Måndags-tillstånd och en tanke.

Måndagstillståndet är totalt. Att äta flingor med mjölk med mjölken droppande från skägget. Knegar, och kommer inte vara en fri man förrän halv tio ikväll. Ibland önskar jag att jag hade ett åtta till fem jobb, inbillar jag mig.

Schleten efter en sköjig helg. Åt lasagne på restaurang med familjen i Lördags. Vi drack en drink på en krog på Linnégatan innan middagen. Jag slog till på en Bloody Mary. Lite som en förrätt tänkte jag. Blev återigen slagen av hur få ställen som klarar att blanda ihop en god Bloody Mary. Den här var blaskig och trött.
Tyckte det var perfekt storlek på lasagnen när jag hade ätit upp. En kvart efter maten blev andningen tyngre och magen svällde upp. Dessutom var soffan jag satt i nersutten vilket inte hjälpte matsmältningen. I det hopsjunkna tillståndet såg det ut som det stack upp en liten gubbmätt figur bakom bordsskivan, men trevligt hade vi.
Jag beställde in en Gin o Tonic som efterrätt. Tänkte att den skulle leta sig in mellan de idisslade lasagneplattorna. Verkade lyckas så där… Kunde ändå nöjt konstatera att jag hade intagit en tre rätters middag.
Morsan och syrran med man tog en taxi hem. Var enormt sugen på att följa deras exempel, men kämpade mig under pust och suck och stön och flås till spårvagnen. Med tio bärs i väskan intalade jag mig att jag var redo för att åka på fest.

Jag klev in på den där festen ensam när alla redan hade kommit. Gå runt och hälsa på folk.
-Hej i köket!
Inte min starka sida det där att gå runt att presentera sig på fest. Vill i det läget mest krypa undan. Som tur var kände jag en hel del av dem som var där. En grej med att dyka upp senare är att man slipper den där stela stunden i början på festen när alla tvingar sig till att socialisera på ett begåvat sätt. Sen när öl och vin börjar flöda så trillar garden ner.

Funderar för övrigt på att ta en vit månad.
Sköjandet känns inte riktigt så sköj för tillfället. Efterdyningar i form av ångest. Trötthet. Svaga nerver.
Se hur man mår om man inte sköjar. Tänker att man kanske tvingas till att hitta på andra saker. Ork och pigghet med en klarare skalle. Skriva, käka luncher, söka jobb. Promenera, sortera müsli, samla på snö… Man gör ju inte så mycket i bakfullt tillstånd, mer än att bli nervös och få dödsångest.
Och alla dessa pengar rinner ner för strupen.

Nu låter det som jag super sju dagar i veckan. Det gör jag inte. När andan faller på så tänker jag att jag kan alltid gå ut och ta ett par bärs. Att ta ett par bärs är något av det trevligaste man kan göra om man frågar mig, och nu handlar det ju om mig. Däremot händer det sig ganska ofta att jag tänjer på den där planen när jag druckit upp mina två öl. En till kan man ju alltid ta. Ah, vad fan en bärs till och… Plötsligt blir det ett ”hoppsan, det här var ju inte meningen”. Inte alltid, men ofta.
Då är man ju inte så nöjd med sig själv dagen efter. Man tänker alltså inte ”Gud, vad fantastisk jag är”.

Bloggen kanske skulle bli roligare också. Plötsligt kan man läsa om Johans 14:e vita dag och att han klättrat i träd klädd i leopard-mönstrade badbyxor eller att han har skaffat sig en helt ny hobby i form av att stöpa ljus och virka grytlappar.
Ja, vi får se. Tanken är lockande…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.