Spårvagnskontrollanter

Som fattig student med klumpfot och för tillfället taskig frisyr och en stundom värkande högerarm, så brukar jag ibland, alltså inte alltid (om nu någon moralko eller moralkossa skulle få panik), tjuvåka på buss och spårvagn lite kortare sträckor. Detta är varken något som gör mig mindre nervös eller stolt i mitt röda hjärta som sitter till vänster…men jag ska betala dubbelt upp, för dubbla säten när jag har blivit en hederlig arbete med mössan i hand.
Så i fredags efter skolan så hoppade (det där med att hoppa kan ju alltid diskuteras) jag på en buss vid Kungsportsplatsen efter att jag hade köpt tobak hos Gule Knut (Brune Bengt extraknäcker där ibland när han har lust). Jag hann åka en hållplats. Vid Valand klev det på en så där åtta kontrollanter och jag klev av obemärkt med massa och pöbel i fredagsgyttret. Jag var trött och ville bara komma hem. Sen kan man ju inte säga att de är så svåra att upptäcka. Alla har svarta vindjackor med klatschig Västrafiklogga på ryggen och det värsta av allt: Alla har vita kepsar! Va? Dessa vita kepsar lyser inte bara avslöjande i det färglösa och grådassiga Göteborg utan det plockar även bort allt som har med någon slags auktoritet att göra eftersom hela gänget ser ut som en förväxt dagisklass.
Nåväl. Jag ställde mig lydigt och väntade på nästa buss. 10 minuter… Jag såg mig själv i pyjamasbyxa drickandes kaffe hemma i köket medan blåst och regn piskade sönder mänskligheten. Sen kom jag på att jag hade tvätt-tid, vilket drog ner markören på mysskalan väsentligt.
När bussen kom ställde jag mig lydigt bredvid dörrarna och tittade på de som ställde sig framför dörrarna. Jag kom på först och fick därmed välja plats eftersom jag hade gjort rätt. Jag valde den bästa platsen för att hålla utkik om kepsgänget åter skulle dyka upp. Jag drog ner dragkedjan på jackan och rättade till rumpen, stånkade ut. Skönt! Och där mitt framför mig lite längre fram i bussen stod en hel familj med kontrollanter i sina vita kepsar. Jag reste mig lika fort som om någon hade kissat på sätet och vätan hade nått mig och traskade rakt ut genom dörrarna precis innan bussen hann åka. Med adrenalinet sprutande gick jag rakt in i klockaffären som ligger alldeles vid hållplatsen och köpte ett batteri. Jag visste att jag behövde det till en klocka där hemma.
-Ett LR44! hojtade jag ut som om det gällde livet ELLER döden.
När jag kom ut igen så kollade jag när nästa buss skulle gå. Fyra minuter verkade resonligt. Å andra sidan är jag ju inte född med en toalettsits runt halsen och kunde därmed räkna ut de säkert skulle stå redo på nästa hållplats med sina löjliga kepsar. I övrigt började det hela kännas totallöjligt. En överdiven kamp för att slippa köpa en biljett för 30 kronor, speciellt när klockbatteriet kostade 50 kronor. Fast nu hade jag bara 24 kronor kvar på kontot och jag orkade inte föra över pengar och greja!
Jag bestämde mig för att traska upp till nästa hållplats för att se om keps-klubben stod redo på plats…och där stod de i en ring och tjoade och skrattade åt något suspekt. Precis när jag passerade kom det två bussar samtidigt som åker förbi mitt hem. Jag stannade och kollade hur de tänkte lösa uppgiften. Den ena bussen körde runt Korsvägen och den andra genom Johanneberg. Alla klev på genom bakdörrarna på den första bussen. Märklig teknik kan jag tycka asså. Lite som att trycka ut fuskåkarna genom framdörrarna. Sköter de verkligen sina jobb som de ska eller ska man behöva gå fram och berätta fördem hur man sköter sitt jobb? Funderade på att springa fram till den andra bussen och kasta mig in i den kepsfria miljön. När den dock åkte iväg såg jag att det stack upp små vita kepsar från de låga sätena även där. Har nog faktiskt aldrig sett en sån kontrollantrajd innan.
Gav upp och bestämde mig för att promenera hem. Det är ju kul att promenera. Speciellt när det är fredag och motvinden bjuder på en känsla av 17 minus och det är uppförsbacke hela vägen. Det är kul. Lite som en utmaning kan man säga.
När nästa buss passerade stack det upp massa kepsprydda skallar även i den bussen och på nästa hållplats…det ska vi ens inte prata om. De stod iallafall där och älskade världen på ett helt annat plan än jag någonsin gjort.
Kanske alla var på väg till en gigantisk personalfest med gratis sprit och varmkorv. Kanske de firade den internationella keps-bytardagen. Fan vet…

Jag var ju som sagt var bara på väg hem.