En utomordentligt trevlig rapport om en utomordentligt trevlig utflykt mitt i den stora vida världen.

353fe49c-121b-4c8a-898f-4290e19abdba.jpg
Jag var på Mölndals ortopedi och tog bort gipset i veckan.

Sitter för övrigt och tittar på min hand nu. Den ser ut som min hand, förutom att den ömsar lite skinn.
-Så ”Hej lilla handjävel. Strålande att se dig.

Här följer en liten trevlig rapport om denna strålande lilla utflykt!

Taxiresan ut var svenadyr. Ty Mölndal Sjukhus ligger inte på Avenyn, utan ganska långt därifrån.
Taxichauffören var en glad och trevlig prick, men när jag berättade för honom vad jag hade råkat ut för blev han förbannad. Helt uppeldad. En arg turk, som han sa om sig själv. Han var nämligen turk.
Han tyckte man skulle ta den där jäveln som ramlade på mig och klappa till honom ordentligt. Sen satt han och skakade på huvudet för sig själv och mumlade ”Sicken djävel!”
Sen berättade han om en kompis som hade sköjat runt när han hade druckit. Hans kompisar hade jagat honom på skoj. För att komma undan hade han hoppat över en mur. På andra sidan muren var det ett 25 meter djupt stup. Han hade krossat benen och ryggraden och var förlamad upp till halsen och han satt i rullstol och det sexuella var förstört och allt var förstört och det var inget kvar av honom. Så berättade han storyn för mig. Sen blev han förbannad igen.
-Jävla idiot. Hur roligt har han i sin rullstol nu? Vaaaa?
Jag blev alldeles deppad ett tag kände jag.
Sen hittade jag ett nytt samtalsämne. Då var han glad en stund, sen blev han snart förbannad igen.
Han släppte av mig med orden:
-Akta dig för kantjäveln där, den är farlig.
220 bagis fattigare klev jag iväg mot entren. Han hälsade på mig när han hade vänt och kom körande mot mig. Jag skulle vinka tillbaka med kryckan. Jag fick upp den i luften och tappade greppet. Kryckan for rakt ner på marken. Han glodde på mig genom vindrutan som om han ville klippa till mig.

Nu efteråt tänker jag kan ha åkt med honom i berusat tillstånd. Då har jag troligtvis stått för babblandet och de vilda harangerna.

Han påminde lite grann om taxichauffören i boken ”Räddaren i nöden” som får frågan av huvudkaraktären var ankorna tar vägen när det blir is på dammarna i Central Park.
Taxichauffören blir så jävla arg och tycker det är den mest idiotiska fråga han har fått…

Jag var tidig så jag gick och rekade hur långt det var till spårvagnshållplatsen från sjukhuset. Tänkte nämligen man kunde åka spårvagn till Avenyn och ta en taxi hem därifrån, så man slapp bli skinnad.
”Här är en bänk jag kan sitta på” tänkte jag. Sitta mitt ute i verkligheten och kolla hur verkligheten sköter sig. Just på den bänken satt en skäggig historia och halsade folköl. Jag gick runt hörnet av buskaget och hittade en ny bänk. Där satt faktiskt en otroligt glad snubbe i keps och sjöng…och halsade folköl. Jag testade tredje sidan av det fyrkantiga buskaget. Där fanns en ledig bänk som gjord för en kryckman bland alla andra som gick på kryckor i dessa nejder.
Jag plockade fram mina papper med kallelser igen. Först borttagning av gips, sen röntgen och sist en intim dejt med en läkare…

