Jag tycker om det där jag bor. Jag kan gå ut när och hur jag vill (det kan man kanske överallt..hmmm). Jag kan gå några minuters promenad o ta en kaffe, öl eller bara sätta mig på en bänk vid järntorget och lyssna och se på folk som dividerar under vilka enklaste omständigheter de ska ta sig hem…långt hem. Jag kan resa på mig och promenera några minuter, så är jag hemma. Det är bara ett problem. Jag gilllar inte att komma hem. Det är kanske därför jag går ut…nästan direkt jag kommer hem. Trivs där jag bor/men trivs inte där jag bor. Rörig utläggning blev det, lite rörigt är det hemma också. Jag har rätt trist när jag kommer hem. Kolla på någon skit på TV, Kolla Om någon har skrivit något roligt i statusfältet på facebook (ala: Jag bjöd mina vänner på middag idag. Egen högerskinka gick åt i extra smala skivor med sallad från egen trädgård. Gud vad alla åt!), vila lite, röka i fönstret (och blåsa röken in i lägenheten bara för att man har tråkigt), Borsta tänderna varje hel timme, lägga mig raklång och systematiskt på alla ställen i min lägenheten för att ta reda på hur många jag som får plats på en och samma gång på 18kv, kolla lite mer skit på TV. Bege sig in i tvåsamhet med slutna ögon, för att känna av ensamhet när man tittar igen, Äta Banan…efter banan…efter banan…Masturbera…kanske…skita…kanske…sova…kanske…eller gå ut igen och tänka fan vad jag bor centralt och bra…
Jag trivs inte där jag bor/men där jag bor…trivs jag!

Arslet sitter där bak och ja…resten sitter där fram…

Jag skriver detta inlägg på jobbet och mongo tittar på galenskaparna. Det är inte lätt…att tänka med dessa röster i bakgrunden. Mongo har allt med galenskaparna. Jag har sett allt alldelles för många gånger. Jag brukade tycka de var roliga då och då… inte längre. Det värsta är att det går inte o läsa en bok eller tidning. De envetna rösterna går in i huvudet, i texten, in i öronen, in under huden.

Just nu är jag inne i en sådär-period. Har inte så mycket att säga eller skriva ner här. Har inte så mycket att säga överhuvudtaget. Just nu. Jag skulle vilja säga upp mig. Från mitt jobb, från att köpa risi-frutti o sprit till min alkoholiserade farsa. Säga upp mig från Tvkvällar, ensamhet, svettiga dårar på stan, dåliga nyheter, högljudliga knullande grannar. Från att vara fattig och de små panikattackerna som aldrig bryter ut ordentligt…

Men…de flesta av mina bekanta, nära och kära verkar inte må så jättetjosan för tillfället (förutom min bror då kanske som fått ett barn till)

Inget nytt har hänt. Med andra ord. Ingen har skjutit bort min öronsnibb med hagelgevär. Har inte stött på några x med eller utan barnvagnar. Jag har inte vunnit en miljon på lotto och i en vecka i sträck har jag klarat mig utan att få några p-böter.

”DET SKA VARA SMÄLT SMÖR TILL SKRUBBAN SATANS CITROENSVIN!!!”, får avsluta detta inlägg. Galenskaparnas fel. Eller mongos. Eller mitt fel att jag jobbar där jag gör…

Skit samma…så att säga…

Funeral blues

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He is Dead.
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last forever: I was wrong.

The stars are not wanted now; put out every one,
Pack up the moon and dismantle the sun,
Pour away the ocean and sweep up the woods;
For nothing now can ever come to any good.

W.H. Auden


Glömde kanske tillägga i förra inlägget att jag är såld på traditionsfirande omde sker i rätt former, trots att de i stor utsträckning är värda att ifrågasätta. Sen är de ju komiska i sitt eget sken… Vuxen som äter tallrik efter tallrik med moral, för att bli normal,
sen hoppas det runt som små grodor…

…men…
…Jag minns många firanden…

En luciamorgon hemmma i köket. Stearinljus i mörkret. Med lussebullar och morsan i nattlinne yrvaken. Alla i familjen yrvakna, men fina o glada. över att vara en familj.

Jag minns en julafton när morsan och farsan bråkade. Morsan krossade porslin och grät. Farsan vrålade. Jag sprang upp på rummet och grät, mest kanske för att jag inte sett min mor gråta innan, mest kanske för att en julafton inte skulle vara så…

Jag minns en påsk när siss (syster) och jag var klädda som påsk-kärringar och gick runt och bankade dörr. Vi trodde vi skulle komma hem med massa godis, men vi kom hem med massa stålar istället…som vi köpte godis för.

