På sträckbänken.

Sitter och dricker en kaffe på Jungans. Skall jobba första helgen efter semestern. Ta mig till giljotin.
Provjobbade igår för personliga assistent-jobbet jag har sökt. Han verkar vara en skön snubbe. Tyckte det funkade perfekt och det kändes som vi klockade fint med varann. Dessutom verkar schemat perfekt. Knappt en kvarts resa till jobbet istället för en timme som jag har nu.
Allt gick fint som sagt, fram till den sista kvarten när vi skulle sätta oss och gå igenom uppsägningstid och lön. Jag hade hunnit bli lite trött och flummig då. Av dålig sömn och efter att anspänningarna hade släppt. Jag blev lite väl avslappnad, hemmastadd och lite väl mycket mig…om man säger så.
Gav ett tveksamt intryck när jag fick frågan om jag kunde ta några extra pass innan uppsägningstiden på mitt jobb hade tagit slut. Skötte lönefrågan okej, eftersom jag inte kunde göra en lönedump, tillbaka till en lön som jag hade år 2005. Det skulle inte kännas bra. Mer känslomässigt än ekonomiskt, vilket de förstod. Sen, för att samtalet bara rullade vidare började jag berätta om vår feta julbonus som delas ut på mitt jobb varje år. Nu menade jag såklart inte att de skulle ge mig julbonus osv. Man kan säga att jag borde lära mig att hålla käften ibland. Ta mig till ättestupan.

De skulle höra av sig igår eftermiddag eller absolut senast under dagen idag. Det stod mellan mig och en annan kille som sades vara trevlig. Som var arbetslös och som inte behövde löneförhandla och som kunde börja jobba på stört… Kanske han även höll sin käft stängd när det krävdes.

Nu är klockan halvtvå. Jag har börjat jobba. Fortfarande ingen som ringt. Känns lite som det är kört.
Ta mig härifrån, till ett land där alla bär fula hattar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.