En rapport från värden i ett distrikt mitt i världen.

Det skrivs inte så mycket här för tillfället. Bloggaren blev heltidsarbetare. Har inte haft ett heltids dagsjobb sen 1995. Så fort man har klätt om och gått ut genom arbetsplatsens dörr efter arbetsdagen är slut så knockar tröttheten en direkt i ansiktet. Dricker ofta kaffe när jag kommer hem. Den bästa stunden. Sen äter jag. Resten av kvällen ligger jag och glor på någon serie. Helt enkelt för slut för att göra nåt annat. Går och lägger mig klockan elva och halv tolv sover jag som en drogad bebis. Sex timmar senare, innan luffartuppen bräker så börjar allt om…
Här hade jag kunnat på klassiskt vis kunna skriva att ”mardrömmen börjar om”, men jag trivs väldigt bra på mitt vikariat. Det är bara rutinerna runt omkring som har sett annorlunda ut de senaste 25 åren och som måste nötas in. Jag är alltså inte riktigt van med att timmarna man är ledig är färre (om man räknar bort tiden man sover som friterad sweinschnitzel) än de timmar man jobbar…
Hade glömt av att man kunde trivas på ett jobb, att man kan ha arbetskamrater, att man kan lära sig nya grejor varje dag och att man inte behöver känna att ”oh no vad jag inte vill jobba idag”.

Vad gör en bovärd då? Jo han bor ju såklart i världen…som han älskar. Nja om du har problem i din lägenhet då kommer bovärden. Och då menar jag inte problem med din fru eller man eller magen eller att du spenderar hela din lön på allväders-stövlar i olika färger. Nej i det läget är det nog bättre att ringa en psykolog, doktor eller en sträng ekonom.
Men bråkar dina fönster eller om kranen läcker eller bräker eller du har tappat bort tvättstugenyckeln eller ytterporten slår för hårt eller inte stänger alls, då kommer bovärden som jobbar i ett visst distrikt i världen som ett skott, kort och gott.
Just nu som vikarie hoppar jag in för de andra värdarna på olika ärenden som kommer in under dagen. Jag hämtar diverse material i olika förråd som behövs för de olika ärendena. För tillfället tar jag mig fram i en liten elbil som gladligen studsar fram på den fantastiska vägläggningen i Göteborg, eftersom bilen helt saknar fjädring. Det är ett evigt morsande när man möter andra bovärdar och miljövärdar som också kommer i sina elbilar. Detta tycker jag är väldigt trevligt. Förr promenerade jag runt på andra lång och morsade på krogägare och stammisar. Nu sitter jag i en elbil och morsar på andra människor i elbilar och det på arbetstid.

Nu ska jag berätta vad jag har i mina jobb-byxor. Vi tar det från vänster uppifrån och neråt: Mobil, tobak, liten vattenflaska, liten anteckningsbok, diverse skruv och jox, gylf, bläck och blyertspenna, brytbladskniv, polygrip, diverse nycklar, jobbmobil, filter. Vänster lårficka: Bitsats, ficklampa, handskar. Höger lårficka: Lång smal elskyddsmejsel, stor bit-mejsel, måttstock, morakniv i hölster. Bakfickor: Ärendelappar, ibland diverse mindre reservdelar och oanvänt snytpapper om jag skulle få en nysattack. Allt detta hålls upp av ett skärp som verkligen får jobba som skärp. Vikt: ingen aning, men kan tänka mig innehållet i en varukorg med två-tre liter mjölk eller ett tudelat sexpack.

I veckan när jag skulle dela ut lite infoblad i några trapphus kom jag fram till en lägenhetsdörr. När jag drog ner brevinkastet började en hund skälla. jag stod och lyssnade ett tag och försökte se käften på hunden innan jag släppte ner bladet.Jag lät bladet singla ner…sen hördes käftarna klappra. Man kunde höra hur pappret köttades sönder mellan de vassa gaddarna. Som en livs levande dokumentförstörare. Kanske anställd av någon makt som inte vill sprida känslig information…

///Slut på meddelandet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.