Lördagsmorgnar.

En väldigt brokig skara människor brukar uppenbara sig på stan på lördagsmornarna. Alkisar, knullrufs och eftersläntrare från gårdagens sköjerier. Två sletna alkisar satt på seven elevens uteservering och drack kaffe och sluddrade och morsade på förbipasserande damer ”God morgon frun! Min vän här vill gärna lära känna dig.”/ ”Hejsan damen! Jag vill gärna umgås med dig.”
Såg även Leif Mannerström komma promenerande på avenyn när jag väntade på vagnen. Promenerande kanske inte är rätt ord. Rultande passar bättre. Stönandes och pustandes och rödmosig. Antar att en och annan god sås till skrubban har sjunkit ner och några glas dyra viner har nog flödat genom den kroppen.
Jag och Johnny stötte på Peter Harryson för massa år sen på Tahongas i Malmö. Hans bukparti var helt enormt. Han stod och drack någon drink och torkade sig med en servett i pannan hela tiden. Bitterhet flödade ur munnen på honom. Han verkade urled på alltihop. Svor och härjade. Trött på folk och allt satans sköjeri i samhället. Han verkade dock trevlig i all sin bitterhet och lade till att han tyckte vi var några hyvens grabbar.
Han drack ur sin drink, gjorde en fåra i folkvimlet och försvann tillbaks till sitt hotellrum.

Rosita.

Såg en rödmosig och leende Claes Malmberg i solglasögon trippa förbi när jag satt på jungans för en stund sen. Det kommer troligtvis vara helgens mest spännande händelse. Är fortfarande lite svag i nerverna efter min och Johnnys oplanerade sköjarkväll.
Ska ju som sagt jobba helg, och det har ju aldrig varit en särskilt bra uppfinning. Fredagen är värst. Speciellt att sluta kvart över tio på kvällen och åka spårvagn med massa gapiga och berusade ungdomar. Kan göra vilken stackare som helst nervös.
Gobben bredvid mig på bänken får upp en 75:a Rosita ur väskan. Han öppnar korken våldsamt och sätter flaskan mot munnen. Han klunkar i sig en tredjedel av innehållet innan han sänker flaskan igen. Det är ju fredag för all del. Sen kommer min spårvagn. Jag är nu på väg till jobbet.
Trevlig helg, eller nåt.

Lördag, vecka 38

Dricker kaffe igen. Vid köksbordet. Det kan bli en vaken natt. Mina lediga dagar bara försvinner och skägget växer i stadig takt i gravidatonskraft ner mot golvet… Jag minns att jag har mått bättre än så här, men också sämre.
Egentligen skulle jag vilja gå ut på krogen och sköja till det helt och hållet, men med 200 bagis fram till löning kommer jag inte långt. Diskbänksrealismen på denna blogg är total för tillfället: Idag har jag handlat kaffe och pasta och ketchup. I övrigt glömde jag att gå ut, för det var nog planen från början. Jag vaknade med huvudvärk. Rökte två cigg på tom mage. Gick runt i pyjamasbyxor till kl.17.30. Åt korv och frites till lunch. Borstade tänderna kl13.10 utan att spilla ner tröjan. Uppdaterade iphönen, tog två och en halvtimme och det mesta av mitt käcka humör.
Ska se en film igen. Lars von Triers Melancholia. Går på tvåan.
På Onsdag är det löning, då ska jag ta en öl för varje person jag känner och tycker om. Ett ganska maffigt uppdrag. Kanske jag även träffar en tjej i blommigt huckle som pratar någon fin dialekt.

Räkor

Det är dags att käka räkor med familjen hemma hos morsan igen. Detta håller kanske på att bli en tradition. 260:-/kg kostar dem, räkorna. Detta har morsan påpekat tre gånger nu, och även lagt till att det är bäst att det blir trevligt. Det trevliga börjar med att jag missar bussen och kommer för sent. Nu ska jag in på bolaget som tre miljoner andra schvenskar.
Kämpar på med Icke-rökar boken. Kanske kommer ett längre inlägg om detta framöver. Mycket finns att säga…

Att dammsuga.

