Ett besök hos platsförmedlare Peter.

Jag skulle ju berätta om när jag var på arbetsförmedlingen sist. Var som sagt där i Onsdags.
Har aldrig tidigare möts av en sån tom Arbetsförmedling tidigare. Jag välkomnades av tre platsförmedlare samtidigt i éntren. De slogs om mig. Vem som skulle få äran att ta hand om mig. När en utav dem till slut ”snodde mig” och vi gick iväg till hans kontor hörde jag bakom ryggen hur en kvinnlig arbetsförmedlare mumlade:
”Jaha nu tog han den enda kunden.”
Jag hade gått dit för att skriva in mig. Igen. Jag hade blivit avskriven som arbetssökande av misstag. Ett misstag kan till exempel innebära att man har glömt att skicka in ett brev i tid där arbetsförmedlingen frågar om man vill stå kvar som arbetssökande trots att man aldrig påstått att man inte vill stå kvar som arbetssökande…
Han presenterade sig som Peter och bad mig att sitta ner. Han började ställa frågor om vilka jobb jag sökte och hade sökt, samtidigt som han knappade loss på sin dator. Mellan varven sa han till mig att vänta lite så han kunde knappa klart. Jag satt där och väntade lite. Sen frågade han fler saker och knappade lite till.
Jag sa till honom som det var. Att jag har fastnat på mitt jobb. Att jag mest söker utbildningar och att jag inte vill jobba mer som personlig assistent. Jag berättade vilka utbildningar jag hade sökt, eftersom han frågade. Han gav mig lite handfasta tips att tänka på, som var ganska okej när man ska söka och välja utbildning. Han frågade vad jag ville bli. Vilket jag tyckte var en ganska djärv fråga till en klient som är 41 år gammal. Jag sa till honom att jag kunde tänka mig att bli lite allt möjligt. Gå en utbildning som leder till ett jobb som det känns allright att gå till. Utan att vomera.
Jag tillhör den del av min generation som inte behöver självförverkliga mig själv eller skratta ihjäl mig på mitt jobb. Det gör jag bra på egen hand. På min fria tid. Jag jobbar, kniper käft och gnäller inte över att jobba. Jag bara gör det, så länge det inte tar livet av mig. Det finns nämligen en huvudanledning till att jobba. Ty, att tjäna så man klarar sitt uppehälle och kanske där utöver. Något som verkar glömmas bort ganska ofta. Dock, kanske inte som personlig assistent. Eftersom jag har fastnat på mitt jobb.
Just det där att jag hade fastnat på mitt jobb fick HONOM att fastna lite grann.
Han slutade knappa på datorn och tittade på mig. Sen sa han:
”Du ska vara glad att du har fastnat på ett jobb, just som personlig assistent.”
Jaha? tänkte jag.
”Det finns många värre jobb att fastna på!”
Jaha? tänkte jag igen och började tänka ut jobb som jag inte skulle vilja fastna på. Hmmm… Latrintömmare kanske?
Han avbröt mig i gissningsleken och började rada upp jobb som enligt honom själv verkade vara förenade med total ångest och död att fastna på.
”Tänkt dig att fastna på ett lagerjobb till exempel. Resten av ditt liv?!”
”Jooo…”, sa jag och tänkte efter eftersom jag har haft en del lagerjobb genom tiderna.
”Eller som städare.”
Jag sa ingenting. Han tittade plötsligt ner i bordet och sa med låg och ledsen stämma, så det knappt var hörbart:
”Eller som platsförmedlare. Det är heller inte så roligt alla gånger ska du veta…”
Jag trodde inte mina öron riktigt. Han gaskade upp sig ganska fort. Harklade sig lite för att välkomna mig tillbaka i rummet efter att få ha tagit del av hans svåra värld.
Han gav mig lite mera tips om utbildningar för att släta över den lite märkliga stämningen som pyrde på kontoret…
Vi skakade hand och jag tackade honom och lämnade honom i hans kontor med en osäker känsla av vem som egentligen hade fastnat på sitt jobb.
Jag eller Peter Platsförmedlare?

3 thoughts on “Ett besök hos platsförmedlare Peter.”

  1. Kanske skulle Du och Peter Platsförmedlare byta jobb med varandra, då hade Ni fått Ny vy på saker och ting =/

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.