En vy från balkongen.

Min tilltänkta och plötsliga långledighet på fem dagar som jag babblade om sist seglade ut genom fönstret när de ringde in mig på jobb för Torsdagen och Fredagen. Därmed slapp jag fundera på vad jag skulle hitta på för dumheter för mina 400 kronor. Sen blir det ju sköjigare när lönen kommer i slutet av April och solen skiner. Då kan jag sitta på en uteservering och skratta medans ni andra sitter hemma och gråter.

Vaknade av massa brötande flygplan i morse. ”Jaha, nu är kriget nära”, hann jag tänka i mitt morgonyra tillstånd. ”Nu har Nordkorea ställt in koordinaterna fel på sina missiler och skickar ner dem på Johans balkong. Mitt i Johannberg!”
Jag gick ut för att sätta mig på balkongen (om den nu fanns kvar) för att kolla in spektaklet. Med morgonciggen i gipan fann jag ett helt annat spektakel.
Bostadsrättsförmedlingen i huset mittemot hade städdag på gården (Martin i hästpojken bor i det där huset. Förväntade mig att se honom med en kratta i näven, men han syntes inte till). Männen bar ut trädgårdsmöbler till deras uteplats och kvinnorna tog hand om upp-piffandet av gården.
En kvinna i röd jacka och i glasögon började delegera arbetsuppgifter med utsträckt hand. Som den värsta sortens gårdsdiktator.
”Du krattar löv. Du krattar löv. Du klipper häck. Och du tar dig i häcken.”
En ung och förvirrad kvinna med en gymnastikpåse på ryggen fick inte någon arbetsuppgift tilldelad, så hon stod där och låtsaskrattade där det inte fanns något att kratta.
Antog genast att det var hennes debut i detta sammansvetsade gäng.
Tänkte att jag kanske skulle ropa ner till henne:
-Nästa år smiter du ut genom källardörren!
Det kanske hade varit dumt, men det är även dumt att spränga hönsägg eller sätta på sin flickväns mamma.
Kvinnan i den röda jackan, ”Thö lider of thö päck” tog sig en plastkorg och samlade ihop löv och gick upp i parken och tömde dem på en alldeles egen uppfunnen komposthög. En komposthög som inte finns kvar när blåsten kommer, då ligger alla löven nere på gården igen.
När hon kom tillbaka ner på gården kommenderade hon den unga kvinnan att kratta löv där det fanns löv. Hon pekade med hela armen. Den unga kvinna promenerade långt bort från arbetslaget, in i skuggan medan de övriga stod i solskenet och skrattade och skojade.
Funderade på om man kanske skulle ta och gå ner på gården och hjälpa till. Hjälpa till att bära bort den där haggan och lägga henne på komposthögen.
Efter tio minuter gav den unga kvinnan upp. Hon gick upp till de övriga och ställde krattan mot ett träd. Sen promenerade hon ut i världen med sin gymnastikpåse på ryggen. Nästa år kommer hon ta källarvägen…
Det sista jag såg efter att ha följt spektaklet i en halvtimme var att kvinnan i den röda jackan stod med en skylt i handen som hon ville sätta upp på uteplatsens räcke. ”Rökning förbjuden” stod det på skylten.
Jag fimpade min cigg och gick in och åt frukost.

Nu ska jag försöka bestämma mig om jag skall stanna hemma som en tråkmåns eller om jag ska gå ut sköja till det med en bärsa. Huvudbryet saknar gränser…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.