Affären på hörnet.

I hörnet av mitt hus ligger en jourbutik. Den tordes vara ett bra komplement nu när de har stängt ner min Willysbutik och man inte orkar kämpa sig ner till den andra mataffären som ligger längre bort. Något vidare komplement är den dessvärre inte. Antingen är varorna slut eller gamla eller så har de dem inte i sortimentet. Vad de har i sortimentet är ett skämt. Allt sånt en människa egentligen inte behöver. Chips och ostbågehyllan är helt enorm. Likaså lösgodis-sortimentet. Lösgodiset är oftast stenhårt och gammalt. De har en hel frysbox med färdigrätter. Nedpressade på höjden för att få plats med så många som möjligt. Om man enbart skulle handla all sin föda i denna affär så skulle man bli både ruinerad och dö av osundheten inom några månader.
I somras insåg jag att jag inte hade något bröd när jag skulle äta frukost. I pyjamasbyxorna pallrade jag mig bort till denna fantastiska affär. Det var en av de där svinvarma dagarna. Det var dryga fyrtio grader i butiken. Brödutbudet utgjordes av en limpa och ett rostbröd. Stenhårt som knäcke och bakdagen kunde spåras till en dryg vecka tillbaka. Det var bara de gröna mögelblämmorna som saknades.
-Säljer du det här brödet?
-Ja, det är bra bröd!
-Men det är ju stenhårt!?
-Ja, men vi lägger det i frysen varje natt och tar fram det på morgonen igen.
-Jahaaa… sa jag och gick ut därifrån tomhänt.

En annan gång köpte jag en glass. När jag tog av pappret såg jag att hela glassen var täckt av iskristaller. Chokladen var grå där under. När jag tog ett bett av glassen smulades den sönder i min mun. Jag kastade mig upp ur soffan och sprang ut på toan och spottade ut skiten. Det smakade gammal räpa i munnen. Jag började fundera på om de stängde av frysarna på natten.
Dagen efter gick jag in i affären och frågade vad det var för glass de sålde. Svaret kom på rekyl.
-Vår glass är bra!
-Mmm…den är fantastisk! Ni säljer gammal glass och mjukt bröd som är stenhårt. Alltså ni får fan ta och kolla över ert sortiment. Knallbruna bananer säljer ni för halva priset. Det funkar ju inte…
Han tittade på mig med öppen mun när jag gick loss. Jag gav upp.
Jag krävde mina pengar tillbaka för glassen innan jag gick och fick dem utan protester, vilket tydde på att han var fullt medveten om taskspelet.

Ibland brukar jag ändå förnedra mig med att köpa något där som jag verkligen behöver. För stunden. Mjölk eller öl eller ciggpapper. En gång lyckades jag köpa ciggpapper som sakanade klister. En annan gång så lagade jag köttfärssås och insåg att jag hade glömt att köpa röd paprika. En paprika fanns kvar bredvid en ledsen gul lök. Halva paprikan var mörkbrun. Jag fick den för halva priset….Yeeah!

Nu har det börjat jobba en tvivelaktig figur därinne.
Han ser ut som en efterbliven mans-baby och beter sig likadant och pratar med bäbisröst (”Stop act lik a retarded man-baby” som Hank Moody i Californication säger till sin vän Charlie). Det gråa håret är framåtkammat och pottklippt och sitter på ett huvud som bär formen av en badboll. När man kliver in i butiken gungar han runt därinne på sina korta ben och med sin klotrunda överkropp som en badtunna. Som en förrymd snögubbe på ankfötter…och sprider sitt obehag.
Varje gång man handlar av honom tittar han på varan en liten stund innan han plockar upp den från disken. Sen ler han ett konstigt leende för sig själv medan han tar betalt. Något med det där leendet gör att munnen hamnar alldeles för nära näsan. Kusligt. Ibland försöker han säga något vitsigt som mynnar ut i obegripligheter. Per natur så ogillar man honom direkt. På händerna bär han vantar och han smeker en lite grann på insidan av handflatan när man får tillbaka växeln. Med ett irriterande flin och en lika irriterande pillemarisk blick och med babyrösten önskar han en bra dag.

En bra dag som börjar om man har tur, när man har klivit ut ur affären.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.