Sträckt nacke. Igen.

Sträckt nacken igen. Jag tror jag kriverar. Av trötthet, förbannelsen och smärtan. Sker ungefär en gång om året. Kraftigare eller lite lindrigare. Kraftigare: då brukar jag bryta ihop och börja gråta av smärtan. Som att föda barn. Genom nacken. Lindrigare: då gör det bara jävligt ont, det hugger till om man hostar, nyser, ryser eller råkar rycka till. Råkar man göra samma sak när smärtan är kraftigare skriker man eller börjar gråta varje gång. Ja ja, ni fattar… Nu är smärtan någonstans mitt i mellan kraftig och lindrig.
Är det inte nacken så är det ryggen. Verkar som det alltid ska vara så här. När jag tänker på det blir jag nedslagen. Om ni inte förstått det, så tycker jag extremt synd om mig själv för tillfället.
Sitter på Jameson och dricker en bärs med syfte att dämpa smärtan. Vet inte riktigt hur jag tänkte där, för det fungerar naturligtvis inte alls. Varje gång jag försöker få servitrisens uppmärksamhet för att få beställa en bärs till går hon bara förbi. Inte så konstigt.  Jag lyckas ju inte nicka åt henne. Då hugger det till. I nacken.
Fan!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.