Den lilla bäcken. Den som ingen vet, vad den blev av.

Ibland hamnar man
i Allan Edwalls värld av visor.
Det är som rinnande guld i munnen.

Han sjunger och
pratar om en värld
som fanns då
och inte nu
och som man
ibland undrar
var den blev av.

Som stål i stället för
mjukplast.

Och för att vara rejält uppriktig
så kan jag tycka att rådande samtid
mången gång förefaller
helt jävla dum i huvudet.

En reflektion från någon
som
mången gång är krökt
som ett frågetecken
och mången gång
känner falnad entuasiasm
över att delta.

Men! tack Edwall.
Nu ska jag spela Allan
i tio meter bil
i Hallonbergen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.