Min mormor

I förrigår dog min mormor.
När jag var liten var jag lite rädd för henne. Hon hade korpsvart långt hår i en stenhård knut på huvudet och hennes ögonbryn var lika kraftigt markerade med kolsvart kajal. Som en liten cypriotisk tant. Hennes ögon vara lysande gröna och när hon blev arg gnistrade dem. Arg blev hon oftast i porslinaffärer. Då fick man inte röra något. Ibland tyckte jag att vi var i porslin affärer jämnt.
Min mormor och morfar bodde i Scotland på åttiotalet. Då hade de en pudel (svart den med) som hette Scott. När Scott dog skaffade de en ny pudel (svart) som de döpte till Scotti. De sista 20 åren har de bott i Tibro. I ett hus på tre våningar, belägen i en trädgård stor som en fotbollsplan med 13 äppleträd och som människor då och då kommit promenerande i för att de misstagit sig och trott att det är en kommunal park.
Om en månad fyller min morfar 100 år. Då får man ett personligt kort från kungen, som inte alls är signerat av kungen, utan av en annan person som utger sig för att vara kungen.
Hon var väldigt snäll också. Hon hade snabb och klipsk humor. Hon var materialist och ägde drivor med saker och grunkor som hon vägrade skilja sig i från. Hon har servat min morfar med allt husligt och det är tveksamt om han vet hur man kokar ett ägg. Hon var social och tyckte om att småprata med människor. Hon brukade bjuda på lite smått och gott, och när man ätit färdigt betydde det att man inte ville se mat på två dagar. Hon var en sann djurvän, samtidigt som hon bar äkta päls. Ibland bjöd hon på sherry före klockan slagit lunch. Hon brukade sitta uppe sent om kvällarna, ensam i köket och bläddra i tidningar. Hon hade en aningen efterbliven man vid namn Bertil anställd, som skötte om fotbollsplanen. Efter arbetspassen brukade hon bjuda honom på kakor och sockerdricka i köket. Under de sista åren orkade hon inte med besök så han fick fika ensam i garaget.
Hon blev 90 år och hon hette Inga.
Hon var min mormor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.