Löv och löve.

Försökte mig på att skriva en vacker story om alla löv som fallit ner på gatan , efter att jag hade tagit några bärs igår. Det gick väl sådär.

”Det är löv överallt. Och över allt. På gatan. Vissa delar av gatorna ser helt blöta ut. Som om det precis har regnat. Det är dagg. Klistrig dagg som gör ett konstigt klibbljud under sulorna.
Man fortsätter att gå. Marken är plötsligt torr. Som om det inte har regnat. Att det regnar lokalt har man ju hört, men inte att det regnar enbart på en kvadratmeter.
Sen, mitt i det torra, ligger en svettig lövansamling. Man kliver på den. Plötsligt har man halkat eller brutit bäckenet när man parerar med det icke halkande benet.
Det är även denna årstid som västtrafik går ut och varnar i varje tidning och berättar att det kan komma sig att spårvagnarna har en sjukligt lång bromssträcka eller ingen alls och sen mejar spårvagnen ner ett gäng cyklister.

Allt hade varit mycket mer fantastiskt om det hade bara hade varit löve (love alltså) på gatorna istället. Inga halkincidenter. Väldigt få knäckta bäcken, inga benbrott itu-delade boråsare.

Bara en jävla tjosan lövestämning och ett jävla hånglande och knådande i lövhögarna på gatorna.

Peace, löv & löve.”

Ibland kan jag i efterhand skratta högt åt vad jag har skrivit. Vad annat ska man göra. Bli nervös och sinnesundersökas?
Nej, den stora, törstande poeten har slagit in ännu en spik i vedboden!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.