Att få duscha.

fullsizerender-1.jpg
Duschade i Söndags. För första gången sen jag kom hem från sjukhuset. Detta kan låta snuskigt, att gå runt och vara en smutsgubbe, men jag har tagit raggarduschar i brist på annat. Anledningen att jag inte har duschat förrän nu är för att min skadade höft gör att benet inte har kommit över badkarskanten. Därav har jag varit filthy gubbe.
Men att kliva ur badkaret ren som en ankunge var ren lycka.
Efteråt satte jag på mig jeans och jag krånglade till och med på mig strumpor. Något som tog typ fem minuter per strumpa.
Att hoppa ur (Hoppa och hoppa? Här hoppas då fan ingenting!) sjukhuskläderna och sätta på mig mina egna kläder fick mig att känna mig friskare. Lite som det var dags att gå ut att göra upp med världen. Kanske gå på klubb och dansa knullig samba.
Jag nöjde mig dock senare med att gå ut på syrrans gård. Stort. Första gången utanför lägenhetsdörren sen i Tisdags. När jag sen suttit där en stund tog jag en promenad runt huset. Den längsta promenaden på kryckor hitills. Jag fick stanna några gånger och vila benet/höften. En tre minuters promenad som tog en kvart på kryckor. Gick genom garaget i källaren. Dörren till källargången var tung med svängarm. Det gick precis. Eftersom den öppnas utåt vill man inte ha en knuff i röva av dörren när man kliver in.
En kvinna med barnvagn och en bebis i famnen kom gående bakom mig när jag krånglade med dörren. Jag frågade om hon kunde hålla upp dörren för mig. Det gjorde hon gladeligen. Man glömmer bort hur hjälpsamma människor är. Eller snarare kommer på när man är en invalido uppstöttad på två pinnar.
Promenaden i sig var en triumf. Jag börjar förstå Skinnarmo. Men vad ska han upp i berg och krångla för och förfrysa ballar och tumme för? Taintom Blossom pratar däremot för högt och ler och skrattar för mycket. Till den grad att man bajsar på sig av plötslig sorg.

En av de lyckligaste stunden när jag låg på sjukhuset var när jag fick duscha. Två dagar efter operationen låg jag fortfarande i sjukhussängen klädd i någon slags lång skjorta som jag fått innan operationen . Näckad under skjortan med en pissflaska placerad på nedre hyllan av bordet bredvid sängen. De hade gett mig en kateter när bedövningen efter operationen fortfarande verkade. Nu fick jag nöja mig med en pissflasche.
Efter de personliga assistentjobb jag har haft har jag sett och tömt en och annan pisspåse och flaska.
Märkligt hur avväpnad ens ”värdighet” blir i den där miljön i ens morfinierade läge. Kan inte påstå att jag hade väntat mig att ha en pisspåse fäst vid min sängkarm. Hur som helst…

Dagen innan duschen dök en sjuksköterska upp som tillhörde kvällspersonalen. Syrran var och hälsade på mig. Kvinnan var barsk. I gråhårig pasch och med markerande glasögonbågar som fick henne att se ännu mer osympatiskt ut.
Hon svarade en annan patient i rummet med något otrevligt och drygt. När hon drog för patientens draperi runt sängen lade hon en ljudlig suck, tittade på mig och syrran. Hon småskakade på huvudet, himlade med ögonen och log sarkastiskt åt oss som hon nyss hade besvarat jordens största idiot och som hon hatade sitt jobb.
”Vilken jävla subba”, tänkte jag. Syrran och jag tittade på varann och rynkade våra ögonbryn…
På förmiddagen efter kom hon med min medicin. Jag frågade om hon kunde rätta till mitt lakan som hade hasat ner bakom min rygg. Hon lade ner jättemöda med att knyta lakanens snören runt madrassen och hon var som förbytt.
Med låg röst berättade jag för henne att jag skulle vilja duscha och få lite rena kläder på mig. Att jag kände mig sunkig. Hon sa att de hade det stressigt just nu och att de var underbemannade. Jag sa ”okej” och lät morfinet ta mig i våld istället.
-Men det struntar vi i! sa hon. Det är klart du ska duscha!
Hon försvann och kom tillbaka med en toastol på hjul. Ett jävla krångel att komma i den. Först ställa sig vid en gångstol och sen sitta ner i toastolen. Hon körde iväg mig i korridoren och jag fick se min avdelning för första gången. Fullt med brötiga gubbar och tanter med brutna och spräckta ben i rummen vi åkte förbi. Jag verkade vara klart yngst på avdelningen.
Hon täckte mitt gips med en plastpåse och virade femton meter tejp runt min arm. In i duschen och krångla av sig Ebbot-särken. Det fanns ett duschdraperi därinne. Hon ställde sig gömd där bakom. På med duschstrålen. Rätt temperatur. Vattnet strilade över min kropp. Jag tvålade in mig noggrant. Heaven… Hon stack fram bakom draperiet när jag bad henne tvåla in mina fötter. Sen försvann hon. Samma sak när jag bad henn tvåla in mina rygg.
Hon gick och hämtade rena kläder till mig och jag körde upp strålen under hålet på toastolen, sen tog jag hand om ballarna.
Hon kom tillbaka och hjälpte mig att krångla på mig kalingar och byxor över anklarna.
Nydushad och rena kläder. Sådan lycka. Sånt som man tar för givet i vardagen kan uppenbarligen kännas som rena spalyxet. Spalyx på avdelning 231.
Och när det gäller vissa sjuksköterskor: Vissa har det, medan andra inte har det. Alltså sättet att få en att känna sig bekväm i en egentligen obekväm situation. Och i de där avväpnade situationerna så är man känslig och sårbar. Man lämnar sitt liv i andras händer.

Kan berätta en annan gång om en sjuksköterska som inte hade det och skapade en stämning i upplösningstillstånd i mitt rum, där vi var fyra patienter. Jag lyckades själv i vrede ryta till mot henne.

I övrigt säger jag som gamle gode Buk. Nudity is a joke to me…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.