Gipsavdelningen låg på andra våningen. En lång korridor. Sen svänga höger och vänster och sen längs bort i en ny korridor.
Jag satte mig en soffa och tittade på sjukhusklädd personal som gick förbi mig från olika håll. De bar matlådor och kaffekoppar. De flesta ville inte möta mig med blicken eftersom de inte verkade vilja bli störda på lunchen av en jeppes frågande ögon. Man skulle nämligen inte anmäla sig någonstans utan bara sätta sig där och jeppa sig.
Jag hade tid hos röntgen kl. 13. Jag hade suttit i denna ingipsade avdelning och väntat sen halv ett och nu var klockan fem i.
Till slut dök det upp en matdäst gipskvinna i pasch och glasögon och bad mig entra gipsrummet.
Det är en märklig liten grunka de kapar bort gipset med. Ser ungefär ut som en stor ladyshave med en sågklinga fäst på toppen.
Hon förvarnade att det skulle vibrera i armen när showen började. Det gjorde det, men det var inte det som var det obehagliga. Det kittlade så man fick för sig att klingan nådde huden.
Jag förväntade mig rena splatterscenen. Tänkte att man får vara glad om man kommer ut med hand och arm i en enda hopsatt byggsats.
Jag tittade på handen. På fingrarna. Jag vickade på fingrarna och tänkte ”yo fuckin guy!” Jag till och med luktade på handen. Gipskvinnan som var på väg att resa sig gav mig en skum blick. Jag var bara så glad att se handjäveln så jag var tvungen att lukta på den!
Det ömmade friskt i handled och tumme när jag vickade grunksen fram och tillbaka.
Jag har nu något slags schackmönster i huden efter gipset, så vill någon ta ett parti så är det bara att come on!
-Vet röntgen om att jag är sen nu, frågade jag gipskvinnan då klockan var kvart över ett.
-Du kan tvätta dig där borta, sa kvinnan lite som jag försökt berätta hur hon skulle sköta sitt jobb.

Att traska och traska och traska. Ner till entréplanet igen och få handen röntgad. Jag anmälde mig i disken. Väldigt mycket farbröder och tanter överallt på detta sjukhus.

Man är ganska ung som en liten 45-åring i dessa miljöer. Majoriteten må vara äldre människor med skör benstomme om jag får gissa fritt.
Gubbarna med sina gubbkompisar ser man överallt. Som agerar chafförer åt sin vän.
-Ring när du är färdig så kommer jag och hämtar dig!
-Jajemen, det gör jag Kjelle!

Jag blev uppropad efter fem minuter. Hann precis läsa på framsidan av Aftonbladet eller Expressen att Gunde Svan eller vem det var, var ledsen. Varrför fick jag aldrig reda på. Sen var det min tur.
Tre kvinnor satt i röntgenrummet när jag kom in. En kvinna lade min hand apparaturen.
-Försök vara alldeles stilla nu säger de alltid.
Det håller alltså inte att få en nysattack i detta läge. Då blir den vackra hasselbladsbilden på näven alldeles suddig.
Hon gick och slöt upp med de andra två kvinnorna i rummet med glasfönster.
Det känns lite som att vara i en inspelningsstudio med tre ljudtekniker samtidigt. Ändå kanske det inte är läge att sjunga Sjörövar-Fabbe för full hals.
-Såja Johan, då var vi färdiga. Då kan du gå upp och träffa läkaren nu.
Tycker det är så himla trevlig stämning på sjukhus ibland. Man blir så fint omhändertagen. Väldigt ofta iallafall.

Men gick jag upp till läkaren tror ni? Det tror jag inte!
Jag hade ju 50 minuter att slå ihjäl. Därav brakade jag rakt in på Pressbyrån och drog en grillad slang. Det hade nämlingen börjat trumpeta i magen av hunger.
I öppningen till pressbyrån hade en kvinna i rullstol parkerat sig. Med ryggen mot mig och jag som var på desperat slangjakt. Precis när jag skulle be om ursäkt för att jag ville slanga ner mig fick hon snurr på rullstolen. Hon hade en zebramönstrad päls på sig. På snoken vilade ett par väldiga svarta solglasögon och i hennes knä låg det ett gossedjur…en zebra.

Den där körven…ojojoj vad den satt fint i kistan. Jag stod där vid korvdelen av kassan och mumsade som förryckt. Ingenting kunde störa mig.
Efteråt gick jag och hämtade en cola. När man går på kryckor så har man liksom inga händer över att bära saker i. Jag vände mig om och ropade till expediten:
-Nu stoppar jag en cola i min ficka! Så du inte tror att jag tjuvar! Jag gav henne ett léende, men hon såg mest skrämd ut.

Jag gick ut och satte mig på bänkarna igen. Luft och ta tempen på verkligheten. De skrattande och sjungande folkölsgubbarna var borta. Istället kom det en man som stod vid övergångsstället och gestikulerade argt åt bilarna som passerade och utan att gå över när det blev grönt.
Den här stan leverar inom nervösa beteenden.