Det fortsätter att regna i sidled. Hösten är här. Att prata väder är det mest intressanta jag kan komma på för tillfället.

Jag har dammsugit idag. För första gången på… länge. Det tog en och en halvtimme. Stod och dammsög. Satt och dammsög. Låg sked med mig själv och dammsög. Dammsög varenda jävla list i lägenheten. Släpade upp dammsugaren på sängloftet och dammsög där med. Svettades och svor. Nu kan man äta budapestbakelse direkt på parketten… varför man nu skulle ägna sig åt sånt svineri. Jag kan ju bjuda hit någon. En dammallergiker till exempel. Måste bara lära känna en sån först. Fast fram tills dess har väl detta plejs dammat igen på nytt. Tvekar för övrigt på att man får fler kompisar för att man nyss har dammsugit hemma. Får helt enkelt nöja mig med att det är förbaskat trevligt att ha rent hemma på golven. I sin ensamhet.
I övrigt skulle denna dag kunna buntas ihop med många andra dagar. Och ganska snart försvinna ut ur minnet. För alltid.

Skall strax se en film som går på SVT. Mallrats hette den. Samma regissör som har gjort Clerks-filmerna. Helt fantstiskt störda filmer. Har man inte sett Clerksfilmerna, så tycker jag att man genast ska göra det.
Det är en uppmaning.

Bröt och stök.

Har hittat ut i verkligheten. Avenyn och Ljungans närmare bestämt. Göteborg måste vara Sveriges bullrigaste stad. Spårvagnar som gnisslar och tjuter i varje korsning. Att det ska byggas och byggas om och därmed dåna och bröta överallt verkar vara kutym. Just nu är spårvagnstrafiken avstängd på Avenyn, vilket skulle kunna betyda att det är lugnt och tyst. Istället är det någon vild jävel som hackar loss fasaden på huset här bredvid. Det dånar och brakar.
Nu slutade han.
Nu började han.

Ska käka pizza hos morsan om en stund. Innan klockan nio måste jag vara därifrån. Då börjar hennes serier på TV.

20130916-164731.jpg

Isolation

Jag har inte varit utanför dörren sen i fredags kväll. Bortsett från att jag tog en promenad till pizzerian igår. Timmarna börjar flyta ihop lite. Sover som ett litet svin för tillfället. Sover längre än jag själv vill. Verkar vara en sån period just nu, efter allt det sömnlösa. Har hela tiden tänkt att jag ska gå ut en promenad idag, men hösten kom som en knytnäve i magen. Gräskullen utanför mitt fönster är täckta med gula löv och regnet är smått, tätt, blött och kallt. Himlen är jämn-dass-grå. Och jag blev kvar här.
Tänker på att min farsa satt isolerad i lägenheten, ibland i över en månad i sträck, utan att gå utanför dörren. Den enda kontakt med yttervärlden var den som ibland kom in genom hans ytterdörr. Jag som kom hem med mat och alkohol. Hans granne som kom om in och dammsög, diskade och dammade och ibland hemsjukvården som kom in och lade om hans ben. Trots att han sällan klagade över faktumet eller ens pratade om det, så måste han varit extremt isolerad. Dagarna måste ha flutit samman. Spriten hjälpte nog till ytterligare i svårigheten att skilja på veckorna och veckodagarna.
Suttit och försökt jobba fram trevliga sångslingor till en ny låt. Med andra ord har jag suttit och sjungit för full hals och skrölat här i köket. När jag kommer på mig själv känns det urbota fånigt. Tänker att någon under eller över mig sätter sina söndags-fisk-fusk-pinnar i halsen gång på gång.
Funderar som sagt på att gå ut på en promenad. Helst innan solen går ner. Ignorera regnet eller låtsas som att det regnar, vilket förvisso är löjligt eftersom det just regnar. Kan ju i och för sig låtsas att solen skiner. Fast det känns ju inte heller helt friskt.

