Peter Criss-biografin. Igen.

Läser fortfarande Peter Criss-biografin. 

Nu har han precis fått sparken från Kiss. I boken alltså. Då gråter han massa och fattar inte hur människor kan vara så onda. Samtidigt gör han allt för att själv få sparken eftersom han är så jävla trött på Paul och Gene:s spårvagnskontrollant-stil. De där två typerna verkar ärligt talat vara riktig manipulerande sweinhonds. Sen är han ju helt paj på kokain vid denna tidsperiod. 

Det urartar live också några gånger. De har alltså börjart hysa sådan avsky mot varann i bandet att de ens inte klarar att dölja det live. Criss spelar för fort i någon låt. Paul Stanley ställer sig demonstrativt bara för att göra bort honom inför publik och gestikulerar att han skall sänka tempot. Då sänker Criss tempot i låten i ren överdrift bara för att jävlas. Tempot går så långsamt att låten inte går att spela. 
När Peter Criss sätter sig för att sjunga Beth längst fram på scenen så ställer sig Paul och Gene framför honom så han inte syns. Sen när konserten är slut kastar Criss ut sina trummstockar som vanligt.  Men istället för att hiva ut dem i publiken kastar han dem i huvudet på Gene. De träffar så bra i bakhuvudet att Gene håller på att svimma av smärta. När sen Peter sitter backstage kommer Gene in och sparkar Peter hårt på smalbenet med sina spikskor och säger till honom att aldrig mer kasta stockar på honom. När de sedan kör extranummer så är smalbenet helt uppsvällt. Efter extranumrerna kommer Peter in i Gene:s rum och hotar honom med livet. Sådär håller det på. Ända till Peter Criss blir sparkad. 
När de väl inser att de inte får tag i en ny trummis för kommande turné ger de Peter en ny chans att komma tillbaka till bandet. Han dyker upp helt kokainnojig på genrepet och med ett notställ med jazzrytmer. Så fort de ska öva Kisslåtar börjar han spela sina nyinlärda jazztakter. Ingen klarar att hänga på. De lämnar honom i replokalen och Peter gråter floder. 
Igen.
Det hela är väldigt dramatiskt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.