One of a kind, two of two kind

Om man står utanför mitt hus och tittar upp i fönstret till min lägenhet, ser det ut som det omysigaste och sjaskigaste haket i hela byggnaden. Gardinen ser ut som en halv kartongbit som hänger fritt i luften och på fönsterkarmen står en gammal ölburk från den tid som nyligen tog slut, då man fick röka i fönstret. När man sen tar hissen upp fem våningar och kliver in är det ganska mysigt…
Det finns två fönster precis ovanför ytterporten som garanterat tillhör samma lägenhet. Där är prydnadssakerna symmetriskt och spegelvänt placerade i fönstrerna. alltså så här: I vänstra hörnet i vänstra fönstret står en exakt likadan krukväxt som står i det högra fönstret på dess högra sidan. Vasen som står bredvid hittas även i det andra fönstret. Tre stycken figurer i ena fönstret återfinns i det andra fönstret, exakt likadana, exakt likadant uppställda. Samma sak med gardinerna och lampan som hänger ner…återfinns.
Varje gång jag tittar upp i de där tvilling fönstrena har jag lust att ringa på hos vederbörande, tränga mig in och råka snubbla eller diva (dajva) rakt in i ett av fönstrerna så jag ställer hela symmetrin på kaotisk högkant.

"Love" he said

Love, he said, gas
kiss me off
kiss my lips
kiss my hair
my fingers
my eyes my brain
make me forget

He had a room on the 3rd floor,
rejected by a dozen women,
35 editors
and half a dozen hiring agencies.
Now I’m not saying he was any
good.

He turned on all the jets
without lighting them
and went to bed.

Some hours later, a guy on his
way to room 309
lit a cigar in the
hall.

And a sofa flew out the window.
One wall shivered down like wet sand.
A purple flame waved 40 feet high in the air.

The guy in bed
didn’t know or care,
but I’d have to say
he was pretty good
that day.

Charles Bukowski

Berättelsen om CP-Patrik

När jag var sex år flyttade min familj och jag från Kungsbacka centrum till ett område med kedjehus i samma stad. Där bodde en kille som Patrik. Vi kallade honom CP-Patrik. Det var han inte, CP alltså. Jag misstänker att han var utvecklingstörd. Han var tjugo eller trettio. Vi visste inte riktigt, men han gillade och leka med oss barn. Vi brukade leka tic (ta fatt typ) runt en container. Det började alltid bra, men ju längre tid som gick när han inte fått tag i någon av oss desto argare blev han. Han var stark som ett djur. Plötsligt hade han glömt bort att vi lekte en lek. När vi alla kom springande efter varandra i cirkeln hade han plötsligt stannat upp. Där stod han ilsken, galen och beredd att döda, med en stor stock ovanför huvudet. Vi flydde och han skickade stocken efter oss. Sen jagade han oss hemmåt. Detta hände nästan varje gång vi lekte tic. Det var konstigt att någon aldrig blev skadad…

En gång när jag var ute och cyklade själv i vårt område en kväll stod han plötsligt där. CP-Patrik. Mitt i vägen. Han sträckte ut sin hand och sa:
”Stopp! Nu ska vi se så din cykel är laglig.”
Jag sa att jag måste cykla hem, men då blev han ilsken och befallde mig att lägga mig på rygg på gräsmattan bredvid. Jag blev skraj och gjorde som han sa. Sen gjorde han något konstigt. Han lade sig ovanpå mig. Jag låg där alldeles blixtstilla, chockad och livrädd. Han andades och flåsade högt med snabba andfådda andetag. Vi låg så i kanske fem minuter. Sen reste han sig plötsligt. Jag låg kvar, för rädd att röra mig.
”Nu kan du kliva upp”, sa han med hurtig och snäll röst
”Cykeln är kontrollerad, cykla hur många varv du vill.”
Jag cyklade hem i blixtfart. Jag sa aldrig något till mina föräldrar.
Dagen efter i skolan på 10-rasten drog en kompis åt sidan för att han skulle berätta något.
”Vet du vad CP-Patrik gjorde med mig igår…”, började han.
Jag fyllde i och vi bestämde oss för att inte berätta för nån annan…

När jag var fjorton flyttade vi från Kungsbacka till Växjö. Det är en annan historia, men när flyttgubbarna kånkade in alla möbler i lastbilen återfanns CP-Patrik, gapandes till flyttgubbarna varje gång de kom ut med ett nytt lass: ”Den här vägen! Ja det är bra in med det i bilen! Osv. För alla förbipasserande deklarerade han att det var dags för vår familj att flytta.

(I skolan fick vi lära oss att ordet CP var ett fult skällsord för utvecklingstörd. ”Det heter utvecklingstörd!”, sa läraren. Ofattbart då det är två handikapp som är helt skilda från varann)


Ikväll, sen jag kom hem har jag lyssnat på samma skiva om och om och om och om och om igen (exakt så många ggr som om är skrivet). Den omhuldar mig. Jag har en hand i frysen och en i ugnen. Jag har städat ikväll i ultrarapid och det på ställen där jag aldrig städar, bara för att bota rastlöshet, tid som står still och tankar som flyger hur dom vill.

Nu ska jag försöka sova. Det känns som det kommer bli repor i denna om och om igen skiva snart om jag inte byter eller stänger av. Även fast den spelas från datorn. Ska försöka sova trots att jag har en sova varannan dygn period nu. Oddsen e kassa. Jag sov ju som en stock i förra natten.

