Ett inlägg i vidrighetens tecken.

Jobbat helg. Tar nu igen mig med en bärs på sejdeln. Det är min tur nu. Sovit fyra timmar per dygn de tre sista dygnen. Jobbat tio timmar per dygn de tre sista dygnen. Otroligt kass kombination. Sett spöken visa rövhålet i sömnen. Alltså i min sömn. Spökerna var vakna och hade dålig andedräkt och såg ut som uppbrända Rickard Sjöberg-kopior. Vaknat i en pöl med svett, men eftersom jag numera har ett king size loft bäddat för två om hon skulle kliva in och ställa mitt liv på högkant, löser jag det hela genom att rulla över på hennes sida. Den torra sidan. Fram tills hon kommer hit för att stanna.
Igår kan ha varit en av de vidrigaste jobbdagar jag upplevt. Efter att väckt, klätt på och fått min brukare i soffan framför tvn vrålade han mig i fejset efter att jag upprepat hans kommando med en fråga bara för att försäkra mig att jag hört rätt. Händer inte så ofta, men jag kan lova att det inte är en bra början på en morgon. Med denna start i innerfickan kom den riktiga explosionen på eftermiddagen. Vi tjafsar nästan aldrig, men hans humör hade inte släppt. Snacka om att kasta fotogen, bensin och T-röd på elden. Jag försökte hålla mig lugn, men efter sista tidens påfrestningar var det svårt. Jag släppte lös. Jag gick ut i köket och diskade och svor. Han satt kvar där han satt, njae han ju inte så mycket val, och grymtade med det lilla av artikulerande han har kvar. Vi sa inte hejdå när jag gick. Idag har vi varit mycket snällare mot varandra…
Såg för övrigt Independence day i helgen för första gången i mitt snart fyrtio år långa liv. Kan lätt säga att det är den sämsta och vidrigaste film jag sett. En större karikatyr på USA:s redan uppblåsta ego har jag aldrig skådat. Då pratar jag inte den gemena amerikanen man träffar på gatan. I filmen är hela världen involverade och drabbade av det där jävla jätte-mongo-ufot. Att göra slut på det I slutet av filmen så ska jävlar i mig hela jävla världjäveln få veta att ”det var vårt land (USA) som räddade jorden från dess undergång”. Troligtvis för att rättfärdiga ”USA on tour” där det inte gått så bra.
Och för övrigt, nii är inget land era idioter, ni är en kontinent. Kan tänka mig att den här filmen var en stor inspirationskälla för hur ondska ska utplånas för George Junior Buske. Vidrig och komisk film. Komiskt är det när presidenten i filmen själv sätter sig i ett stridsplan med de klingande orden: (typ) ”I may be the president, but im a pilot. Lets kill this bastards.” Ha ha ha, Ja jädrans vilket skämt!
Har förövrigt köpt en ny kamera sen de där förbenade sugluvorna stal min. Känns grymt bra. Har redan tagit ett foto på mina stela strumpor, på en sovande alkis i en busskur i mockfjärd och en trebent hund som bar versease-handväska.

One thought on “Ett inlägg i vidrighetens tecken.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.