Ett inlägg rörande jul, nyår och en page-gubbe!

Så kom då ännu ett nytt år…

Det första jag såg efter att ha stått med morsan och syrran på balkongen vid tolvslaget och kollat in allt knallpulver och återvände till tv-rummet var Trumps morotsfärgade nylle i dumrutan. Helvete! det här kommer bli ett bra år, tänkte jag.

Eftersom morsan fyller år på nyårsafton så käkade vi en tre rätters ”Hejsan Svejsan supé” hos morsan tidigare på kvällen. Det var svamptoast och det var fiskgratäng med duchesses. Till efterrätt blev det den gamle 70-tals klassikern inlagda päron med after eight för att klockan var halv tio. Jisus vilket snabbfixande det var på 70-talet. Smaksensationen var väl inte lika tjosan. En stark irish köffi med massa grädde till gjorde att insidan av magsäcken såg ut som en snögubbe där duchessen utgjorde snögubbens kalaskula. Phuuuu, blev så matberusad så benen domnade. Det nyårliga alkoholsköjandet överlämnade vi därmed till alla jordens amatöralkoholister. Detta var synnerligen praktiskt, då slapp jag och syrran avslöja för vår ömma moder att vi hade varit ute och sköjat på pub och krog och sjapp och hak dagen innan nyårsafton. Det var alltså bara att skylla på den mäktiga maten. Tror till och med att jag unnade mig en sista årets lögn genom att deklarera att jag aldrig har varit road av att vara full på nyårsafton.
Hur som helst hade vi en väldigt trevlig afton, det kan ni skriva upp på er gäldenärs tapet!

Årets första dag innehöll ett viktigt uppdrag. Jag och syrran satt som sugkoppar framför Tv:n. Att se Ivanhoe. Har säkert inte sett den där filmen på 10 år. Den är lång och långsam. Extremt lång och långsam. Skådespeleriet är överdrivet på ett komiskt sätt. Rebecca och Lady Rowenas röster är så överdrivet blida och romantiska. Man blir fort väldigt trött på Isac of Yorks nasala stämma. Kan han sluta ploppa upp med sin extremt tvivelaktiga hatt! Narren Wamba är narr från hjärtat ända ut till tånaglarna. Även när han inte behöver vara narr. Athelstane är helt söndersöpen och käkar konstant grillad kyckling eller höna i varenda scen och pratar bara om mat och vin där emellan. Helt oduglig som krigare och kallas ändå ”Den ädle Athelstane” av Cedric. Och bäst är Cedric. Den bittraste av de bittraste. Han drar ner en i gyttjan på ett helt klockrent sätt. Och detta på årets första dag. Bjällerklang! Man måste älska honom. Allt som kommer ut ur hans mun är som giftig rök och dimma. Det finns ingen som hatar normander som han gör, för att inte tala om sin son, Ivanhoe:
”I have no son!”
”He is not my son!”
Sen är ju hans pagefrisyr så jävla skaldig och rocknroll. Rolling stones, Linné och Nirvana och alla andra tuffa dudes. Gå och lägg er! Sur, tvär och bitter i pagefrisyr så vinner Cedric. Oslagbart. Det är som om man vill beställa hem smörgåstårta i en vecka och bara köra best of Cedric-klipp i en vecka!
I övrigt är hela filmen fantastisk!

Igår, årets andra dag var en trött historia. Tomheten hälsade på. Tomheten bryr väl sig inte om gamla eller nya år. Tomheten knackar på din axel. När du diskar eller när du sitter på dass och knådar fram meningen med livet. Ibland stannar den en stund. Ibland resten av dygnet. Så nu vet ni det alla ni som beskriver er själva som en människa med ett ständigt leende på läpparna.
Sen är det lite av en tråkig känsla när de där fläskiga helgerna och högtiderna tar slut. De går nämligen alldeles för jävla fort.
Ta Julafton till exempel. Förutsatt att man gillar julen som jag nu gör. Man förbereder i veckor. Köper klappar. Köper lass med slafsig mat. Man pyntar och står i och drömmer om tomten som en gammal alkoholiserad pajsare som inte drar upp byxorna eller sin framtida dam i tomteluva. Första, och andra, och tredje advent. Man dricker glögg och gråter när man ser de vise männen komma promenerande upp på loftet med en myra och ett gäng rökverk.
Sen är det dags. Aftonen är där. Allt jobb har äntligen fått sin utdelning. Man sitter där och sjunger visor om tomtegubbar och ris och alla jävlans möjliga staketrävar. Man trycker ner sillar i halsen och massa ägg. Frosseri är plötsligt ingen dödssynd. Kalle och punsch och kaffe. Öppna julklappar omsorgsfullt som omsorgsfullt slagits in, förutom mina som alltid ser ut som de blivit inslagna av en man med extremt nersatt simultanförmåga.
Alltihop, alltihop. Allt är så sjukt varmt och trevligt. Från allt till inget och pang på några röda och ungefär sju blinkningar så är det hela slut.
Det går fort. För fort.
Men det gäller ju minuter, timmar och dagar också. Tid som pulvriseras eller hoppar som en galen hare över sandbankerna i arraksbollens lilla förryckta slynland. Ööööh jag fick svårt att andas.

Idag har allt varit som vanligt. Jag har gått ner på Tullen i mitt område och druckit två öl (tre – varför ljuger jag?). Jag har ätit frukost och lunch framför Tv:n. Jag har druckit kaffe vid köksbordet. Ingen sexig brevbärare har ringt på dörren och bett om ursäkt för att hon har gått fel.
Det nya året är igång med andra ord. Jag har sagt det innan, att jag aldrig brukar bry mig inom att dela upp livssituation, tid och händelser genom år. Och det är sant. Men…

Allt finns där ändå. Och just nu kan jag känna att en förändring borde ske ganska snart. Med min insats såklart. Alltså i min existens. Och då pratar jag inte arraksbollar eller brevbärare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.