Det lilla specialdesignade helvetet


Jag sitter tre trappsteg
ner i helvetet.
Ölen är serverad
och jag glor med
glosögon
rakt ut i tomma intet.

Det drar kallt
om anklarna.

Här kan saker och ting
bara
bli till bättre.

Folk tror
att det är skållhett
i helvetet
men de är felinformerade
som så många gånger förr.

Här finns inga
gungande
rungande arslen
tillhörande dekadenta damer
som dricker
billigaste whisky
rakt ur helröret

Inga stora underjordsbål
med kokade likdelar.

Bara kylan
som tränger genom
allt.

Äkta päls,
fuskpäls,
raggsockor,
ett täcke av brinnande
höstlöv…

Ingenting förutom
kylan
som inte stängs ute
av något.

Och så jag då
förstås
i mitt
alldeles egna lilla
specialdesignade helvete.

Tre trappsteg ner.

JBE Nov-08

Igår när vi pratade i telefon. Hon den där donnan och jag. Hörde jag plötsligt att hon efter en stund blev sovtrött. Det hörs liksom på andningarna och att hon njuter av tillståndet. Tror aldrig jag har stött på någon som så passionerat älskar att sova. Sådant som sömnsvårigheter har inte uppfunnits i hennes land.
När jag påpekade att det lät som hon var trött sa hon bara att Herr Blund kom inklampande i sina guldstövlar och spred sömnglitter över henne. Jag undrade vad fan han var så sporadisk med besök hemma hos mig. Hon lovade att skicka över Blund raka vägen till mig sen, eftersom hon vet att jag mellan varven har issues med att lyckas somna. Hon sa åt mig att ha fönstret öppet lite på glänt. Jag väntade…väntade…väntade, men han dök aldrig upp.
Antar att han fick slut på sömnglitter.

Däremot har han hängt runt här på jobbet. För jag har hållt på att somna konstant och åter och hela tiden.

Highway to hell i bloggform

Jag har en AC/DC-kväll. Med lite folköl vid sidan av. För det går både växel och likström genom min kropp. Jag är på väg – Highway to hell. Fast jag sitter ändå här i en glaskula. TV:n är på. Jag vill inte stänga av den, trots att den fläker upp det värsta av sina stinkande inälvor. Jag sitter i fönstret och röker. Om jag tröttnar kan jag alltid låta min kroppstyngd väga över och landa fem våningar ner i det mjuka buskarna…och sen – Beating around the bush.
Mitt sinne är hela tiden någon annanstans. Denna rastlöshet och uttråkan slår rekord. Jag har svårt att hitta på något med all tid som är över. Och den rinner över. Jag har svårt att minnas att det har varit så svårhanterligt innan. På de tio senaste åren har jag förvandlats från en antisocial varelse till en som numera vill leva i tvåsamheten. Istället för att tvåsamheten skulle vara sekundär för att jag har så jävla mycket viktiga grejer att skapa och göra har nu någon vänt på steken, disktrasan, punkkakan. I tvåsamheten vill jag växa. (nån borde ge mig en smäll för att jag låter så jävla töntig…) Men jag är ju Herr – Love hungry man….numera, men som sagt varje gång man träffar nån så är man – shot down in flames. På ett bra sätt i början…för att utvecklas till något mycket värre. Men en dag, en dag, ska jag hitta henne – The girl who got the rythm. Min rytm, hennes rytm, som mynnar ut i våran rytm.

Nu ska jag öppna en öl till. Lyssna på highway to hell. Och avsluta det här jävla fjant-inlägget.

(Ps. Alla engelska små meningar här är titlar från highway to hell. En mycket bra skiva om man gillar gamla, äkta AC/DC. Mycket bättre än det här inlägget.)

Grupprunka mera, bara ni gör det tillsammans! god natt och (mor ror) far åt helvete!

