Funeral blues

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He is Dead.
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last forever: I was wrong.

The stars are not wanted now; put out every one,
Pack up the moon and dismantle the sun,
Pour away the ocean and sweep up the woods;
For nothing now can ever come to any good.

W.H. Auden


Glömde kanske tillägga i förra inlägget att jag är såld på traditionsfirande omde sker i rätt former, trots att de i stor utsträckning är värda att ifrågasätta. Sen är de ju komiska i sitt eget sken… Vuxen som äter tallrik efter tallrik med moral, för att bli normal,
sen hoppas det runt som små grodor…

…men…
…Jag minns många firanden…

En luciamorgon hemmma i köket. Stearinljus i mörkret. Med lussebullar och morsan i nattlinne yrvaken. Alla i familjen yrvakna, men fina o glada. över att vara en familj.

Jag minns en julafton när morsan och farsan bråkade. Morsan krossade porslin och grät. Farsan vrålade. Jag sprang upp på rummet och grät, mest kanske för att jag inte sett min mor gråta innan, mest kanske för att en julafton inte skulle vara så…

Jag minns en påsk när siss (syster) och jag var klädda som påsk-kärringar och gick runt och bankade dörr. Vi trodde vi skulle komma hem med massa godis, men vi kom hem med massa stålar istället…som vi köpte godis för.

Jag kommer ihåg milleniumskiftet. Alla vänner samlade. Stor fest. Säkert 20 personer och bara vänner. Vi blev fulla allihopa. Ingen grälade faktiskt. Förutom en kille som var arg på sin existens och hotade med att slita stereoanläggningen ur väggen för att kasta den över balkongräcket bara för att han tyckte musiken var dålig. När vi kom in från tolvslaget stod han där. Ensam i lägenheten med den tunga saken i famnen. Han talades till rätta i ca 20 min innan han ställde ner den igen, sen stängde han ytterdörren och försvann.
Jag hade helikopterfylla i säkert en timme den morgonen. Varje gång jag lade mig började det snurra loss. Det slutade med att jag spydde ut genom köksfönstret, balkongen, ytterdörren och på sopnedkastet (lyckades aldrig öppna det i tid…)

Jag minns några midsommrar i Köpingsvik men jag minns inte så mycket av dem…
Jag minns förra årets midsommar. Jag och hon körde runt 18 mil med bilen på landsbygden och tittade på människor som firade midsommar. Vi åkte förbi hus som var helt nersläckta. Tre hus bort var alla samlade. Bilar stod överallt och folk åt och drack nubbe, vad jag antar. Ju senare kvällen blev desto mer kaos verkade det bli på sina håll. En snubbe i en trädgård stod och dansade helt själv till ihopfantiserad musik som inte existerade mer än i hans huvud. Vi såg ett grälande par utanför ett trädgårdstält och där inne var alla var redlösa. Jag såg en helt näck snubbe som vandrade omkring och rökte i vad som kanske var hans trädgård.

I natt dricker jag några öl. Här. Hemma. Framför datorn och bloggen. Imorn är det midsommar. Jag ska inte fira nånting. Vänner är på andra håll. Familjen är inte anträffbar. Det känns lite morloket, men det gör det väl en sisådär 364 dagar om året när man missar bussen också…

Rudolf & de små grodorna

På Nyårsafton smäller vi smällare så åskan framstår som en blyg tönt och hundarna skiter kors och tvärs och gömmer sig under sängen i panik…Vi firar att klockan blir tolv…
Sen super ner oss…

På påsk målar vi satans rövhål och fjuniga kycklingar skeva och fula på ägg. Sen sköljer vi ner eländet med slå-på käften-sprit…Överallt står påskharen på lur.
Sen super vi ner oss…

På kräftskivan klär vi oss i hattar och strutar och knäcker kräftor på mitten så det sprutar upp kräftsaft i ögonen och vi suger och suger på kroppar och stjärtar så det låter som vi sitter i ett avloppsrör six feet under…
Sen super vi ner oss…

På Julen, eller snarare när den kommer krypande sådär en månad innan springer vi runt o köper klappar samtidigt som det hänger gilanger över jävla allt. Grisen, renen o den där rödklädde rudolfen som står där och säger hoe, hoe (som betyder …. på riks-amerikanska).

