Vad var det nu jag skulle…

Jag sitter på köttbullekällaren och dricker en öl.

Just ordet öl, men framför allt köttbullekällaren var ord som nämndes för väldigt längesen på den här bloggen. Kanske för att jag inte skriver lika ofta här längre. Troligast är dock att jag lever ett nytt sorts liv. Ingen öl. Bara morötter och omega-3 och ett jävla knullande 45 dagar i veckan. Kristen har jag blivit också. Ber till en gud som äter pop corn, ser ut som pop corn och hjärnceller formade som pop corn.
Känns som jag nästan aldrig är ute och dricker öl längre, men det kan vara en synvilla. Dock åker jag hem och dricker kaffe i min lägenhet för jag har minsann aldrig ägt en villa. Snavka om synvilla, nåväl…
Fast fan, var det det här jag skulle berätta egentligen?

Läste för övrigt genom mina noveller som jag har skrivit det senaste året. Det vill säga innan jag slutade skriva förra året.
Måste säga att jag blev positivt överraskad. Då var verkligen innehållet inte särskilt positivt. Jag menar de som var skrivna i tredje person var ju liksom inte en homogen grupp som omfamnade varje liten stund i livet med en jättevarm kram.
Det positiva eller snarare det som var bra var att de var ganska intressant skrivna och med personligheter som man tyckte bla bla bla…
Det jag ville ha sagt för djävolen, var att de var mycket bättre än jag kom ihåg.
Det brukar ju va så. Saker som får ligga ett tag kan växa till sig. Alla som har glömt en brie längst in i kylskåpet vet vad jag pratar om…
Men det var väl inte det här jag hade tänkt att berätta?

Beställde in en öl till. Inte i ren självklarhet eller i bara farten som brukar ske, nej mer som en tassande student som skall köpa en student-ost till en studentpris
Det sitter ett par här bredvid. Jag gissar på 70+. Bägge två är formade som kapitulerade partytält.
Av vattenglasen att döma så räknade jag ut att de väntade på något gottigt svineri. De tillhörde inte den direkt babblande sorten som sitter och tjoar ut att de älskar världen…
”Var är den?” Hann gubben säga 3 gånger innan den kom. Ryggbiffen med pommesen och bearnaisen. Hans sönderstressade oro byttes mot aggresivt skärande när han gav sig in på den glänsande ryggen med gaffel och kniv. Fast först sprutade han sönder hela anrättningen med ketchup. Om han inte var så snackig innan maten kom så var han som en toalett med stopp i när han åt. Och att han var mätt därefter gjorde ju honom inte heller till någon filosof…
”Du sa ju att din mamma kände någon som körde sjuktransport”, sa kvinnan.
”Nej” sa han
”Ja, men det sa du ju innan”
”Nej, det har jag aldrig sagt sa jag ju!”
Sen reste han sig och sa:
”Jag går ett varv runt huset.”
Kvinnan verkade inte bry sig. Varken hungern eller mättnaden efter biffen verkade göra biffen för hans del så att säga inom hyfsat uppförande…
Nej, det här var defintivt inte det jag skulle berätta!

Åt förresten fiskpinnar i veckan. Med Eldoraxo remouladsås.
Det var ju fan det jag skulle berätta!

Ajöken!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.