Jag kommer ihåg milleniumskiftet. Alla vänner samlade. Stor fest. Säkert 20 personer och bara vänner. Vi blev fulla allihopa. Ingen grälade faktiskt. Förutom en kille som var arg på sin existens och hotade med att slita stereoanläggningen ur väggen för att kasta den över balkongräcket bara för att han tyckte musiken var dålig. När vi kom in från tolvslaget stod han där. Ensam i lägenheten med den tunga saken i famnen. Han talades till rätta i ca 20 min innan han ställde ner den igen, sen stängde han ytterdörren och försvann.
Jag hade helikopterfylla i säkert en timme den morgonen. Varje gång jag lade mig började det snurra loss. Det slutade med att jag spydde ut genom köksfönstret, balkongen, ytterdörren och på sopnedkastet (lyckades aldrig öppna det i tid…)

Jag minns några midsommrar i Köpingsvik men jag minns inte så mycket av dem…
Jag minns förra årets midsommar. Jag och hon körde runt 18 mil med bilen på landsbygden och tittade på människor som firade midsommar. Vi åkte förbi hus som var helt nersläckta. Tre hus bort var alla samlade. Bilar stod överallt och folk åt och drack nubbe, vad jag antar. Ju senare kvällen blev desto mer kaos verkade det bli på sina håll. En snubbe i en trädgård stod och dansade helt själv till ihopfantiserad musik som inte existerade mer än i hans huvud. Vi såg ett grälande par utanför ett trädgårdstält och där inne var alla var redlösa. Jag såg en helt näck snubbe som vandrade omkring och rökte i vad som kanske var hans trädgård.

I natt dricker jag några öl. Här. Hemma. Framför datorn och bloggen. Imorn är det midsommar. Jag ska inte fira nånting. Vänner är på andra håll. Familjen är inte anträffbar. Det känns lite morloket, men det gör det väl en sisådär 364 dagar om året när man missar bussen också…

Rudolf & de små grodorna

På Nyårsafton smäller vi smällare så åskan framstår som en blyg tönt och hundarna skiter kors och tvärs och gömmer sig under sängen i panik…Vi firar att klockan blir tolv…
Sen super ner oss…

På påsk målar vi satans rövhål och fjuniga kycklingar skeva och fula på ägg. Sen sköljer vi ner eländet med slå-på käften-sprit…Överallt står påskharen på lur.
Sen super vi ner oss…

På kräftskivan klär vi oss i hattar och strutar och knäcker kräftor på mitten så det sprutar upp kräftsaft i ögonen och vi suger och suger på kroppar och stjärtar så det låter som vi sitter i ett avloppsrör six feet under…
Sen super vi ner oss…

På Julen, eller snarare när den kommer krypande sådär en månad innan springer vi runt o köper klappar samtidigt som det hänger gilanger över jävla allt. Grisen, renen o den där rödklädde rudolfen som står där och säger hoe, hoe (som betyder …. på riks-amerikanska).

Dessutom:

1. Stakar på bordet
2. Kulor i granen
3. Skinkan på bordet.
Sen super vi ner oss…

Nåväl, imorn är det midsommar, inte fullt så farligt flippat. Bara en grönklädd stång, och vi då, hoppande på huk, skrikandes att vi är ett gäng små grodor. När natten kommer stoppar vi sju flickor under huvudkudden och drömmer om lika många alster. Bland annat en forget me not som piskar oss till sömns…
och just det…vi super ner oss…

Hade vi sett en marsmänniska hade vi sagt:
Kolla en marsmänniska!
Hade marsmänniskan sett oss hade han tänkt:
Kolla in de här snubbarna. De verkar ju gå på nåt jämt och ständigt!

Det behövs knappast en marsmänniska för att se ut som ett frågetecken. Det räcker nog med en tysk eller engelskman.

När jag var liten brukade jag ta med mig ett gäng pepparkakor in på dass och äta dem medan jag satt och bajsade….fram till att någon sa till mig att: Så! kan man ju inte göra.
Då slutade jag med det.

Vet inte vem det var som sa det till mig. Men jag lyssnade och åt pepparkakorna i köket istället.

Kanske det var en tysk eller engelskman.
Kanske en marsmänniska?

Jag tror nog det var ett målat ägg, en rudolf eller en hoppande groda…