Bara det inte knakar till.

Jag har känningar i nacken. Så där som det känns innan det säger knak. Om det säger knak så ligger man där orörlig. Minsta lilla rörelse så skriker eller kvider man. Smärtan är olidlig. Overklig. Jag jobbar. Det brukar bli sämre på jobbet. Det är bara att hoppas att det inte säger knaaaak.
Håller dessutom på att packa ner mina saker i lådor hemma hos min f.d. I vårat f.d. hem. Det känns inget vidare. Tack vare en shysst polare så får jag ställa upp lådorna på hans vind. Möblerna ska jag magasinera på söndag. Funderar på att dra ut dem på gården och tända eld på skiten, men jag är väl för fäst vid mina saker. Det kändes bättre att flytta in hos henne att flytta ut. Sakerna tappar sitt värde. Det är bara livlösa, döda grunkor.
Jag bor i syrrans vardagsrum med kassar med kläder och min dator. Min syster och jag funkar fint med varann. Det är ändå till att lyckas vid 39 års ålder, per definition: Ingen tjej, ingen bostad, bara ett jobb som man hatar.

Förutom att de snart plockar in alla uteserveringar som är typ den sorgligaste händelsen om året har jag börjat längta efter riktig höst och vinter. Det har nog nästan aldrig hänt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.