Att traska tillbaka. Upp på övre våningen och den där korridoren. Den oändliga korridoren. Jag pröjsade i disken. 300 spänn fattigare och blev sen anvisad till väntrum 4.
En gubbkompis med en annan gubbkompis satt där. En kryckman och en chaufför. Kompisar.
En man och en kvinna kom ut från mottagningen. De mest tatuerade människor jag sett faktiskt. Det fanns inte en liten yta kvar i ansiktet att tatuera in ett litet knott på. Till och med öronsnibbarna hade fått sitt.
Gubbarna tittade storögt. Sen fyllde de i varandras ”Herrijävlar!” följt av ett hostigt skratt.
Och ibland kan jag förstå den där generationen. De undrar vad fan våran generation håller på med. Eeeh, det gör ju jag också ibland.

Sen satt jag därinne och väntade på läkaren. I ett rum med en kromad pall. Ett kromat bord och en icke kromad brits. Jag lutade huvudet mot väggen och höll på att somna när dörren öppnades. En storväxt läkare med en smal sjuksköterska kom in i rummet. Jag skakade hand. Ett rejäljt handslag från läkaren. Om det hade varit min högerhand som hade varit skadad så hade den fått bli omgipsad efter den där handskakningen.
Han sa att min hand hade läkt fint. Dock kommer den ömma i sådär två veckor innan den klarar en runk och rejält trädgårdsarbete.

Jag gick ut till hållplatsen. Min första tur med spårvagn på kryckor. Det gick hyvens. Jag hittade ett handikappssäte. Eftersom jag har multipla skador så spelade jag så multihandikappad som möjligt och slog huvudet i ryggstödet framför gång på gång och skrek ”kombadja!” allt vad jag förmådde.
Det var skönt att åka spårvagn. Utomordentligt trevligt skulle jag nästan säga. Och det hade jag aldrig trott att jag någonsin skulle säga…

Jag klev av halvvägs på Södra vägen. Jag hade nämligen sen innan bestämt att jag skulle gå på restaurang efter besöket på sjukhuset. En pizzarestaurang som efter den sorgliga tidens tecken hade blivit en sportbar.
Kändes fantastiskt att sitta där vid fönsterbordet och titta ut på världen. Jag kunde känna hur jag älskade världen just då.
Första måltiden på restaurang (sportbar) sen olyckan. Pescatori Vesuvio!!!
Och då är jag en jävel på att äta ute ofta i vanliga fall.

Drack en kaffe på uteserveringen. En cigarett. En filt runt benen. Bartendern undrade vad som hade hänt med mig. Jag berättade. Har tappat räkningen på hur många gånger jag har berättat detta nu, för folk som undrar. Folk verkar reagera lika förundrat varje gång. ”Akta dig för för folk som faller från ovan” brukar jag lägga till.
Sist och absolut inte minst så drack jag min första bärs där på uteserveringen. Kändes magiskt. Vardagslir som kändes som rena lyxet.
And the man kept on lovin the wörld…

Helt slut av hela utflykten bestämde jag mig för att ta en spårvagn till Avenyn för att sen ta taxi hem.
Hade visst glömt bort att rusningtrafik råder mellan varven. Det fanns inte en chans att kliva på den fullpackade sardinburken. Folk på spårvagnen tittade ut genom fönstret när den rullade vidare. På en ensamlämnad kryckman på hållplatsen.
Kort därefter kom en vagn som var halvfull. Jag klev på. Alla handikapplatser var upptagna. Av helt friska folk som befann sig i ungefär halva min livsålder. Som satt och stirrade rakt ner i sina mobiler. Inte en jävel gjorde en antydan till att resa sig upp.
Jag fick stå upp och träna på att balansera på kryckorna när vagnen krängde i svängar och gjorde friska inbromsningar.
När jag skulle kliva på av på Avenyn stod folk packade framför dörrarna för att kliva på. Helst innan folk fick kliva av. Skönt att ha två vapen nu som man kan hytta och vifta med. Då blir det rent utanför dörrarna.

Jag ställde mig och väntade på taxin. Folk ilade upp och ner för våran fula paradgata.
Taxin tog mig hem precis lagom till att hemlängtan hade börjat slå in. Insåg att det var sex timmar sen jag hade låst ytterdörren och tagit mig ut i världen. Länge…för en kryckman som mestadels för tillfället håller till på Landalakullen.

Nu var det slut på denna lilla rapport. Det var väl sköj tycker jag!

img_2362.jpgKontemplation på Södra vägen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.