Knud, den lille pågen och hostan, den lille päronpungen.

Sitter balkongerna i resterna av det som en gång var Knuuuuud! Det vajar fint i träden. Blåsten går och solen skiner.
Plockade in alla grunks från balkongen igår och väntade mig en storm som skulle skaka om den här skeva stan. Tyckte inte den tryckte igång med något hejdundrande brak. Hade väntat mig att det skulle blåsa förbi en och en annan vit älg, kanske någon avsomnad alkoholist och ett par friggebodar. Såg faktiskt ett löv lämna ett träd och jag jublade och plockade genast fram min ”Kuken står-flagga” på 4 gånger 3 meter och vrålade ”Sverigeovänner var hälsad vid min knottriga barm!”

Sitter även fast i resterna av den där förkylningen.
En hosta som vägrar ge med sig. Vaknar på nätterna och hostar så det skallrar i fönsterna. Hostar så jag tror att höften ska lossna. Hostar efter promenaderna. Hostar om det är fuktigt ute. Hostar om jag sitter ner. Hostar om jag står på händerna, vilket jag förvisso inte har gjort sen jag gick i femman. Hostar om jag ser Ulf Kristersson eller Jimmie Åkesson på Tv. Av allt detta hostande blir munhålan torr som ett pulvriserat sandslott.
Nysattacker har bytts ut mot hostattacker.

I övrigt är allt samma och likadant. Ett likadant samma som är samma som likadant.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.