Att åka på festival.

Har varit på festival i helgen. Del Mar på Asperö. Jag och Ed åkte ut.
Proffs som vi inte var kollade vi INTE upp båtförbindelserna till ön innan vi bestämde tid för åka ut. Vi stressade bara på på var sitt håll, sen sågs vi på Järntorget halvfyra…och båten gick inte förrän halvsex.
Det blev tre uppvärmningsbärs på Järntorgets brygghus i gassande sol och när det var dags att ta vagnen ut till färjan höll jag på att somna…stående. Stående hela resan medan unga och vitala små råttor slingrade sig runt så fort ett säte blev ledigt.

Åka båt, promenera till festivalområde, promenera till campingplats, leta upp tältplats, ta en bärs, sätta upp tält, gå på festival… Fantastiskt.

Jag hade bara käkat sen frukost. Hungern började småyla i magsäcken, men några bärs till kunde man nog få ner innan man åt.
Det serverades någon sorglig slags soppa i gulaktig ton och när jag väl hade bestämt mig för att äta hade maten tagit slut. Äh, några till bärs kan man väl få ner…

Såg ett sjukt bra band. Sudakistan. Enorm energi. Slafsigt och risig gitarrbaserad rock. Sångaren spelade på elplankan som om det var en akustisk gitarr. Utan plektrum. En sträng hade gett sig som gungade och petade den andre gitarristen i ansiktet hela tiden. De hade en percussionist som spelade med stockar på sambatrummor. Sjukt bra!
De var värda 382 kronor av biljetten som kostade 390 kronor.

Mer öl. Mer band. Snacka med diverse sköjare. Mer band. Mer öl…
Under Jonas Lundqvist spelning gungade golvet för att folk hoppade. Det här hoppande som uppfanns någon gång på 90-talet har jag aldrig förstått mig på. Det ger ju inget utlopp för själen eller kroppen eller förhöjer känslan av musiken. Helt poänglöst. Dessutom ser det ofantligt fånigt ut.
Nåväl, golvet gungade så man blev sjösjuk. Det kändes inte helt bra faktiskt, så jag sa till Ed att jag avvecklar mig själv härifrån innan folk ligger och krälar på varandra som krabbor, under scenen.
Jag gick ner därifrån och lät det hoppas vidare utan min upplyftande personlighet.

Det hade kommit ny mat. Jag såg vagnen rulla in. Körv me brö änna! Fan va gött tänkte jag. Lika bra och köpa loss ett gross på direkten.
När besökare fick reda på att det serverades kött kördes körvarna iväg igen. Vet inte vad jag ska säga riktigt, men jag var så hungrig att jag kunde sugit av varenda höt dög och knullat in mig in mig i högen med körvbrö på den där vagnen som försvann i fjärran.
När körven och Jonas Lundqvist hade spelat färdigt och Lilla Lovis hade spelat tre låtar ropades det ut i högtalarna att golvet på den gungande dansbanan hade knäckts. Jag hade alltså fog för min misstänksamhet. Thät fält gööd!
Tydligen har den där dansbanan stått där i decennium efter decennium. Sen kommer den hoppande klanen och skuttar sönder skiten på nolltid. Thänx for nöthin!

Jaja, dricka mer bärs, sen kom ny mat till slut. Någon slags risgryta. Helt fantastisk. En skosula med senap och ketchup hade också varit helt fantastisk according to my hunger.

Efter banden hade spelat klart gick jag tillbaka till tältet. För att kolla om Ed var där och om det fanns några bärs kvar. Där satt ett Ed och sköjade. Det återfanns även ett räligt par i tältet som vi hade stött på tidigare på kvällen och som levde på marijuana och sprit. De låg där i halvaket tillstånd på min sida av tältet och väntade på Herr Guddas förlåtelse.
Jag var tvungen att skälla ut dem. De blev nervösa efter en stund och pep ut därifrån medan Ed hävdade att jag även fick plats. Då var jag tvungen att skälla ut Ed lite grann också som hade tjatat på mig att jag skulle sova över istället för att ta sista färjan.
”Tack så mycket och Hejdå Johan!” sa paret när de försvann.
”Jaja, för faaan!” vrålade jag tillbaka.
Jag såg att hon hade glömt sin tröja och tänkte att hon kommer frysa. Helt hjärtlös är man ju inte. Letade efter dem i en halvtimme, men hittade dem inte. Senare visade det sig att det var Ed:s tröja jag hade försökt att ge bort.

