Mail till donnan som försvann


Girlie nu är våren här.

Det var ju nu vi skulle rulla runt i gräset och hångla ner oss som två femtonåringar.

Vi skulle ju promenera runt i parkena, lyfta på stenar i skogsdungarna och leta efter regnbågsfärgade skalbaggar.

Vi skulle ju fika i förmiddagsolen och titta på de ensamma som går hem med en etta lättmjölk och känna oss glada att vi inte var… ensamma.

Vi skulle ju… åka till Paris
äta fransk frukost
dricka blodrött vin
och knulla oss fördärvade i en himmelsäng
på nåt *****-hotell.

Girlie var är du?

Måste sluta nu… ska gå och köpa en etta lättmjölk…

Saknad, kärlek, dirt/JBE

Saker och ting är inget bra nu.
Jag har slutat spela. Alltså Jack Vegas. För drygt två veckors sedan. Helt och hållet. För två år sedan började det oskyldigt med en tia. Sen ungefär ett halv år sedan började det bli ohanterbart. Mer och mer pengar gick in i maskinen. Även de pengar jag vann mellan varven gick tillbaka in i maskinen. Det blev ohanterbart och har varit sedan dess. Jag har börjat gå på öppna möten. För spelmissbrukare. Och det är bra. Jag känner mig motiverad. Det här samhället är så fyllt med frestelse-gropar att trilla i.
När jag nu går ut för att dricka en öl på ett ställe som har Jack Vegas-maskiner tittar jag på spelarna. Hur de kommer in med hoppfyllt ansikte och går därifrån med blicken djupt ner i golvet. Och jag känner hur lite jag vill tillbaka till det tillståndet. Inte alls.
Jag har berättat för mina vänner om mitt problem. De har alla först blivit chockade, Men nu har jag deras stöd i ryggen och det känns bra.

Träck-rapport

Innan har det varit jag som står för den då och då återkommande kaosen. Jag har aldrig varit särskilt rädd om mig själv eller min hälsa.
Nu när jag har dragit ner på kaosen, börjat äta nyttigare och börjat ta hand om mig själv står plötsligt magen för kaosen.
Den brötar och dånar. Kvider och gnisslar. Ryter och mullrar. Jag besöker dass mer än med jämna mellanrum. Träcket ligger sen där och ryker som en lägereld som nån nyligen pissat på.

Min mormor

I förrigår dog min mormor.
När jag var liten var jag lite rädd för henne. Hon hade korpsvart långt hår i en stenhård knut på huvudet och hennes ögonbryn var lika kraftigt markerade med kolsvart kajal. Som en liten cypriotisk tant. Hennes ögon vara lysande gröna och när hon blev arg gnistrade dem. Arg blev hon oftast i porslinaffärer. Då fick man inte röra något. Ibland tyckte jag att vi var i porslin affärer jämnt.
Min mormor och morfar bodde i Scotland på åttiotalet. Då hade de en pudel (svart den med) som hette Scott. När Scott dog skaffade de en ny pudel (svart) som de döpte till Scotti. De sista 20 åren har de bott i Tibro. I ett hus på tre våningar, belägen i en trädgård stor som en fotbollsplan med 13 äppleträd och som människor då och då kommit promenerande i för att de misstagit sig och trott att det är en kommunal park.
Om en månad fyller min morfar 100 år. Då får man ett personligt kort från kungen, som inte alls är signerat av kungen, utan av en annan person som utger sig för att vara kungen.
Hon var väldigt snäll också. Hon hade snabb och klipsk humor. Hon var materialist och ägde drivor med saker och grunkor som hon vägrade skilja sig i från. Hon har servat min morfar med allt husligt och det är tveksamt om han vet hur man kokar ett ägg. Hon var social och tyckte om att småprata med människor. Hon brukade bjuda på lite smått och gott, och när man ätit färdigt betydde det att man inte ville se mat på två dagar. Hon var en sann djurvän, samtidigt som hon bar äkta päls. Ibland bjöd hon på sherry före klockan slagit lunch. Hon brukade sitta uppe sent om kvällarna, ensam i köket och bläddra i tidningar. Hon hade en aningen efterbliven man vid namn Bertil anställd, som skötte om fotbollsplanen. Efter arbetspassen brukade hon bjuda honom på kakor och sockerdricka i köket. Under de sista åren orkade hon inte med besök så han fick fika ensam i garaget.
Hon blev 90 år och hon hette Inga.
Hon var min mormor.

Min mormor

I förrigår dog min mormor.
När jag var liten var jag lite rädd för henne. Hon hade korpsvart långt hår i en stenhård knut på huvudet och hennes ögonbryn var lika kraftigt markerade med kolsvart kajal. Som en liten cypriotisk tant. Hennes ögon vara lysande gröna och när hon blev arg gnistrade dem. Arg blev hon oftast i porslinaffärer. Då fick man inte röra något. Ibland tyckte jag att vi var i porslin affärer jämnt.
Min mormor och morfar bodde i Scotland på åttiotalet. Då hade de en pudel (svart den med) som hette Scott. När Scott dog skaffade de en ny pudel (svart) som de döpte till Scotti. De sista 20 åren har de bott i Tibro. I ett hus på tre våningar, belägen i en trädgård stor som en fotbollsplan med 13 äppleträd och som människor då och då kommit promenerande i för att de misstagit sig och trott att det är en kommunal park.
Om en månad fyller min morfar 100 år. Då får man ett personligt kort från kungen, som inte alls är signerat av kungen, utan av en annan person som utger sig för att vara kungen.
Hon var väldigt snäll också. Hon hade snabb och klipsk humor. Hon var materialist och ägde drivor med saker och grunkor som hon vägrade skilja sig i från. Hon har servat min morfar med allt husligt och det är tveksamt om han vet hur man kokar ett ägg. Hon var social och tyckte om att småprata med människor. Hon brukade bjuda på lite smått och gott, och när man ätit färdigt betydde det att man inte ville se mat på två dagar. Hon var en sann djurvän, samtidigt som hon bar äkta päls. Ibland bjöd hon på sherry före klockan slagit lunch. Hon brukade sitta uppe sent om kvällarna, ensam i köket och bläddra i tidningar. Hon hade en aningen efterbliven trädgårdskötare anställd vid namn Bertil, som skötte om fotbollsplanen. Efter arbetspassen brukade hon bjuda honom på kakor och sockerdricka i köket. Under de sista åren orkade hon inte med besök så han fick fika ensam i garaget.
Hon blev 90 år och hon hette Inga.
Hon var min mormor.