Dessutom:

1. Stakar på bordet
2. Kulor i granen
3. Skinkan på bordet.
Sen super vi ner oss…

Nåväl, imorn är det midsommar, inte fullt så farligt flippat. Bara en grönklädd stång, och vi då, hoppande på huk, skrikandes att vi är ett gäng små grodor. När natten kommer stoppar vi sju flickor under huvudkudden och drömmer om lika många alster. Bland annat en forget me not som piskar oss till sömns…
och just det…vi super ner oss…

Hade vi sett en marsmänniska hade vi sagt:
Kolla en marsmänniska!
Hade marsmänniskan sett oss hade han tänkt:
Kolla in de här snubbarna. De verkar ju gå på nåt jämt och ständigt!

Det behövs knappast en marsmänniska för att se ut som ett frågetecken. Det räcker nog med en tysk eller engelskman.

När jag var liten brukade jag ta med mig ett gäng pepparkakor in på dass och äta dem medan jag satt och bajsade….fram till att någon sa till mig att: Så! kan man ju inte göra.
Då slutade jag med det.

Vet inte vem det var som sa det till mig. Men jag lyssnade och åt pepparkakorna i köket istället.

Kanske det var en tysk eller engelskman.
Kanske en marsmänniska?

Jag tror nog det var ett målat ägg, en rudolf eller en hoppande groda…

Ryyyyyyyyyyyyveli-rööööööööv!

Hey Rövelen!
-Edward, din lirare, din egna företagare! shoot against everything!
Hey Ryvelen!
-Gustaf spotta ut en fotboll stor som en cancerhög , gör mål, rädda EM, så Zlatan slipper ha det på sina axlar.
Hey rövelen!
-Tack P.M. Som ska slå ihjäl mig om jag nämner dig i min blogg, och trots fattigdom lånar mig en utav sina sista 119,50:-.
Hey ryvelen!
-Din anonyma fan som får mig precis så otrevlig jag vill för att du sitter o pratar om alkolism, hur orolig du är och knappt 25 år fyllda, med en lever som gnistrar som en julgran i mörkret.
Hej ryvelen!
-Tack mig själv för att jag är jag. Och för att jag, otrevlig fan, fattigdom, ryvelen, rövelen osv är jag.

Tack ryveli-rövelen

Via Dolorosa

Det är söndag igen. Jag har ett hatkärleksförhållande till dessa dagar. Med eller utan baksmälla kan de kännas som jordens undergång i miniformat. Om man sitter där ensam och vill ha sällskap…känns det mycket mer påtagligt…om det är söndag…eller totalt tvärtom…om man skrattar med nån…och det är söndag…


Via Dolorosa

Drag me down and chain me

This is not what it seems
This ain’t no cozy little dream
This ain’t no mysterious way, no no
This is just another Sunday

I die alone
On Via Dolorosa
I carry my burden alone
On Via Dolorosa
I’m dragged down by the stone
On Via Dolorosa
I carry my burden alone
On Via Dolorosa

This ain’t no universal mastermind
This ain’t no projection of one of a kind
This ain’t no religious highway
No, this is just another Sunday

Tiamat 2008

Gymnastiktimme

Det var dags igen.
Jag satt i omklädningsrummet.
Det var kallt och fuktigt.
Jag var sist.
Alltid sist.
Jag knöt skorna långsamt
och blev sittande.
Sen drog jag upp snörena
och knöt dem igen.

Klumpen i magen
var hård
som en frusen kanelbulle.

Det var dags igen.
För fotboll, innebandy
basket eller volleyboll.

Dags att bli vald sist.
under suck och stön
och ett
”fan, vi får väl
ta honom då.”

Och efter det bli
placerad i det hörn
där det hände minst.
För att i största möjliga mån
orsaka så liten skada
som möjligt.

Sen stod man där.
På helspänn
och blickade på klockan
och räknade ner
varje sekund.
Då kom bollen
och man missade naturligtvis
men blev träffad
av en hel bukett
svordomar, haranger
och glåpord.

När oändlighetstimmen
var slut
var det dags för
slutpläderingsstunden
i omklädningsrummet.
Om laget man
varit med i
tagit hem matchen
fick man inte höra någonting
och kunde där med slappna av.
Om ens lag förlorat
fick man höra
vad det berodde på.

Jag drog upp snörena igen
och knöt dem
sedan motvilligt en sista gång.
Jag kunde höra
lärarens visselpipa
tjuta därute.