Ond bråd död och ungdomskärlek

I natt drömde jag att en av mina kusiner dog. Allt var hemskt och alla grät. Jag vet inte varför eller vad han dog av. Jag har försökt komma på det så här i efterhand… Drömmen följde efter mig hela morgonen. Vad som är konstigare är att jag har drömt om honom. Jag tror aldrig att det har hänt innan. Nåväl, nu har jag gjort det, och han råkade dö.
”Hörru, det var inte meningen kusinen!”

Nyss var jag ute på balkongen och rökte (på jobbet). Det är oktober och solen skiner som ett litet as. Det är varmt som i september. Det är som på landet när man blickar ut från den där balkongen. Jättestora ängar. Vildvuxna med en stor skog bakom. Jag stod och tänkte på tvåsamhet, att tillhöra någon eller snarare bristen på det… När jag tittar ut på ängen rullar det runt ett ungdomspar där på ängen. Hånglar upp varandra så där lite lagom. Sen ligger de där och håller om varandra en stund innan de reser sig och går iväg.
Jag kommer själv ihåg första gången jag var riktigt kär och tjejen som jag var det i. Vi rullade runt i en sluttande rabatt. Vi var rätt fulla. Vi var jävligt kära. I varandra.
Hon var sexton och jag var nitton.

Breezers, I löve it!!!

Igår var jag bakfull och hängig. Min syster däremot var däremot ganska på. Hon hade legat hemma och varit sjuk och ville se människor. Vi gick till sejdeln. Där kan man se människor av alla slag… Jag beställde en hamburgetallrik och en läsk. Jag hade lite svårt att andas kände jag och när jag försökte läsa i en bok jag köpt skakade texten i sidled. Väldigt exakt och rytmiskt. Jag misstänkte att detta var första tecknet på MS, men det gick över.
När jag ätit klart tallriken (Det fanns äkta felix-pommes frites på den också) frågade min syster mig om jag skulle ha nåt att dricka. Jag var fortfarande för bakis för en öl… så jag beställde helt otippat och för första gången i mitt liv en: Alkoläsk, en breezer med ananassmak. Siss tyckte det här var så speciellt av mig så hon började fotografera migoch när hon sedan gick ut och rökte pratade hon med sin vän. Hon berättade att jag satt inne på sejdeln och tryckte med en breezer. När jag sen gick ut undrade hon om jag var sjuk.
Efter en stund gick vi över till Kellys. Till min stora besvikelse hade de inga breezers. Jag beställde en xider.
Kontentan av detta tungt poänglösa inlägg har ändå en viktig innebörd. Nästa gång jag går på krogen ska jag bara dricka alkoläsk. Jag ska aldrig mer dricka öl… När folk frågar om jag ska ha en öl, kommer jag svara att jag slutat att dricka öl och att jag är sjuk.
Sen kan vi alla vänta på att min mor avslöjar att hon är kär i Reinfeldt, på att Kalle anka finns i verkligheten och att Jesus kristus är schackpolare med Hitler…
Very well…

Febrila febero

Jag har varit förkyld i fyra dygn nu. Två av de dygnen har jag haft hög feber. En av feberdygnen hade jag inga värktabletter. Det gick inte att sova. Bröstet blev kokhett och benen skakade i kallsvett. Jag tänkte märkliga tankar. Ala: Undrar när jag kommer bli gråhårig. Varför badar folk bastu och när åt jag rostad tupp senast?
Sen kom min syster med värktabletter. Helt plötsligt var det enkelt att vara förkyld, nästan enklare än att vara helt frisk.

Dirty F skickade ett sms där hon berättade att hon hade ställt en påse med ”kryapådigfika” utanför min dörr. Där fanns vindruvor, en clementin, fanta, kexchoklad och hembakat hjärtformat bröd. Hon ville inte väcka mig om jag sov… Det var fint tycker jag.
Och tur var nog det ska tilläggas. Att hon inte gjorde menar jag, för syrran som var snäll och var här med värktabletter igår kände sig risig och rosslig idag, som hon höll på att bli förkyld….hoppas hon har värktabletter hemma…