och samtidigt gör jag det.
Vad annars ska man tro på?

Gröna bananer. Moderater. Ett löfte från ett pratande luftslott. Ekonomin. En ryss som pratar serbokratiska. 80% idiotier. 20% jävla idioter. Våren. Babben Larsson. En porslinskål fylld med skit. Brats. Fågelsång. Eller: Mig?

Schnick-schnäck

Jag ville skriva nåt smart här idag. Typ huruvida bostadsmarknadens utveckling har varit de tio sista åren – åt helvete… men jag är för trött idag. Jag går bara runt och drömmer om att sova som ett bilvrak på botten på en sjö nånstans.
Jag började jobba kl.7 idag. Det är tidigt. Det är tidigt att gå upp tio i sex. På morgonen när jag körde med Rally-Sally till jobbet återfanns de värsta slalomåkarna. 18-åringar som tror sveriges allmäna vägar är San Torinos bilspel. De kör slalom mellan bilar och filer så en 37-årig man bakom ratten blir nervös som en pensionär bakom rullatorn. Små jävla snor-rinnade svin.
När jag kom till Angered och klev in på shell för att köpa en banan och en blaska hade taxigubbarna radat upp sig på Lidl-parkeringen. De stod på alla fyra på sina mattor. Bönestund. Nu vet jag vilket håll Mecka ligger åt. Jag gillar den synen. Det ser man inte hemma på Carl Grimbegsgatan.
Nu får jag lägga ner detta alldagliga skitpratet, för nu brakar mongo igång med århundradets host-attack
Auf Godbajos

Farsgubben


Två gånger i veckan hjälper jag min farsa med diverse ärenden. Farsan har genomgått en rad höftledsoperationer utan att bli riktigt bra. Jag kör hem mat och dricka. På dessa två år har hans hälsa blivit radikalt sämre. Idag får man knappt ut honom ur lägenheten längre. Han är snart 66 år och går lika dåligt med käpp som min morfar går med rullator. Min morfar är 100år.

Han dricker rätt rejält. Jag ber honom ta det lugnt med drickat. Han säger att det inte är nån fara och att det är det enda roliga han har. ”Whiskyn får mig att gå bättre…”

Under vad jag tror är rent alkoholrus har han skrivit en ”bok”, som enligt honom ”ska bli utgiven”. Jag har åtagit mig att redigera den. Renskriva den. Därav detta inlägg. Allt är handskrivet. Mellan varven är det näst intill omöjligt att tyda skrivstilen.

Det är en salig blanding av allt möjligt. Kal & Ada skämt uppblandat med taxihistorier (Min farsa var taxichaufför innan han blev dålig). Anteckningar om vårdbesök, citat från författare, anekdoter från ungdom och barndom, vild kritik mot programledare, uppsnappade sportkommentarer som han stört sig på.
Allt i en jävla röra. Ibland fattar man ingenting…

Så här kan det se ut:
”Idag var det eländigt…
Men det blir värre – Ät tistlar!”
Sen kommer några rader ur Och solen har sin gång. Under detta kommer lite anteckningar om ett vårdbesök och plötsligt står det att Babben Larsson är en sopa…

Jag sa till honom att skriva en blogg istället. Då han skulle kunna dela upp allt i separata inlägg.
”Blogg?”, undrade han. ”Va fan e det?”
Jag förklarade honom.
”Då har jag skrivit en blogg i bokform”

Det har han kanske, helt ovetande…

Mail till donnan som försvann


Girlie nu är våren här.

Det var ju nu vi skulle rulla runt i gräset och hångla ner oss som två femtonåringar.

Vi skulle ju promenera runt i parkena, lyfta på stenar i skogsdungarna och leta efter regnbågsfärgade skalbaggar.

Vi skulle ju fika i förmiddagsolen och titta på de ensamma som går hem med en etta lättmjölk och känna oss glada att vi inte var… ensamma.

Vi skulle ju… åka till Paris
äta fransk frukost
dricka blodrött vin
och knulla oss fördärvade i en himmelsäng
på nåt *****-hotell.

Girlie var är du?

Måste sluta nu… ska gå och köpa en etta lättmjölk…

Saknad, kärlek, dirt/JBE

Saker och ting är inget bra nu.
Jag har slutat spela. Alltså Jack Vegas. För drygt två veckors sedan. Helt och hållet. För två år sedan började det oskyldigt med en tia. Sen ungefär ett halv år sedan började det bli ohanterbart. Mer och mer pengar gick in i maskinen. Även de pengar jag vann mellan varven gick tillbaka in i maskinen. Det blev ohanterbart och har varit sedan dess. Jag har börjat gå på öppna möten. För spelmissbrukare. Och det är bra. Jag känner mig motiverad. Det här samhället är så fyllt med frestelse-gropar att trilla i.
När jag nu går ut för att dricka en öl på ett ställe som har Jack Vegas-maskiner tittar jag på spelarna. Hur de kommer in med hoppfyllt ansikte och går därifrån med blicken djupt ner i golvet. Och jag känner hur lite jag vill tillbaka till det tillståndet. Inte alls.
Jag har berättat för mina vänner om mitt problem. De har alla först blivit chockade, Men nu har jag deras stöd i ryggen och det känns bra.

Träck-rapport

Innan har det varit jag som står för den då och då återkommande kaosen. Jag har aldrig varit särskilt rädd om mig själv eller min hälsa.
Nu när jag har dragit ner på kaosen, börjat äta nyttigare och börjat ta hand om mig själv står plötsligt magen för kaosen.
Den brötar och dånar. Kvider och gnisslar. Ryter och mullrar. Jag besöker dass mer än med jämna mellanrum. Träcket ligger sen där och ryker som en lägereld som nån nyligen pissat på.