Det var dags.
Jag reste mig upp
och släpade mig ut
till gymnastiksalen.

jbe 2004

Tillbaka på skatten +/-0

7500 spänn tillbaka på skatten. Och jag som hade blivit pank två dagar efter löning… Så kom den då. För ett par dagar sedan. I nerbantad form. 5500 såg jag inte röken av. Csn hade vikt ut sig för kronofogden och nu stal kronofogdejäveln pengarna för mig. Nåväl 2000 kan man ju ha trevligt för tänkte jag. Jag firade och drack några bärs med min syster. Dagen efter med påtaglig huvudvärk o andra löjliga åkommor så som ångest ågren o några lätta smärta panikattacker åkte jag i sedvanlig ordning iväg för att handla till min far. Jag hjälper min far att handla några gånger i veckan, då han är handikappad i benet. (Det är hans snygga 740 man kan se på bild i ett tidigare inlägg). Innan jag skulle åka därifrån gav han mig två myndighetskuvert. Två påminnelser på p-botar. Där försvann 900 hundra spänn till och nu är jag pank, igen. Nervös, för det mesta. Besegrad, åter. Följetång och fortsättning följer…

Eller som en vän brukade säga då han gick på socbidrag:
”Hyra och räkningar betalda, sen går jag ner till Shell. Köper ett sexpack, en trisslott och en korv… sen är pengarna slut…”

Sjung om en students nederlag…


I tisdags såg jag sommarens första studenter. Jag satt och åt en soppa på linnégatan när de kom skrikandes och tutandes i en cabrolet. Jag vet inte varför, men jag får alltid ångest när jag ser studenter och hör deras skall. Kanske för att jag blir påmind om min egna student. Kanske för att de är så unga o inte har en aning om hur det ser ut i verkligheten. Ännu…

Min egna student kommer jag ihåg som tom och förvirrad. Gratulationerna kändes ihåliga. Jag hade gått verkstadsteknisk linje. Under två år hade jag svetsat ihop en halv lyktstolpe. Betygen var ett skämt. Jag hade våndats av uttråkelse och mina klasskompisar verkade smått efterblivna. Jag sa nej till studentmössa. Det var bara de teoretiska linjerna som bar dem med stolthet. Men… anno 1991 gick alla ut i livet med samma pissiga förutsättningar. Det fanns inga jobb att söka. Skall och rop om hur jävla bra man…ekade tomt. Det hjälpte inte hur jävla bra man var. De flesta skulle ändå gå arbetslösa en lång tid framöver. Det var år av politiska arbetsmarknadsåtgärder som följde. Arbetsförmedlingen slutade o skriva ut antal lediga jobb på platsjournalens. Tidningen var tunn..

Min mor, bror och syster mötte mig på skolgården med plakat. ”Välkommen ut din gamle student” stod det. Broshan var nöjd med sitt hantverk, morsan tyckte plakatet var mindre kul. Sen följde vad som skulle kunna vara det sedvanliga varvandet med bilen på stan, men vårt ekipage såg lite annorlunda ut. En rostig senapsgul volvo 240 med inslagen sidoruta och utan kofångare och ljuddämpare. Ur stereon vrålade Metallica, Slayer och Eddie Meduza. Broshan stack en öl i näven och satte igång o tuta. Jag bad honom låta bli och tuta, men han lyssnade inte.. Varvandet med bilen på stan var i vanliga fall min och min broshas vardag. Och i en mellanstor/liten stad som växjö blev man så klart känd som ”killen i volvon”.

På kvällen träffade jag mina ”klasskompisar”. Det urartade så klart fort. Vi var packade långt innan vi kom ner till stan. En kille bröt ihop och grät efter sin mamma. En annan kille hade med sig en kniv som han skulle köra i magen på någon av oss. Han blev nedbrottad och lämnad i en skogsdunge. Väl nere på stan stod vi och kollade på alla som skulle gå på studentbalen. De vi kände som gick in buade vi åt eller hånade. Jag tror inte vi kände oss avundsjuka på att de stod där uppe och vi där nere. Snarare en känsla av utanförskap. Det var nästan uteslutande de teoretiska linjerna som gick på balen förutom några på fordonsteknisk linje. Svikare i våra ögon. Klyftan mellan de teoretiska och praktiska linjerna var påtaglig.
Nåväl, det var nån som började kasta upp ölburkar mot balkongen där paren stod och glänste. Vakterna jagade bort oss därifrån. Resten av kvällen minns jag inte…och det är kanske lika bra.

Sjung om studenternas lyckliga dar… De som kommer ut i ”livet” idag har bättre förutsättningar. Det är bra och jag lyckönskar de på vägen….