Farsgubben


Två gånger i veckan hjälper jag min farsa med diverse ärenden. Farsan har genomgått en rad höftledsoperationer utan att bli riktigt bra. Jag kör hem mat och dricka. På dessa två år har hans hälsa blivit radikalt sämre. Idag får man knappt ut honom ur lägenheten längre. Han är snart 66 år och går lika dåligt med käpp som min morfar går med rullator. Min morfar är 100år.

Han dricker rätt rejält. Jag ber honom ta det lugnt med drickat. Han säger att det inte är nån fara och att det är det enda roliga han har. ”Whiskyn får mig att gå bättre…”

Under vad jag tror är rent alkoholrus har han skrivit en ”bok”, som enligt honom ”ska bli utgiven”. Jag har åtagit mig att redigera den. Renskriva den. Därav detta inlägg. Allt är handskrivet. Mellan varven är det näst intill omöjligt att tyda skrivstilen.

Det är en salig blanding av allt möjligt. Kal & Ada skämt uppblandat med taxihistorier (Min farsa var taxichaufför innan han blev dålig). Anteckningar om vårdbesök, citat från författare, anekdoter från ungdom och barndom, vild kritik mot programledare, uppsnappade sportkommentarer som han stört sig på.
Allt i en jävla röra. Ibland fattar man ingenting…

Så här kan det se ut:
”Idag var det eländigt…
Men det blir värre – Ät tistlar!”
Sen kommer några rader ur Och solen har sin gång. Under detta kommer lite anteckningar om ett vårdbesök och plötsligt står det att Babben Larsson är en sopa…

Jag sa till honom att skriva en blogg istället. Då han skulle kunna dela upp allt i separata inlägg.
”Blogg?”, undrade han. ”Va fan e det?”
Jag förklarade honom.
”Då har jag skrivit en blogg i bokform”

Det har han kanske, helt ovetande…

Mail till donnan som försvann


Girlie nu är våren här.

Det var ju nu vi skulle rulla runt i gräset och hångla ner oss som två femtonåringar.

Vi skulle ju promenera runt i parkena, lyfta på stenar i skogsdungarna och leta efter regnbågsfärgade skalbaggar.

Vi skulle ju fika i förmiddagsolen och titta på de ensamma som går hem med en etta lättmjölk och känna oss glada att vi inte var… ensamma.

Vi skulle ju… åka till Paris
äta fransk frukost
dricka blodrött vin
och knulla oss fördärvade i en himmelsäng
på nåt *****-hotell.

Girlie var är du?

Måste sluta nu… ska gå och köpa en etta lättmjölk…

Saknad, kärlek, dirt/JBE

Saker och ting är inget bra nu.
Jag har slutat spela. Alltså Jack Vegas. För drygt två veckors sedan. Helt och hållet. För två år sedan började det oskyldigt med en tia. Sen ungefär ett halv år sedan började det bli ohanterbart. Mer och mer pengar gick in i maskinen. Även de pengar jag vann mellan varven gick tillbaka in i maskinen. Det blev ohanterbart och har varit sedan dess. Jag har börjat gå på öppna möten. För spelmissbrukare. Och det är bra. Jag känner mig motiverad. Det här samhället är så fyllt med frestelse-gropar att trilla i.
När jag nu går ut för att dricka en öl på ett ställe som har Jack Vegas-maskiner tittar jag på spelarna. Hur de kommer in med hoppfyllt ansikte och går därifrån med blicken djupt ner i golvet. Och jag känner hur lite jag vill tillbaka till det tillståndet. Inte alls.
Jag har berättat för mina vänner om mitt problem. De har alla först blivit chockade, Men nu har jag deras stöd i ryggen och det känns bra.

Träck-rapport

Innan har det varit jag som står för den då och då återkommande kaosen. Jag har aldrig varit särskilt rädd om mig själv eller min hälsa.
Nu när jag har dragit ner på kaosen, börjat äta nyttigare och börjat ta hand om mig själv står plötsligt magen för kaosen.
Den brötar och dånar. Kvider och gnisslar. Ryter och mullrar. Jag besöker dass mer än med jämna mellanrum. Träcket ligger sen där och ryker som en lägereld som nån nyligen pissat på.

