En rapport om ett allmänt tillstånd på Helleforsgatan 5C

Det såg ut som inbördeskrig här innan. Ifyllnad av mitt allmäna tillstånd. Disk, strumpor på golvet, ölburkar på diskbänken, tobak på golvet… Nu är allt skinande blankt. Om man tittar sig omkring ser det ut som jag mår bra igen. Saker är inte alltid vad det ser ut att vara.
Krogrunda på den långa gatan igår. På nian återfanns ett gubbgäng som diskuterade huruvida Arsenal fotbollslag bestod av bögar eller ej. Kände hur blodet började rinna uut genom mina öron. På sejdeln var vädret lite bättre. På Lönnmördaren var det burleskshow. Cylinderhattar, 30 lager smink, frackar, Alabama song och falsksång. Draperier längs alla fönster och en knackning på dörren för att vakten skulle öppna. 150 bagis för att få komma in på ett ställe där man har slösat bort en årslön. Jag och Em fick komma in gratis. Tjosan, ölen förrädiskt god, bara glada miner. En homosexeuell spårvagnschafför bjöd upp mig att dansa. Jag nöjde mig dock att vicka lite på höfterna. Jag blev kysst. En blöt på handen. En blötare i nacken. Synd att man inte är bög tänkte jag, men kanske kan bli? Em trodde att han tyckte jag var sexig på grund av min enorma manlighet. Jasså? Jasså? tror du det?

Nu… Minnerna finns. Finns inte ett litet skrymsle i denna stad där man inte hållit hand, skrattat, pratat, kramats, hånglat… eller grälat. Minnerna finns. Dom är många. Dom gör ont.Vissa värmer. Vissa smakar arsenik. Hade gärna varit en eremit om det inte vore för den där ensamheten som våldtar mig. Den kan utan förvarning komma över mig när jag diskar eller vänder på mig i sängen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.