Hamnade backstage när jag hade letat klart. Där stod två flak med öl och ett flak med Loka. Törst behöver aldrig förklaras. Här inne kan man nog trivas, tänkte jag. Och folk verkade trivas med mig…eftersom jag var den enda tydligen, som hade tobak. Jag rullade och rullade och rullade och skickade ut och skickade och skickade ut cigg på löpande band tills att jag blev kallad för ”The Marlboro man”. Det är ju John Silver för helvete så kalla mig John Silver istället, tyckte jag. Och så gjorde folk det…
Ibland såg jag Ed smita in i backstagetältet. Han laddade sin högtalare och tittade till den då och då för att få reda på om den var laddad. Sen försvann han igen.
Det började bli sent och dags att dra tillbaka till tältet. Det var åtminstone vad personalen sa till oss. Till slut var det bara jag och en donna kvar. Hon bad John Silver om en cigarett till och John Silver rullade.
Plötsligt och utan anledningen tog hon ett stadigt tag om sitt linne längs armhålorna och tryckte ihop linnet så att båda brösten i våld ploppade ut i det fria.
-Trevligt, mumlade jag.
Precis när jag föreslog att vi skulle gå till något tält och sköja lite kom den där snygga sångaren från det där bra bandet från ingenstans. Han växlade några ord med henne. Sen tog han henne under armen och så var de försvunna. Där satt jag ensam med bara ett flak Loka kvar.
Jag reste mig upp för att ta med mig Eds högtalare med mig tillbaka. Laddaren var kvar men högtalaren var borta.
Jag lät killen som jobbade där veta att jag tyckte det var för sorgligt att folk snor andras saker. Han beklagade det hela så hemskt mycket.
När jag kom tillbaka till tältet satt Ed där och lyssnade på musik på högsta volym…i den där högtalaren…
-Här! Du glömde din laddare, sa jag till Ed.
-Nej, den är inte min.
Fantastiskt. Han som beskyller andra för att tjuva tjuvar själv.

Och så var det här med att sova i tält…
Jag har inte sovit i tält sen Sweden rock 2004. Har alltid gillat den där känslan. Festival, sova i tält. Decka innanför en tältduk. Vakna som en urlakad sköjare osv.
Helt vidrigt. Vet inte vad som hänt under de här tolv åren sen jag sov i tält senast. Vrida och vända på sig. Ett knaggligt liggunderlag. Ett jävla liv överallt. Efter att försökt somna i två timmar till Eds efterfestmusik klev jag upp klockan sex på morgonen. Då hade Ed somnat. Själv var jag klarvaken. Tog med mig de två sista bärsen och satte mig på ett berg och kollade på havet och längtade hem till mitt loft.
Gick och lade mig klockan sju, somnade och vaknade klockan nio till en sol som förvandlade tältet till en ångkokare.
Fylleskitan fanns där, men min toalett återfanns på fastlandet och jag själv på en ö med fyra bajamajor. Jag hade en dålig känsla när jag gick bort dit. Jag öppnade varje dörr till de fyra Baja Majorna med andan i halsen. Samma stank och samma syn. Toalettpapper och avföring långt ovanför toalettringen.
Funderade på att sätta mig på toppen av en klippa och bara ”let it flow”. Gav upp, bestämde mig för att hålla ihop skinkorna tills jag kom hem och gick tillbaka till tältet.
Lade mig igen. Höll på att somna. Då vaknade Ed…

Promenad till båt, vänta på båt, åka båt, åka spårvagn, åka buss, hela tiden skitnödig, törstig, torr i käften, ögonen i kors, släpandes på ett korkat liggunderlag och sen…öppna dörren till sitt eget hem. En lycka över att se sina egna väggar, golv och tak som inte går att beskriva. Sittandes på dass och tänka: Det här måste det vara det vackraste dass i hela världen. Få syn på loftet och säga: Hej lilla loftjävel, vad jag har saknat dig!

Tror aldrig…nej, jag VET att jag aldrig har blivit så glad och varm i hela kroppen av att återse mitt hem igen. Helt jävla marvelissio!

De säger: borta bra, men hemma bäst.
Jag säger: borta jo visst, men hemma helt fuckin fantastico!
Då ska man veta att jag ändå är en sådan som älskar världen!

(null)
Sköjaren och Ed framför det femstjärniga hotellet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.