En story om en permobil.

(null)
För många år sen, femton år eller mer, så var jag personlig assistent åt en cp-skadad grabb. Han kallade mig mongo och jag kallade honom för nollan.
Han hade en permobil. Den snabbaste sorten. Sportmodell och inget pensionärs-åk enligt hans egna utsagor. Mycket av arbetstiden handlade om detta vrålåk.
Vi ägnade tid åt att försöka trimma den. Enligt honom kunde man koppla om vissa kablar så gick den snabbare.

En vanlig och tråkig mening som man ibland var tvungen att säga var:
-Tror du verkligen det här en bra idé?
Det var det alltid.
Jag skruvade isär kåpan till styr och gasreglaget. Vi mixtrade på i en den där källargången där han hade laddstationen till sin permobil. Han satt redo i sätet när jag skruvade på och tyckte jag var en långsam jävel. När kåpan var på plats drog han gasen i botten och tvärnitade och hoppades på sladdspår på källargolvet.
-Den är snabbare! konstaterade han.

När vi tog oss ner på stan fick jag ofta låna en cykel. Att jag skulle promenera bredvid var inte hans grej. Det gick för långsamt. Och i uppförsbackar när han tyckte jag cyklade för långsamt gav han mig skjuts med min hand på hans axel som innebar vrålspeed så det vibrerade och fladdrade i framhjulet på cykeln.

En annan gång fick han en idé att jag skulle stå bakom honom på permon på den lilla batterilådan. Fäst med en rem runt sätet och min röv så jag inte skulle trilla av.
-Tror du verkligen det här en bra idé?
-Du får inte vara rädd.
-Okej…

Vi glassade och brände runt på stan och inne i Nordstan. Han i sätet och jag ståendes där bak på permobilen. Folk glodde så ögonen höll på att ploppa ut och studsa ut på gatan.
Självklart tog det inte så lång stund innan en snutbil gled upp vid vår sida.
-Det där är inte lagligt. Hoppa av permobilen, ropade de genom sin nedvevade ruta.
Jag hoppade av. När Polisbilen var ur syne igen så var det dags att spänna fast sig för en ny helvetesfärd.

Och en annan gång…av ren vältanke tyckte han att det verkade jobbigt för mig att stå där bak.
Vi fäste en huvudkudde på batterilådan. Sen satt jag där bak med fötterna uppslängda på hans armstöd. Liggandes i tandläkarstol-ställning.
När folk väl fick syn på mig trillade inte bara ögonloberna ut. Deras hakor rasade rakt ner i backen.
Det var fredagkväll och jag jobbade. Sommar och varmt väder. Massa raggarbilar hade samlats på Götaplatsen. Den här grabben var galen i fordon. Han gled runt långsamt och inspekterade varje fordon noggrant. Hans egen antenn med raggarsvans var jag på kudden där bak på permobilen.
Raggarna stod samlade vid ett fordon och inspekterade åket.
Min förare gled upp längs sidan av raggarbilen och ställde sig sen bredvid alla raggare.
-Tjena! sa jag och tittade fram bakom stolen.
Raggarna tittade först på vårt ekipage
-Herrijävlar, fick en av raggarna fram medan de tittade på varann med öppna munnar.
Detta trissade så klart min brukare. Han började köra fram och tillbaka och bromsade hårt om och om igen. Sen körde han runt en cirkel och ställde sig bredvid igen och gav dem en jävligt tuff blick. Här fick jag små impulser av att stiga av. Tyckte cirkusshowen började närma sig sitt slut.
Till slut drog han gasen i botten gasen och brände iväg från platsen samtidigt som han släppte ifrån sig rakt ett jättevrål.
På väg runt runt hörnet tittade jag bakom mig. Där stod ett gäng med tuffa raggers vid sina lika tuffa bilar. Hakorna hängde ner någonstans vid knähöjd.

Ibland ville han att jag skulle gå och ta ut pengar till honom när han var kvar hemma.
-Ta permobilen, sa han.
Detta var en av mina favoritsysslor. Roligt på jobbet kallas det och det var verkligen bra drag i den där maskinen.
Väl framme vid bankomaten så parkerade jag permobilen. Folks reaktioner var alltid det roligaste. Jag väntade ofta en liten stund med att kliva ur för att breda på dramatiken. Sen reste jag mig på mina friska ben och ställde mig i kön. Vissa människor såg ut att bli väldigt provocerade. Som att jag var en lite väl frisk jävel eller att jag hade stulit brakfordonet eller som att jag drev med handikappade människor.
Enligt min brukare var jag ett mongo, så jag tyckte inte mitt brott var så omfattande. När jag hade plockat ut pengarna gick jag och satte mig i permobilen igen. Sen körde jag iväg igen som om det var jättesynd om mina friska ben.

Min anställning hos denna lirare upphörde när han flyttade ut till skärgården.
För att kunna flytta ut till skärgården måste man ju kunna frakta ut sitt stuff på egen hand.
De två sista veckorna ägnade vi oss åt att få tag i en cykelkärra till permobilen. Storlek XXXL. Jag kan lova att det inte tillhör standard att fästa en stor cykelkärra i trä och stål på en permobil.
När hjälpmedelscentralen fick reda på detta projekt var de redo att bryta det lilla permobilkontraktet. Detta sket han såklart i.
-Tror du verkligen det här en bra idé?
-Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa! vrålade han mig i mitt ansikte.
Jag kände mig ändå inte riktigt övertygad.
När vi hade fått tag i den enorma kärran letade vi oss ner till en bilverkstad som skulle ordna en fästanordnig så schabraket satt fast.
De hävdade att det inte gick, vilket slutade med att han tvingade dem att svetsa fast kärrans handtag direkt i permobilens bakstycke.
Stoltheten som lös i denna grabbs ögon när vi gled därifrån är svår att beskriva. Kraftig uppförsbacke hem. Självklart satt jag i kärran i skräddarställning och höll mig i kärrans sidor för att inte trilla ut medan vi långsamt krängde oss upp för backen.

Min sista dag hjölpte jag honom att packa kärran. Jag fick ner honom i permobilen och satte mig såklart i mitten i kärran med fullt av grunkor runt omkring mig. Han släppte av mig i Nordstan.
Vi tackade varann med en kram för att vi lärt känna varandra.
Han lade gasen i botten och brände rakt genom köpcentrumet. Körde slalom genom folkmassorna samtidigt som hans vrål ekade där inne.
Jag stod och tittade efter honom tills att han var helt uppslukad av den fredagsshoppande folkmassan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.