Filmen Ashby och Mickey Rourke.

fullsizerender
Såg en grymt bra film igår. Ashby hette den. Med Mickey Rourke i en av huvudrollerna.
Handlade om en High School-student som inleder en vänskap med sin granne som är en pensionerad hitman för CIA och bara har tre månader kvar att leva och med en del skit att utreda innan han hamnar i sju fot ner.

Jag kan inte min Mickey Rourke om man säger så. Minns att jag såg ”Harley Davidson & the Marlboro man”. Har också för mig att jag tyckte det var bland de sämsta filmer jag sett. Sen har jag sett honom i Barfly såklart. Minns att jag tyckte rullen var okej, men att rollprestationen fick Bukowskis alterego Chinaski att framstå som ganska plojig och lite utvecklingsförsenad.
Måste nog se om de där filmerna…

Läste hans biografi och trivia och qoutes på IMDb. Antog att han var en hård jävel, men inte så hård. Visste att han hade boxats, men inte i den utsträckningen.
Tydligen lämnade han filmbranschen efter ”Harley Davidson & the Marlboro man”, som tydligen är den enda rulle som han har spelat in för pengarnas skull eftersom han var helt pank, och återgick till att boxas.
Efter att han blev av med sin fru och sitt hus och alla stålar var han totalt självdestruktiv och neggad i Hollywoodbranschen. Finns en del härliga uttalanden från intervjuer som det här till exempel:
”Alec Baldwin, Daniel Day-Lewis, Kevin Costner … you put me in a room with any of these actors, I’ll eat their asshole.”

Hur som helst. Sjukt fint och lågmält skådespelande i filmen Ashby. Det känns som om det finns en inre frid i det verkliga livet som målar av sig i rollprestationen när de där sjöbusarna har blivit äldre och hittat något slags lugn i kroppen (vill jag intala mig). Samma grej med Bill Murrays senare rollprestationer. Det känns väldigt äkta på något vis.
Sen verkar det rätt tilltalande att hitta någon slags ro och inre frid i kroppen. Slippa rastlöshet, att bli uttråkad. Lägga en matta med fet grädde över det inre kaoset.
Enligt Leif GW så sjunker testosteronhalten hos män när de blir äldre.

Själv har jag minskat antalet punkkonserter i magen från fyrtio stycken till kanske femton. I det avseende är det fan i mig behagligare att vara 44 år istället för 32.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.