Bluff-oasen – Detta ständiga brötande.

När jag flyttade till detta hörn, alltså denna lägenhet som ligger i ett hörn av ett hus som ligger i ett hörn, så verkade detta plejs som en lugn oas. Jag har nu bott här i sex år, eller om det är fem. Svårt att komma ihåg…

Likt oasen som är hägring i öknen är detta plejs en hägring av en lugn oas. Det är bluff.
Jag pratar inte om sånt som brukar höra gårdar till. Som till exempel lekande och stojande kids. Lägenhetsflyttar, bilar som konstant vänder vid vändplatsen nedanför min balkong, folk som knullar i buskarna. Nej, inte sånt regelrätt trams.
Nej, jag pratar om att det brötas och grejas konstant med olika arbeten. Svettiga, högljudda, brötiga arbeten.

Låt mig lista de senaste dagarnas små mysaktiviteter:

Förra veckan: Tre dudes med varsin manlig leksak i form av bensindrivna trimmers som används för att klippa gräs i bökig terräng. Det vill säga i skogspartiet alldeles här bredvid. De runkade gasen av dessa grunkor så man trodde att det var ett helt moppegäng som hade köpt nya rävsvansar. Allt medan de vrålade till varandra…och naturligtvis inte hörde varandras vrål. Precis lagom till förmiddagskaffet på balkongen. Det var bara att sätta sig i köket istället.

Dagen efter: Halvåtta på morgonen. Någon har släpat fram en jätteslip som går på högvarv. Brötet går rakt in i drömmen. En ny period av insomningsproblem gjorde att jag inte somnade förrän halvsju på morgonen. Släpar mig ner för loftet och hasar mig ut på balkongen och tittar över räcket och där nere är han! Han med en jävla stor kapmaskin, som håller på att kapa bort asfalten runt lyktstolpen som står precis nedanför min balkong. But whyyyyyyy????????
Och bredvid står han. Nummer två. Som alltid står bredvid den som jobbar. The partner in crime som inte förstår att hörselskydd stänger ute ljud…för han står och vrålar ikapp med maskinen samtidigt som han med kapen inte hör ett skit.
Sen rullas det in skylifts på gatan. Dags att måla lite lyktstolpar. Snubbarna står sen vid varsin lyktstolpe och gapar till varann resten av förmiddagen. Och varför måla färdigt hela lyktstolpen när man ändå är på gång? Verkar onödigt… Lyktstolpen är lämnad så där nu. Halvt målad och jag kan inte längta nog till de kommer tillbaka igen och vrålar upp mig från loftet igen.

Denna vecka, i Måndags: Spika lite plank till uteplats som tillhör huset mitt emot. Knegarbilarna parkeras alltid nedanför min balkong där det släpas av och slängs på grunkor på flaken. Parkeringen är också den bästa plats för att stå och gapa i mobiltelefon och ropa ”VAD SAAAAA DUUUUU?” medan kompisen fortsätter att såga och spika plank.
Precis lagom till förmiddagskaffet på balkongen. Det var bara att sätta sig i köket istället och njuta ner sig av sommarvärmen…

Igår: Bortspolning av klotter på min fasad. Två olika företag verkar komma till platsen. Dubbelbokat? De kommer inte överens utan drar igång varsin högtryckstvätt på varsin ditsprejad tag på varsin sida av balkongen samtidigt som de står och vrålar till varandra (och inte sån där löjlig liten vattenspruta som hemmafixaren köper på byggmarknaden, nej modischangen större och brötigare). Den tredje snubben ställer sig på parkeringen och skriker i mobilen.
Perfekt till eftermiddagskaffet. Jag sitter kvar och kapitulerar.
Mitt i allt detta kommer en tredje lastbil in på gatan. Det är lykstolpsmålarna som vill måla lite till på stolparna. Det utbryter fler irriterade kontroverser eftersom sanerarna står i vägen med sina bilar. Till slut åker målarna.
26 grader varmt på balkongen och högtryckstvättad rakt ner i det skållheta helvetet, men jag sitter kvar och tar ut full rätt…

Då har jag ändå inte nämnt om det stundom ständiga brötande som har pågått till och från i åratal nu när det gäller att fräscha upp gårdens fasader.
Sist för någon månad sen när de rev byggnadsställningar lite längre bort på gården, så var det någon dåre som stod och gapade varje gång han fick någon stålgrunka nerhissad av sin kompis. Men det var inget ”nödvändigt” ropande till sin kompis högt där uppe, utan ett tillgjort glädjerop.
”OH THANK YOU! CARAMBA!!!!”
Detta rop ägnade han sig åt från tidig förmiddag till sen eftermiddag. Folk som låg på ängen och solade sig, började istället vrida sig för att slutligen lämna ängen. Snacka om att ha kul på jobbet…

Sen kommer ju den där snubben också som klipper gräset minst en gång i veckan. Frågan är hur långt eller kort gräs kan bli.

Idag: Helt tyst faktiskt. Vapenvila i krigszonen. Det måste vara något fel…Vågar inte njuta loss helt i denna fejk-oas, för då kommer väl någon jävel och sågar ner hela skogen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.