Fula vanor och fina ovanor

Oj, oj, oj vad sopig jag är på att uppdatera här… Jag har väl haft uppdatering på andra håll. Jag har träffat en Donna som jag tycker om… och hon verkar tycka om mig. Vi har setts sen i sommar och vi tar det i ultrarapid snigelfart. Det känns bra, som nått litet nytt dyker upp varje gång vi ses.
Jag har krympt mitt partyanimal och börjat leva lite sundare. Äter frukt varje dag, mindre kött, äter rosenrot för jag är trött på att vara trött jämnt och jävla ständigt, och jag har börjat träningscykla 2,5 km några gånger i veckan.
Nej, jag tänker inte bli någon översund satans tråkmåns och jag tränar inte för att vara med i göteborgsvarvet. Jag är bara ganska trött på att må halvt sunkigt eller halvt bra.
Jag röker fortfarande trots några näras vädjan om att sluta och förbipasserande folks förbannade tjat om att det luktar rök i hiss och trappuppgången där jag står och huttrar om kvällarna svärande att inte få vara ifred. Konstaterande att det är noll njutning att inte få röka inomhus.
När hela skiten blir för tråkig (vilket det tänderar att bli då och då) går jag ut och tager mig ett par bier, oftast allena. Tittar på alla små, unga människor som precis har kommit på hur och var man roar sig: Full på krogen…

Just nu längtar jag efter en rejäl bläcka i goda vänners lag. Oj, oj, oj…

Man vänjer sig

Man vaknar varje morgon med en hemskhet i sitt bröst
kan inte äta, dricker kaffe, åker buss till jobbet
där är långa, trista timmar, meningslösa klyschor
ingen öppnar sig, man stirrar bara tomt
och pratar strunt och skrattar till
men man vänjer sig
man vänjer sig

Och jobbet som man gör, det har man ingenting för
det är nån annan som drar nytta av det
ingen aning vem
man bara flyttar sina papper, drar i sina spakar
hämtar sina pengar
det känns dumt och idiotiskt
men man vänjer sig
man vänjer sig

När man kommer hem på kvällen
har man glömt att stänga fönstret
det är sot och smuts på fönsterkarmen, avgaser i rummet
man har glömt att köpa mat
fast inte har man just nån matlust, pressar i sig några mackor
man vänjer sig
man får vänja sig

Man tar magnecyl mot huvudvärken, dåsar framför tv:n
grannen går på toaletten och det brusar i rören
man är trött och går och lägger sig
och grannen grälar med sin fru, trafiken är oändlig
det är omöjligt att sova
men man vänjer sig
man måste vänja sig

Lakanen snor sig och blir fuktiga av svett
och nattens timmar är som gummiband
i väntan på glömskans sömn
så ringer väckarklockan
herrejävlar, denna pina, man orkar inte tvätta sig
dricker kallnat kaffe från igår
och ute är det kallt och mörkt och ruggigt och dimma
men man vänjer sig
man vänjer sig

Så blir det fredag alla fall, man super lite håglöst
och på lördan går man ut i parken, unnar sig en pizza
och på kvällen kommer gråten
det är skönt att våga bli förtvivlad
känna sig verklig
man köper lite porr i en tidningsautomat
och går hem och onanerar
det är outsägligt torftigt
men man vänjer sig
man får lov att vänja sig

Kjell Höglund

Bahamas gentemot detta?


Om jag ska gifta mig nån gång, ska vi sen ha bröllopsnatten här. Jag och min kone. På Vara Motel. Visst ser det inbjudande ut? Runt hörnet ligger en nerstängd vägkrog. Det finns en bensinmack runt samma hörn. Där kan man köpa 6-pack och korv. De pratar med loj dialekt därinne, men verkar väldigt snälla.
Om min blivande hustru vägrar fira bröllopsnatten på Vara Motel får vi väl åka dit någon annan gång när vi är uttråkade och inte har något annat för oss. Köpa med oss sprit, bli fulla och sen, dagen efter bara sätta oss i bilen och åka hem igen…

Fint tillsammans

Jag smekte hennes kind
och sade att det vi hade tillsammans
var fantastiskt,
men att det inte kunde beskrivas med ord.
Hon vände sig mot mig och svarade:
”Och ändå, nu har du gjort det
och då är det borta”
Hela natten försökte jag ta det tillbaka,
men det var för sent.
Nästa morgon delade vi upp våra saker.

(text från ”Man kan inte svika sin bäste vän
och bli bra på att sjunka samtidigt”
Övers T Tidholm, Alfabeta/Anamma 2003)