Guten nacht Löve osv…

Ibland
dyker det upp musik
som skjuter en i huvet.
Skjuter hål på alla organ.

Som skjuter bort
tankar om
misär
kärlek
gråa gator
och trötthet
som aldrig riktigt
tvättas bort.

Som en riktig shootgun
som en kalashnikov.
Som ett gevär
med en ljuddämpare
som inte väcker någon på kvällskvisten.

Då vill man bli skjuten
igen.

om och
om och
om och
om
igen…

youuuuuuuuuuuuu & me

En av de skönare sakerna när man träffar någon är att ens egen ”me-time” minskar. Man ägnar en stor del av sina tankar på och åt någon annan. Det känns bra om man drar jämnt med varandra. Det är ju ganska jävla trist och gå och älta sin egen skit hela tiden. Ganska trist att älta över huvudtaget.

En av de obehagliga sakerna med att träffa någon är att man åter blir sårbar. Skölden faller. Ens ängslan handlar inte enbart om en själv längre. Man oroar sig mellan varven att hon kanske ska råka ut för något illasinnat. En mördare, cancer eller att hon skulle vurpa ordentligt med cykeln.

När jag och broshan spelade i samma band (vilket vi gjorde i 12 år) och var i studion för att spela in en platta hade broshan lite problems med att lägga en sångfras i en låt. Rättare sagt ett ord, då det skulle sjungas in med ren sång istället för growl. Ordet var engelska me. Efter ett antal tagningar lämnade vi honom ensam därinne eftersom han hade svårare att koncentrera sig i vår närvaro. Jag gick ut och tog en cigg. Det lät ganska roligt när hans vrål ekade ut på gatan. Som att allt handlade om honom, som om han var den största egoisten av oss alla där han stod och bara gapade ut i förtvivlan gång på gång:

”Meeeeeeeeeeee!!!!!!!”
”Meeeeeeeeeeeee!!!!!!”
”Meeeeeeeeeeeee!!!!!!”

I Jakten på THE LADS!


Jag har blivit enormnt sugen på att lira med ett band igen. Som sångare. Saknar allt vad det innebär. Musiken. Jammandet, Göra bra låtar. Allt runt omkring. Dricka folkbärs efter ett lyckat rep. Dricka starköl efter ett lyckat gig. Må som en jävla rööööv två timmar innan man går upp på scenen.

Så jag har checkat in annonser på band som söker sångare. Rätt sångare för rätt band bestående av sköna snubbar, men inte hittat nåt någonstans. Tänkte att jag får sätta in en annons att en sångare söker band. Jag kryddade till den med lite attityd och väntade på att jag kunde välja och vraka som en buffel bland inramlade svar.

Det lät inte vänta på sig. Det första samtalet kom från en snubbe som spelade i ett rockband av nåt slag. De hade egna låtar, men ville bara spela covers live, för då var det enklare att få spelningar. Hmmmm… Jag frågade snubben vad bandet hette. Han svarade: Eftersom alla i bandet jobbar på samma arbetsplats heter vi four at work. Hmmmm… (och ja, ni har gissat rätt: at stavade de med @.) Dessutom skulle jag lägga märke till den grymma gittaristen när jag lyssnade på låtarna. Sorgligt nog lade jag inte märke till någonting. Jo! att en av låtarna hette: After work och behandlade ämnet: Då får jag göra vad jag vill… Christ.

Nästa snubbe som ringde bodde 40 mil härifrån. När jag frågade hur vi skulle ses i replokalen svarade han bara trött att det skulle vi inte. Han kunde skicka över låtarna, så kunde jag lägga sång på dem, skicka tillbaka dem. Om det blev bra, kunde vi kanske ses nån gång i framtiden. Och göra vad då? Ta en kaffe eller? Hmmm… Fan jag vill ju bara lira…

När den tredje snubben som ringde svarade jag inte ens, men jag lyssnade på telesvararen. Han lät mer bakom flötet än de två första. Och bandnamnet… var värre än arbetskamraternas. Jag luskade reda på dem på nätet och hittade dem ganska snabbt. Bandbilden var nåt i hästväg: sju tungt överviktiga 50plusare bakom notställ på en scen som såg ut tillhöra en skolaula eller frikyrka. De hade en låt som handlade om en busschaufför. Det var synd om busschauffören när han fick köra samma bussrunda om och om igen. Hmm…

Det är inte på nåt sett meningen att vara nedlåtande i detta inlägg. Lycka till med era band och hela skiten, men allvarligt ska det va så jävla svårt att hitta rätt? Hmmm… vill ju bara hitta några shyssta lads som vet vad de pysslar med.
Ett annat problem är denna staden. 90% av alla band vill ju bara spela metal. Skitbra om man vill spela metal. Mindre bra om man inte vill…

I the dirt kan man läsa om när Nikki Sixx söker efter band att lira med (innan mötley biildas) Från början när han ska provspela med banden har han alltid med sig basen och får också uthärda att provspela med dem. Han kommer på ett knep. I fortsättningen lämnar han basen i bilen, går in, lyssnar på bandets låtar. När de frågar om han vill provspela säger han att han bara ska hämta basen i bilen. Sen sätter han sig bakom ratten och kör därifrån… Klockrent!

Hmmmm….Hmmmm….Hmmmm