Sjung om en students nederlag…


I tisdags såg jag sommarens första studenter. Jag satt och åt en soppa på linnégatan när de kom skrikandes och tutandes i en cabrolet. Jag vet inte varför, men jag får alltid ångest när jag ser studenter och hör deras skall. Kanske för att jag blir påmind om min egna student. Kanske för att de är så unga o inte har en aning om hur det ser ut i verkligheten. Ännu…

Min egna student kommer jag ihåg som tom och förvirrad. Gratulationerna kändes ihåliga. Jag hade gått verkstadsteknisk linje. Under två år hade jag svetsat ihop en halv lyktstolpe. Betygen var ett skämt. Jag hade våndats av uttråkelse och mina klasskompisar verkade smått efterblivna. Jag sa nej till studentmössa. Det var bara de teoretiska linjerna som bar dem med stolthet. Men… anno 1991 gick alla ut i livet med samma pissiga förutsättningar. Det fanns inga jobb att söka. Skall och rop om hur jävla bra man…ekade tomt. Det hjälpte inte hur jävla bra man var. De flesta skulle ändå gå arbetslösa en lång tid framöver. Det var år av politiska arbetsmarknadsåtgärder som följde. Arbetsförmedlingen slutade o skriva ut antal lediga jobb på platsjournalens. Tidningen var tunn..

Min mor, bror och syster mötte mig på skolgården med plakat. ”Välkommen ut din gamle student” stod det. Broshan var nöjd med sitt hantverk, morsan tyckte plakatet var mindre kul. Sen följde vad som skulle kunna vara det sedvanliga varvandet med bilen på stan, men vårt ekipage såg lite annorlunda ut. En rostig senapsgul volvo 240 med inslagen sidoruta och utan kofångare och ljuddämpare. Ur stereon vrålade Metallica, Slayer och Eddie Meduza. Broshan stack en öl i näven och satte igång o tuta. Jag bad honom låta bli och tuta, men han lyssnade inte.. Varvandet med bilen på stan var i vanliga fall min och min broshas vardag. Och i en mellanstor/liten stad som växjö blev man så klart känd som ”killen i volvon”.

På kvällen träffade jag mina ”klasskompisar”. Det urartade så klart fort. Vi var packade långt innan vi kom ner till stan. En kille bröt ihop och grät efter sin mamma. En annan kille hade med sig en kniv som han skulle köra i magen på någon av oss. Han blev nedbrottad och lämnad i en skogsdunge. Väl nere på stan stod vi och kollade på alla som skulle gå på studentbalen. De vi kände som gick in buade vi åt eller hånade. Jag tror inte vi kände oss avundsjuka på att de stod där uppe och vi där nere. Snarare en känsla av utanförskap. Det var nästan uteslutande de teoretiska linjerna som gick på balen förutom några på fordonsteknisk linje. Svikare i våra ögon. Klyftan mellan de teoretiska och praktiska linjerna var påtaglig.
Nåväl, det var nån som började kasta upp ölburkar mot balkongen där paren stod och glänste. Vakterna jagade bort oss därifrån. Resten av kvällen minns jag inte…och det är kanske lika bra.

Sjung om studenternas lyckliga dar… De som kommer ut i ”livet” idag har bättre förutsättningar. Det är bra och jag lyckönskar de på vägen….

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.