Min mormor

I förrigår dog min mormor.
När jag var liten var jag lite rädd för henne. Hon hade korpsvart långt hår i en stenhård knut på huvudet och hennes ögonbryn var lika kraftigt markerade med kolsvart kajal. Som en liten cypriotisk tant. Hennes ögon vara lysande gröna och när hon blev arg gnistrade dem. Arg blev hon oftast i porslinaffärer. Då fick man inte röra något. Ibland tyckte jag att vi var i porslin affärer jämnt.
Min mormor och morfar bodde i Scotland på åttiotalet. Då hade de en pudel (svart den med) som hette Scott. När Scott dog skaffade de en ny pudel (svart) som de döpte till Scotti. De sista 20 åren har de bott i Tibro. I ett hus på tre våningar, belägen i en trädgård stor som en fotbollsplan med 13 äppleträd och som människor då och då kommit promenerande i för att de misstagit sig och trott att det är en kommunal park.
Om en månad fyller min morfar 100 år. Då får man ett personligt kort från kungen, som inte alls är signerat av kungen, utan av en annan person som utger sig för att vara kungen.
Hon var väldigt snäll också. Hon hade snabb och klipsk humor. Hon var materialist och ägde drivor med saker och grunkor som hon vägrade skilja sig i från. Hon har servat min morfar med allt husligt och det är tveksamt om han vet hur man kokar ett ägg. Hon var social och tyckte om att småprata med människor. Hon brukade bjuda på lite smått och gott, och när man ätit färdigt betydde det att man inte ville se mat på två dagar. Hon var en sann djurvän, samtidigt som hon bar äkta päls. Ibland bjöd hon på sherry före klockan slagit lunch. Hon brukade sitta uppe sent om kvällarna, ensam i köket och bläddra i tidningar. Hon hade en aningen efterbliven trädgårdskötare anställd vid namn Bertil, som skötte om fotbollsplanen. Efter arbetspassen brukade hon bjuda honom på kakor och sockerdricka i köket. Under de sista åren orkade hon inte med besök så han fick fika ensam i garaget.
Hon blev 90 år och hon hette Inga.
Hon var min mormor.

Min mormor

I förrigår dog min mormor.
När jag var liten var jag lite rädd för henne. Hon hade korpsvart långt hår i en stenhård knut på huvudet och hennes ögonbryn var lika kraftigt markerade med kolsvart kajal. Som en liten cypriotisk tant. Hennes ögon vara lysande gröna och när hon blev arg gnistrade dem. Arg blev hon oftast i porslinaffärer. Då fick man inte röra något. Ibland tyckte jag att vi var i porslin affärer jämnt.
Min mormor och morfar bodde i Scotland på åttiotalet. Då hade de en pudel (svart den med) som hette Scott. När Scott dog skaffade de en ny pudel (svart) som de döpte till Scotti. De sista 20 åren har de bott i Tibro. I ett hus på tre våningar, belägen i en trädgård stor som en fotbollsplan med 13 äppleträd och som människor då och då kommit promenerande i för att de misstagit sig och trott att det är en kommunal park.
Om en månad fyller min morfar 100 år. Då får man ett personligt kort från kungen, som inte alls är signerat av kungen, utan av en annan person som utger sig för att vara kungen.
Hon var väldigt snäll också. Hon hade snabb och klipsk humor. Hon var materialist och ägde drivor med saker och grunkor som hon vägrade skilja sig i från. Hon har servat min morfar med allt husligt och det är tveksamt om han vet hur man kokar ett ägg. Hon var social och tyckte om att småprata med människor. Hon brukade bjuda på lite smått och gott, och när man ätit färdigt betydde det att man inte ville se mat på två dagar. Hon var en sann djurvän, samtidigt som hon bar äkta päls. Ibland bjöd hon på sherry före klockan slagit lunch. Hon brukade sitta uppe sent om kvällarna, ensam i köket och bläddra i tidningar. Hon hade en aningen efterbliven man vid namn Bertil anställd, som skötte om fotbollsplanen. Efter arbetspassen brukade hon bjuda honom på kakor och sockerdricka i köket. Under de sista åren orkade hon inte med besök så han fick fika ensam i garaget.
Hon blev 90 år och hon hette Inga.
Hon var min mormor.

Fula vanor och fina ovanor

Oj, oj, oj vad sopig jag är på att uppdatera här… Jag har väl haft uppdatering på andra håll. Jag har träffat en Donna som jag tycker om… och hon verkar tycka om mig. Vi har setts sen i sommar och vi tar det i ultrarapid snigelfart. Det känns bra, som nått litet nytt dyker upp varje gång vi ses.
Jag har krympt mitt partyanimal och börjat leva lite sundare. Äter frukt varje dag, mindre kött, äter rosenrot för jag är trött på att vara trött jämnt och jävla ständigt, och jag har börjat träningscykla 2,5 km några gånger i veckan.
Nej, jag tänker inte bli någon översund satans tråkmåns och jag tränar inte för att vara med i göteborgsvarvet. Jag är bara ganska trött på att må halvt sunkigt eller halvt bra.
Jag röker fortfarande trots några näras vädjan om att sluta och förbipasserande folks förbannade tjat om att det luktar rök i hiss och trappuppgången där jag står och huttrar om kvällarna svärande att inte få vara ifred. Konstaterande att det är noll njutning att inte få röka inomhus.
När hela skiten blir för tråkig (vilket det tänderar att bli då och då) går jag ut och tager mig ett par bier, oftast allena. Tittar på alla små, unga människor som precis har kommit på hur och var man roar sig: Full på krogen…

Just nu längtar jag efter en rejäl bläcka i goda vänners lag. Oj, oj, oj…