i det. Hon började prata om pyjamasbyxa och om pizza. Så jag började tänka på mina mjukisbyxor och mina tofflor som jag har när jag går ut på krogen och sen tänkte jag på den gången jag åt glass som smakade gammal sula och när jag var femton och låg med mig själv i garaget…yyyyeah!
Över mjukis och pyjamasbyxans dal så blev det så. Min största ansträngning var att gå ut på balkongen vid tolvslaget och kolla in raketerna. Fick dock gå in ganska omedelbart igen, eftersom det var någon som runt hörnet smällde av bomber så det uppkom sprickor i ringmuskeln. och så blev man ju klart nervös för att raketerna skulle sluta sin färd i mina fantastiska mjukisbyxor…så jag gick in och la mig i soffan igen för att förbereda mig mentalt för ett nytt år fyllt till bredden med gäck och jävelskap.

Trodde jag skulle bli utvilad av de här två veckorna med ledighet. Man skulle istället kunna tro att allt kunde vara krogens fel på gammalt klassiskt maner eftersom jag nu inte är utvilad, men där har jag inte varit i någon större utsträckning. Däremot har jag haft ont. I ena armhelvetet. I axeln, överarmen, underarmen och ibland handleden. Ibland har smärtan klättrat över i andra armen. Jag har varit hos sjukgymnast och fått övningar, men jag tycker det har hjälpt föga. Det går inte att sova någon längre stund på den sidan. Och på andra sidan har jag spiken i höften. Och lägger jag mig på rygg då snarkar jag. Kvar finns att ligga på mage som en valross. Men jag är ingen valross, så det är ganska uteslutet. Och man blir trött av att ha ont. Och man blir trött på att ha ont. Och man blir trött av att inte få sova ordentligt för att man har ont. Därför sover jag stående, lutat mot en av pelarna under loftet. Nej men det finns snart inte mycket mer att välja på.
För några dagar sen brände det även till i ryggen när jag skulle sätta mig. Förstod innan jag satt mig ner att det redan var kört…och den smärtan har hållit i sig sen i lördags. Fan det var inte länge sen man var vig så man kunde stoppa tårna i munnen. Varför man nu skulle göra det?

Nu skall jag sätta mig och hålla på lite med en klocka. Ett franskt urverk som bråkar och är tillverkad av en full fransos utan barn och fru, men med fickorna fyllda med visare.

Var hälsad 2020. Må du lite hygglig ibland.