Min sanning och virus.

Har precis tittat på Min sanning med Marie Göranzon som gäst. Underbar kvinna!
Har även tvättat och svettats och fått virus på datorn. Det ploppar upp popuprutor över allt och hela tiden och man blir helt förbannad hela tiden.
Har även tänkt på att man föds och dör ensam. Där emellan spenderas ganska mycket tid. På ingenting. I ensamhet.

Inge bra me tyskorna.

Nej, det gick inge bra me tyskorna. Den ena var från Schweiz den andre från Österrike. Jag försökte ha respekt för att de ville prata ostört utan att någon sorts bonne bröt sig in i samtalet. Efter en stund kunde jag inte låta bli. Borde fortsatt att vara tyst, men jag blev ju exalterad av tyskan! Jag försökte förklara för dem på engelska, för de pratade engelska när de nu pratade med mig, att jag tyckte om tyska och undrade varför de pratade tyska när de inte är från Tyskland. Ingen bra öppning från Sköjarn. När jag berättade att jag tyckte att tyska var ett vackert och romantiskt språk tittade de bara på varann, sen sa den ena tjejen till mig att jag troligtvis var den enda filuren på hela jordklotet som tyckte att det var ett otroligt romantiskt språk. ”Hey listen!” svarade idiotsköjarn. ”Listen how beautyful it is: ich denke! /Guten tag! / Arschloch!” De började gapflabba ÅT mig. Just det sista exemplet kanske jag kunde hoppat över. Efter det verkade de inte överdrivet entusiastiska över att prata med mig längre. ”German language is so hard and rough, yeah I like it!!!”, lade jag till. Jag beställde in en öl till och bestämde mig för att hålla käften. De verkade vara ganska bekväma med det. Efter att ha flikat in med lite mer märkliga inlägg i deras privata samtal beställde jag ännu en öl som jag hällde i mig i oljad blixtfart. Efter att kollat på hustaken omkring mig i tio minuter, harklat mig, hick-brummat och mumlat lite packade jag ihop mina pinaler och reste mig. ”Are you going now?”, frågade samma tjej igen med en helt annan entusiasm i rösten, ”Yeeeaaaa!!!”, svarade jag och lade till: This isn’t my night! It’s youuuuurs!”
Vilken stjärna man är…

Gräspojken och bortglömd kod.

Sitter och käkar nån jävla färdigrätt på jobbet. Helt nere för räkning. Lyckades inte få mer än fyra timmars sömn igen. Satt uppe och läste till halv fem på morgonen. Läser Christer Lundbergs bok ”Gräspojken”. Kan vara en av de roligaste böcker jag läst på länge. Enormt bildlig och beskrivande humor. Skrattade så jag grät och tjöt. Väldigt förlösande på ett helt annat sätt när man läser jämfört med att se något roligt på TV. Kanske för att man hjälper till att skapa bilderna själv i hodet, istället för att få det hela serverat. Vad vet jag, läs den iallafall!
Igår glömde jag helt plötsligt bort min kod till mitt bankkort. Jag har haft samma kod de tio sista åren. Blev lite orolig att jag kanske håller på att bli hjärndöd. Då hade jag ändå plockat ut pengar en halvtimme tidigare. Räddad av att jag hade kontanter så kunde jag äta ute. Gick sen och provade att stoppa in kortet bankomat och slog in koden. Kunde fortfarande inte komma ihåg den. Tydligen, efter tre försök spottar numera automaten ut kortet och ber en att dra åt helvete, istället för som förr i tiden svälja det och säga ”Taskigt grabben.” Koden var som bortflugen ur min skalle resten av kvällen och natten. Först i morse i yrvaket tillstånd återfanns koden åter i mitt hode som om den aldrig hade varit försvunnen.