Brak och stånk.

Sitter här och nyser som en häst. Har nog fått ställningsbyggar & byggjobbar-allergi. En back öl och öronproppar kanske är den bästa kuren.
Hela huskroppen är nu insvept i ett blått nät. Som en liksvepning eller en gigantisk säng med nät runt omkring. Får mig osökt att tänka på den där Bukowski-novellen. När han vaknar upp någonstans i Orleans utan att förstå var han befinner sig och i en säng omgiven med något bögigt nät som även får honom själv att känna sig lite bögig.
Han somnar dock om. Det gör inte jag längre.

Har skrivit ner på ett tomt kuvert, utbildningar och jobb som jag skall ta reda på mer om. Min semester är slut om en vecka och att bara råka tänka på att man skall börja jobba igen kan få en att önska att man var en toad på rymmen. Det är man ju förvisso. En toad på rymmen från att bli ihjältrampad av samhällets gigantiska och leriga gummistövel.

Har rensat balkongen. Var ute i sista stund. Eftersom byggnadsställningarna redan var uppe fick jag fiska upp balkongtrall genom en femton centimeter bred glipa genom balkongdörren, eftersom den inte gick att öppna mer. Eftersom jag var ute i sista stund. Eftersom, eftersom, eftersom.
Lyckades sträcka mig efter flest trall genom att ligga på mage på vardagsrumsgolvet och skicka ut handen genom springan. Armen nådde även lite längre om jag kved och stånkade. Hälften av trallen fick ligga kvar. Den räddade trallen badar nu i badkaret.
Jag blev så slut av hela dumheten så jag var tvungen att öppna en öl efteråt och fundera över om livet verkligen skall vara så här.
Svar uteblev, så jag ringde och beställde en pizza.

Imorgon skall de börja hugga ner betongplattorna till alla balkonger. Inklusive min balkong. Det kommer låta och vibrera så bedrövligt, så stridsplan som flyger förbi på för låg höjd och brakar genom ljudvallen skulle förefalla som ljuv pianomusik. Det kommer inte gå att vara hemma. Och hela dårskapet sätter igång som en rave-hangar prick klockan sju. Hela härligheten är insvept i ett blått bögnät. Kanske man ska ta med sig ölbacken upp på loftet…
Ibland känner till och med jag att jag vacklar när jag med bräcklig röst uttalar mantrat:
Jag älskar världen…

Sing halleluja!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.