You’ll never get to me

Sea of hurt, I feel the waves of pain
And now the tide comes in again
Caught in a vicious cycle of despair
Give me the strength to face another day

Oh, sing a song of joy
Sweet childhood, never desert me
Time for celebration, oh!
Overcome with a sense of elation
I’ll never let you get to me
Survival is my victory

I sighed and sighed as I was mourning
I said sorry a thousand times
I cried aloud to God for all my failings
But God seemed deaf as well as blind

Oh, sing a song of joy
Sweet childhood, never desert me
Time for celebration, oh!
Overcome with a sense of elation
I’ll never let you get to me
Survival is my victory

We drank and smoked and talked until the dawn
We shared our problems and our food
Telling tales of courage and resolution
Through all the hardships we’d endured

Oh, sing a song of joy
Sweet childhood, never desert me
Time for celebration, oh!
Overcome with a sense of elation
I’ll never let you get to me
Survival is my victory

Killing Joke

Alla jordens baksmällor och min


(Så här glad kan jag se ut på jobbet ibland…när det slått över!)

Det regnar ute. Som självaste svinet. Jag är på jobbet. Mongo har utsatt mig för mina grövsta hatfilmer. Cocktail och Big med Tom Hanks. Det värker i mina trådar i hjärnan och just i eftermiddag har jag dödsångest. Typ att huvudet faktiskt skulle kunna rämna i två delar eller att hjärtat ska sluta slå för att det tycker att det är tråkigt att slå, slå, slå.
Min helg har varit en stor baksmälla sen jag var ute i fredags. Kellys och massa öl med skäggpolaren och en jävligt käck och lustig undertecknad bloggare. Folk skrattade åt mina skämt. Jag tyckte nog jag var briljant, men ibland är det svårt att veta vem som är den riktiga pajasen. Jag skippade i allafall stars en bars. Vännen gick in med en tjeja som jag tycker ganska illa om. Hon säger bara konstiga eller helt ointressanta saker. När man svarar henne så får man bara ett ”öhö?”, till svar. Jag gick hem o drack folköl till sex på morgonen istället och lyssnade på musik. När jag vaknade dånade way out west in genom mitt fönster. Donnan som jag dejtat lite grann ringde o väckte mig. Jag lät risig tror jag så vi lade på. Jag vaknade till lite och ringde upp henne igen. Och lät mycket trevligare. Hon skulle också på way out…som alla andra jävlar… Jag ångrade mig att jag bestämt mig för att inte köpa biljett. Kändes idiotiskt att köpa biljett när det bara var ett absolut fåtal band jag verkligen ville se. Men som förra året kom jag på att jag verkligen tycker om att gå på festival. Och det var en aning sveda att sitta där i fönstret och röka och höra det dåna på, fem minuters promenadväg hemifrån…

Well, well ett alldagligt inlägg det här. Men jag är på jobbet. Bored like hell. Har nu börjat söka andra jobb, men det är det där med att skriva personliga brev. Hatar det, men kan inte vara kvar här. Det tager död på mig. Jag behöver en fast lön för jag är så urled på att ständigt vara pank och ändå jobba..

Well, well. Det har slutat regna…för stunden…och jag tror jag har klagat färdigt nu.

Hey Agnes!


Jag har tänkt väldigt mycket på det den sista tiden. Jag lärde känna en hund. Med den finaste och mest utpräglade personligheten under en päls som var blanksvart. Jag tänker på henne väldigt ofta… Jag saknar henne. Hon var mycket rolig, lite nervig, otroligt kärleksfull och lite pangrädd. Hon heter Agnes och jag dedikerar en av mina absoluta favoritlåtar från 90-talet som handlar om en hund. Som också är svart och heter Jessie (Låten heter detsamma). Med ett band som heter Paw. Och jag vet/hoppas att inte matte tager illa upp över detta inlägg om hon läser det…

(ps. Man kan kolla in videon på youtube. Fin video på svart hund. Obs! den svartvita versionen på videon i så fallsom de råkar kalla jesse…)

Till han som uppfann drömmar…mer än till han som uppfann äpplen

Inatt drömde jag så konstigt. Att jag snackade med massa blommor, och kom inte överens, sen snackade jag med mitt ex – och kom inte överens. SEN!… pratade jag med gud och vi kom verkligen inte överens.
Han sa:
”Jag kommer ihåg min son när du och din bror sålde frimärken på trappan till kungsbacka kyrka”
”Fan” Sa jag, ”Du är väl inte min farsa, farsan kommer knappt själv ihåg, bara att vi fick gratis lift med en polisbil hem till ytterdörren, o han var jävligt arg”
”Nu lever du samma breda väg. Du ska förpassas din äppleälskare!”
”Ja Gudda” svarade jag. ”Och du ska ta hand om världen. Var inte det din uppgift från början…din gamle förpassare…”
Jag vaknade. Intrasslad i lakanet. Svettig som en förpassad. Sen somnade jag om. Ungefär två minuter senare vaknade jag upp av att de grävde ett stort hål i gatan, precis här utanför, precis som de ville nå min och satans själ. En och på samma gång…

Det kändes betryggande.

Ett här och nu.

Precis som jag hade gått i däck

På sejdeln eller

Kellys

med en av guds änglar
vilandes vid min sida
som hette Anna-Lena

som var lika inbjudande…
…som en fågelskrämma..

I’m wide awake, it’s morning

Ikväll/Inatt har jag lyssnat oavbrutet på Bright Eyes. Av och med egen vilja för första gången på säkert två år. Han är min husgud med sitt språk. Förmågan att sätta ord och snabba meningar på pränt. Med fullständig känsla för hur man brukar ett språk. Som en cornelis från någon annanstans.
Jag har sett honom på skål två gånger. En gång när han skulle spela på sticky fingrar. Gången efter när han skulle spela i arvika. Ett år senare. Ena gången var han packad och drack bloody marys. Andra gången drack han stora stark o var civileserad. Han verkar gilla skål. Jag vågade inte gå fram och snacka med honom…kanske ska man låta vissa saker vara…
Jag har iallafall hört/sett honom. Live. Med orkester och alla klädda i vita kostymerDet var något av det bästa jag hört. Mycket bättre än att se mannen live på skål…