De där stunderna.

Fantastisk tomatsås på den här pizzan jag åt för en stund sen…tänkte jag.
Den smakar som pizzan gjorde när jag var liten:

Och den där osten som var mjuk och hängde i strängar. Man rullade och rullade gaffeln men osten tog aldrig slut.
Med oreganosmaken som gjorde att det smakade pizza.

-Det här smakar som i Italien, sa farsan.

Det var lyx och värme
de där gångerna man åt pizza på en riktig pizzeria eller
kinamat ute på en kinarestaurang med familjen.

Den invandrade maten från ett främmande folk som jag ville veta mer om.
-Berätta mer pappa!

Det smakade som himlen öppnade sig.
Och att sen titta in i sin mammas och pappas
ögon i en liten evighet
med sina små ögon
och önska att man kunde vara kvar där
i evigheter.
För att allt kändes som det skulle vara.
Egentligen.

Den där smutsiga heltäckningsmattan
föreföll
som en utrullad
röd matta
och som sen ledde rakt in i templet
med italiensk deg.

Eller rakt in i
palatset med de
friterade kinesiska räkorna
badande i en sötsur sås och
en stund som
kan tänkas vara
min lyckligaste tid i
min barndom.

Som den lyckliga familjen
där alla bara kramades
och allt
plötsligt var fantastiskt
och där problem
aldrig existerade.

Där jag ville stanna kvar i
ett litet
eller mycket större
för alltid.

För alltid.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.